Johanna Kajson – Sida 2 – Bröllopskoordinatorn
johannakajson

Johanna Kajson

Annons

Förlossningsberättelse del 3 – efter kejsarsnittet

Så var vi på sista delen i förlossningsberättelsen och det är efter kejsarsnittet, ni kan läsa del 1 som är inför kejsarsnittet här och sedan del 2 som är den mest spännande som är själva kejsarsnittet här och nu har August precis kommit till min famn på operationsbordet….

 

 

 

Han var så liten och mysig, känslan påminde mig så himla mycket om när jag hade Charles i min famn och jag och vi var så jäkla lyckliga att allt hade gått bra. Jag gosade och pussade på honom och Rickard tog denna bilden ovan som jag visste att jag skulle kunna titta på hela tiden på uppvaket…

“Små lätta moln, ser jag på min himmel, min himmel som är blå”

Tro det eller ej men Sylvia Vrethammars version av små lätta moln var det som spelades när August föddes, är väl inget direkt fan av henne egentligen men hon gör den låten så himla mysigt och den där varma sommaren 2018 passade ju det faktiskt helt perfekt. Det kändes ju som jag svävade på små lätta moln när han låg där i min famn trots att jag visste att de sydde igen mig på ett operationsbord, haha.

 

Jag blev lite yr till och från så de fick spruta in medicin, så sjuk känsla att må bra och sedan helt plötsligt bara känna illamåendet komma över en och att man riktigt känner hur man håller på att svimma för allt bara snurrar till i skallen, men inom en minut var jag återställd varje gång och jag försökte verkligen bara vara i nuet och ta in August eftersom jag visste att han skulle gå iväg med sin pappa snart…. Han sa inte så mycket i min famn, bara mös och vi tittade och tittade på honom och skrattade för han var så lik Charles. En liten minikopia helt klart.  Efter ungefär 10 minuter sa barnmorskan att det var dags för Rickard och August att gå upp till rummet och jag blev så paff att det redan var dags, jag visste ju att det skulle bli så men det gick liksom för fort och jag ville inte säga hejdå till August redan men jag pussade på hans lilla huvud och pussade Rickard som tog honom och sen traskade de iväg till vårt rum medan jag låg kvar med armarna ut och syddes…

 

Runt omkring mig småstädades salen, ingen pratade längre och jag minns att jag tänkte att allt var så tyst, jag hörde bara klockan ticka och jag tittade på den när jag till och från blev yr och illamående och fick be om nytt medel för det… Efter en stund sa läkaren att hon var klar, att allt hade gått bra och hon gick runt och tog min hand och berättade noggrant samtidigt som hon tittade mig i ögonen hur bra det hade gått, om min muskelknuta och min endometrios och jag var så tacksam och sa nog tack tusen gånger.

“Hennes hand var så mjuk, omtänksam och trygg i min”

Sen sa vi hejdå och jag rullades av en sköterska mot uppvaket. Jag åkte i de långa, kala korridorerna och blundade för att inte må illa. Vi åkte i någon hiss. Vi skulle lyfta över mig till en annan säng och till slut nådde vi fram till uppvaket där mitt enda mission var att börja vicka på tårarna och visa att jag kunde röra benen… Alla som kom fram till mig sa grattis och jag låg och tittade på några bilder och två filmer som Rickard hade filmat från barnbordet om och om igen och vilade emellanåt. Jag kände mig trött denna gången, och fick blodtrycksfall några gånger igen så jag mådde betydligt sämre än förra gången då jag var pigg som en lärka och satt upp och snackade hela tiden. Nu ville jag bara blunda och försöka vila och det var svårt för bredvid mig på båda sidorna bakom vikväggarna låg två olika gubbar varav den ena småskrek och stönade i uppvaket högt och det lät typ som om han skulle dö… SÅ himla konstig grej att ligga i alla dessa ljud när man själv precis fått barn så jag var glad att jag hade med hörlurar så jag kunde sätta på en musiklista och försöka gå in i mig själv. Någon podd orkade jag inte lyssna på, tänkte bara på att vila för att vara pigg och stark när jag äntligen fick träffa August igen.

