Johanna Kajson

Aldrig mera bebis

Hello hellooo,

 

 

Ännu en solig dag och ännu en natt med 2,5 timme av en pigg och vaken liten August som inte kunde somna om även om han kämpade och försökte… Tänk att jag fick två såna barn, knäppt egentligen ju… Mörkt, kallt rum, inte sova på dagen, äta ordentligt (men inte för mycket) innan man somnar, mycket närhet när det behövs, att man aldrig fått gå upp på natten och leka utan att vi kontinuerligt hållt på att natten är till för att sova så man stannar i sängen hur pigg man än är och det är inget lek, massa prat eller så… ALLT som står i alla artiklar är liksom bullshit har jag insett – för dessa allmänna råd funkar ju såklart inte på alla barn, haha. För de är ju så olika allihopa… Charles sover ju tack och lov hela nätter numera, bara några få gånger i månaden man kan höra hans ljuva stämma om han är törstig eller nått.

 

 

Tog denna bilden imorse när vi var på väg in till skolan för det slog mig återigen hur stor han är… som går där i ryggsäck till skolan… som går till matsalen varje dag och som hänger med kompisar hem efter skolan utan att blinka. Som brer sin knäckemacka själv och lägger omsorgsfullt ost på och som ljudar fram att läsa när vi ligger i sängen på kvällen… Stora fina älskade son – kan inte ta in att du var en bebis som låg i min mage och som kom ut som en liten simba och som jag fått följa och lära känna och uppfostra så här långt. Livets jäkla gåva alltså!!

 

Och den här andra viljestarka 3åringen då… Som skriker, gnäller och gråtskriker så många gånger om dagen så jag tappar räkningen men som också skiner upp i ett gigantiskt leende när han berättar vad han ser och upplever i omvärlden… Som väcker mig på natten när han behöver kissa och som gör eget pärlhalsband och plockar kastanjer att leka att dem är en familj.. Tänk att du var den lilla mjuka bebisen som vi kom hem hit med som gjorde oss till en komplett familj.

Jag har aldrig längtat efter att vara gravid (förrän jag inte kunde bli det….) eller att ha en liten bebis och den där sköra tiden av det första året har på många sätt varit tuff för mig – jag har däremot alltid vetat att jag ville ha en familj och såg då större barn framför mig. Som nu, en 6 åring och en 3 åring som jag kan uppleva och upptäcka världen med. Eller bara spela spel med hemma.  Och även om bebistiden inte varit något jag drömde om förr eller hade så lätt med så är det en märklig känsla att leva med att man aldrig ska få uppleva den igen. POFF så var dem stora och vi var en sån där hela familj. Där alla ska sitta i egna säten när vi flyger på semester på höstlovet och där alla kan bada tillsammans och ha kul.

Härligt och ljuvligt – men en liiiten märklig sorg parallellt ändå… Att den där tiden av att bära runt på en liiiiten bebis med napp och ljuvlig doft är över.

 

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Johanna

    Jag kan bara fylla i att jag också kände så. Och då skaffade en 3:a. Hade två pojkar (alltid sett mig själv med en av varje) och när jag gick runt med den minsta så kände jag det ni beskriver. Ska jag aldrig mer vara gravid? Aldrig mer snusa bebis? Så vi skaffade en 3:a. O man ångrar ju ALDRIG ett barn men jösses vad 1:a året har varit SLITSAMT! (Barnen är nu 6,5 år, 3,5 år och 1,5 år). Fick en liten tjej tillsist men det där med att njuta o gosa o ha tid är ju bara o glömma. Första orden, första stegen. Allt är speciellt men man hinner inte riktigt stanna upp o njuta. Beror såklart också på hur tätt man har barnen. Så, väldigt fint när man är nöjd med det man har också <3 och inser sina ”begränsningar” i tid.

  2. Anna

    Jag vet inte hur jag ska tackla mina känslor av SORG att aldrig ha en bebis mer (har två i samma åldrar som dina) samtidigt som jag verkligen inte kan se oss med tre barn. Har insett att det nog mest är min separationsångest från typ allt som spökar, Liksom en separationsångest för att aldrig mer vara gravid, aldrig mer ha en pyttebebis, aldrig mer se första stegen, höra första orden osv. Den tiden är över för oss och vetskapen att det inte bara är att ångra sig om 10 år, för då är det för sent, gör att jag känner en sorg.

    Samtidigt så trodde jag att jag var gravid förra månaden när mensen var sen, och fick PANIK, haha. Så då kände jag att det inte är ett till barn jag vill ha, jag vill bara inte tänka på att vi INTE ska ha ett till barn. Om du fattar?

    1. T

      Åh herregud vad du satte ord på mina känslor! Har också 2 barn i denna åldern och har alltid sett oss som en familj med 2 barn. Hade såååå älskat att vara gravid, föda barn och ha en bebis igen men det är nog det jag vill, inte ha 3 barn egentligen… Jag tror inte att jag skulle känna mig färdig efter 3 heller för när är man färdig? 🙃 Jag tror att det är en naturlig del av livet att sörja när något tar slut. Men tänk så mycket vi har framför oss med våra fina ungar ❤️