 

 

Skickade denna bilden till Rickard som var uppe på vårt rum och mös, han skickade gulliga bilder och filmer på August tillbaka och jag längtade så himla mycket efter dem men bedövningen tog tid och totalt låg jag där nog 2,5 timme vilket var det tråkigaste med upplevelsen men en liten detalj i det stora hela. Jag spelade in ljudet från gubben för det var SÅ SJUKT hur det lät, hur högt det lät och hur obehagligt det lät men bestämde mig sen för att radera det igen för jag ville inte ha kvar det som minne – jag ville fokusera på minnet från August istället.

Då och då kom olika sköterskor och kände på magen så livmodern drog ihop sig, kollade bindan (alltid obehagligt för mig men all personal frågade alltid först och var trygga och lugna så det gick okej – så okej det kunde och till och med när det var manliga sköterskor.) 

 

 

Vid ett tillfälle så slutade Rickard svara på sms och jag tänkte att han säkert hade slumrat till med August vilket hade varit sååå typiskt honom i myset men jag blev lite orolig och störd också för jag blev nervös för att något hade hänt med August och att de varit tvugna att rusa iväg. Fick lite dödsångest för att jag skulle komma tillbaka till ett tomt rum och smsade och ringde Rickard ett par gånger men fick fortsatt inget svar…

“Tänkt om mitt barn har dött medan jag ligger här och lyssnar på en gubbe som skriker förvirrat i sömnen och en annan som försöker kissa och pratar om plaströret – vilken mardröm”

Jag försökte lugna ner mig och tänka på min man, att han säkert tyckte det var så mysigt så han slumrade i fåtöljen med August i famnen…  Mina myskillar tänkte jag om och om igen och slog bort oron och tanken om att något hade hänt och fokuserade på att försöka vicka på tårna och lyfta benen vilket vid detta laget gick så jag hojtade på sköterskan, en kille som var urtrevlig som glatt peppade mig och sa att det såg tillräckligt bra ut så han skulle ringa och be dem hämta mig så att jag äntligen fick träffa min son.

 

 

På väg mot rummet så fick jag äntligen svar av Rickard på sms att han hade somnat – som jag misstänkt och jag skrev tillbaka att jag strax var där. ÄNTLIGEN fick vi ses igen och jag fick August i min famn, min lilla älskade plutt. Det var så himla mäktigt att få barn när man redan var mamma! Kort efter kom brickan ni ser på bilden och vi skålade och firade med vår lilla älskling som äntligen var här.

 

 

Men jag mådde lite illa och var inte alls lika hungrig och pigg som förra gången, Rickard frågade om jag ville ha det efterlängtade godiset som fanns i skåpet men jag väntade faktiskt med både det och kaffet och åk lite ostmackor bara…. Och August låg i min famn så efter en stund var det dags att facetajma med Charles som vi redan hade fått uppdaterade bilder på när han kryssade för i sin nedräkningskalender att August var född och han och mormor och morfar hade gått till leksaksaffären och så hade han fått välja en storebrorpresent vilket han STOLT berättat för kvinnan i kassan om. “Jag är storebror nu” sa han till alla han mötte, gud så fin dag de hade också. Han och mormor och morfar….

 

När vi ringde dem på facetajm så var de ute på altanen och Charles tittade nyfiket på skärmen och sa “Heej August!!!”, alltså mitt hjärta smälte. De två, gullungarna! Sen visade han upp sin storebrorpresent och sa att de skulle äta tårta snart för det var August födelsedag.  Det var faktiskt inte alls jobbigt att vara ifrån Charles då, det kändes så hiiiimla bra att han visste att han skulle vara hos mormor och morfar ett par dagar och att vi skulle vara på sjukhuset och han levde life kan jag säga. Och vi hade två fantastiskt mysiga dygn i vårt rum med de enda två molniga dagarna utanför fönstret på typ hela sommaren…. Vi beställde takeawaymiddagar och struntade i matsalen helt och bara var i vår lilla bubbla på rummet tillsammans vi tre hela tiden…. August sov så mycket så vi blev chockade över kontrasterna från förra gången på BB. Vi hann liksom sen en hel film (Solsidan, ville ha något lättsamt och enkelt men alltså den var sååå dålig, haha. Vi skrattade åt att vi till och med hade tid att se en dålig film!!) Rickard såg typ alla fotbollsmatcher eftersom det var VM och vi drömde om att komma hem till Sveriges nästa match men hade såklart med August lilla signerade tröja i BB-väskan…

Första natten hade jag GALET ont i magen, det ska jag erkänna. Jag bad om alla smärstillande och hade maxdos på allt så det blev till och med morfinspruta i benet ett par gånger men för mig var det inga konstigheter, klart man har ont efter en operation och eftersom jag har ont av endometriosen annars också så var det inte direkt en chock att jag skulle vara sängliggande även om jag klarade av att resa mig samma kväll som kejsarsnittet, blev av med katetern och duschade på morgonen efter. Jag kände mig ändå rätt stark får jag säga.

Alla tester på August var också bra och jag vågade prova amma i lugn och ro när vi var själva redan första dygnet. Tyvärr klampade en sköterska in och trots att Rickard direkt sprang bort till dörren och sa att vi ville vara själva just nu då jag försökte amma och ville vara ensam och privat så var det som hon inte reagerade på det och gick rakt förbi honom och ändå fram till mig för att lämna tabletter på bordet framför mig. Inte hela världen, något respektlöst men inget jag hängde upp mig på mer än att jag kände obehag precis när det hände. Jag vår så stolt att jag vågade prova amma och märkte direkt att det var skillnad från förra gången för August VILLE amma och kunde amma – han var hungrig och han fattade grejen. Så därför tror jag det kändes okej att fortsätta testa, eftersom det tekniskt gick bra och då hopades jag att obehagskänslorna skulle försvinna med tiden och annars så var mitt mål att hålla ut i två veckor för råmjölkens skull. Två veckor skulle jag orka när det tekniskt gick så bra tänkte jag.

Och några dagar senare så fick vi äntligen åka hem och syskonen fick mötas för första gången, den historien kan ni läsa om här…

 

Det var förlossningsberättelsen det – efter 3 månader kom äntligen sista delen, haha. Tack för tålamod och tack för att ni önskat och påmint om sista delen.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (6)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Marie

    Så fint att läsa❤️ Jag förstår om du inte vill svara, men känner att jag behöver fråga. Relativt ny läsare. Du skriver mkt om ngt du varit med om, och därför var vissa saker väldigt viktiga för dig inför kejsarsnittet vilket är fullt förståeligt. Undrar vad det är som hänt? är det något du skrivit om tidigare? Eller det är något du vill hålla för dig själv? Jag hoppas du inte tar illa vid dig av frågan, menar inget illa bara undrar! Massa kramar❤️

  2. Johanna

    Så intressant att höra din berättelse! Men jag blir så ledsen och upprörd när jag hör att de separerat dig och August. Jag jobbar som barnmorska i Karlstad och här jobbar vi stenhårt för noll-separation och gör allt hi kan för att inte separera mor och barn mer än det absolut mest nödvändiga. Under kejsarsnitten hänger mor och barn ihop hela vägen. Från att bebisen är född, direkt till mammas bröst, en kort sväng till barnbordet (som ligger i operationssalen så att mamma kan vara med och titta från operationsbordet) och så tillbaka till mamma och förblir i hennes famn på vägen till uppvak, bb, osv.

    Det är i framkant, absolut. Men önskar ändå att fler landsting kommit längre i frågan!

    Kram och tack för din ärliga blogg!

Se fler...
Annons