Johanna Kajson

Ljudkänsliga barn som blir rädda

Hej onsdag,

Jag ska strax gästa en annan spännande podd om relationer, det ÄR så roligt hur länge jag längtat efter att prata om sånt här som relationer och självutveckling men inte riktigt vetat var jag ska börja gräva i det och nu när jag utbildade mig till coach så började alla möjliga andra dörrar öppnas!

Det är som Josefine och Caroline berättade i podden igår att när man går EMOT sin magkänsla och det som ens själ och kropp vill så är det tungt och svårt och kämpigt och det blir bara värre medan när man går MED det man drömmer om och det man längtar efter och behöver så är det plättlätt.

 

 

Igår satt jag under denna ljuvliga markisen på Noir i Malmö och åt lunch ensam, jag har inte orkat göra sånt på väldigt länge utan tyckt det var så himla skönt att bara vara hemma i mjuka kläder och fixa lunch enkelt och prisvärt och tideffektivt men nu börjar min själ verkligen längta efter något annat – att bli serverad mat och vara i en inspirerande miljö då och då och det insåg jag ännu mer förra veckan när vi var på Weinbergs. Så jag unnade mig att sitta här utomhus ensam på Noir och jobba helt enkelt. Och det var superhärligt. OCH GOTT!

 

 

Ett riktigt dundertips om ni är i Malmö.

 

Och igårkväll så stack jag ut på en kvällspromenad ensam och pratade med er på instagram om det här med högkänsliga barn som också är superintressant. Och jag fick faktiskt en fråga från en läsare för ett tag sedan om jag kunde skriva mer om det:

 

”Du skriver så fint om ditt och din familjs liv och många gånger har jag fått tips och råd genom dina texter. Och du skriver att du är högkänslig samt att C är det. Därför skickar jag en liten förfrågan om ett blogginlägg om det finns intresse/eller tid någon gång senare. Vi har en dotter på 3,5 år som vi börjat tro är högkänslig. Det som hon har som jobbigast och det har eskalerat sista tiden är olika ljud. Främst efter en händelse på förskolan. Där hon går 15 timmar per vecka.

Hon kan bli extremt rädd för höga ljud (i hennes värld upplevs dom höga) och ljud som hon inte vet vart dom kommer ifrån exempelvis ljudböcker. Då blir hon så rädd att hon skakar, trots alla förklaringar i världen. Hon blir rädd för radion, datorn, läsplattan, telefon vid annat ljud än ringsignalen. Men hon fullkomligt älskar tv:n. Där får vilket typ av ljud som helst dyka upp och det är inte farligt.

Hon blir också rädd för figurer som riktar sig mot barn, exempelvis Bolibompadraken m.. Känner du igen något av detta? Eller har du andra tips på hur ni tänker som familj kring högkänslighet och barn? ”

 

Bild Maria Broström

 

Åh jag pratade precis med min mamma om det här – tänk om jag vetat att jag var högkänslig när jag var barn och hon sa ”TÄNK OM JAG VETAT DET?!”… Så annorlunda man hade hanterat vissa saker så det ÄR så fint med alla föräldrar som kanske inte alls är högkänsliga själva men som faktiskt ändå nås av HSP och försöker läsa på och lära sig mer och försöker hitta ett sätt att underlätta, hjälpa och stärka sitt barn.

Det är med ljuden känner jag ABSOLUT igen – C blir SUPERRÄDD om han överraskas av ljud och han kan bli rädd när jag säger HEJ om han är inne i sin egen värld eller inte vet att jag ska komma in i det rummet han är i eller om Rickard kommer hem från jobbet och hojtar HALLÅÅ så kan han bli livrädd ibland. Det är olika, men han – precis som jag – AVSKYR att bli skrämd. När andra vuxna tycker det är kul att säga ”BU” lite snabbt på skoj så bryter han ihop och de har svårt att ta det – de skrattar ofta och säger ”men jag skoja ju bara” och det förstår ju jag som vuxen – att de bara ville skoja MEN för den som är känslig för sånt här på riktigt så är det en panikkänsla i hela kroppen och en riktig rädsla – appropå fight, fly or freeze som vi pratade om igår… Så ta ditt barns känslor på allvar – att trösta, finnas där och lugna ner på det sättet som funkar för just ditt barn – för det är också olika. Vissa vill ha en kram och andra att man sitter bredvid… Mitt fokus brukar vara på att försöka lära honom och min själv att det var inget farligt – det är OKEJ att man blev rädd och att man gråter men att man under tröstandet fokuserar på att ”jag förstår att du blev rädd, det var ingen fara men man kan ju bli rädd ändå”.

 

Foto Maria Broström

Figurer har C alltid tyckt varit läskiga också – alltså utklädda vuxna personer som ”alla” utgår från att barnen älskar och vill krama och highfivera men så har det inte varit för oss – och då gäller det att lyssna in barnet, att backa och inte utsätta det för något som blir pressat och stressat. Vi brukar sätta oss på långt håll och titta och att han har suttit i mitt knä och verkligen känt sig trygg – har figuren närmat sig och han vill gå därifrån så har vi gjort det men det viktiga har varit att pålysa att det inte är någon fara, att det är okej att känna att det känns läskigt men att det inte är någon fara. Jag önskar någon hade lärt mig kontrollera känslorna och särskilja dem så att jag hade lärt mig att lugna ner mig lite fortare när min kropp landar i rädsla – det är svårt att undvika att hjärnan och kroppen BLIR rädd eller får panik men att pålysa att det är okej att den blev det men att allt är lugnt och att det inte var något farligt kortar ner reaktionen och tryggar barnet. Idag highfivear C till och med med en utklädd figur vilket är STORT efter så många år, han är 5,5 år och det var helt på hans initiativ.

Jag kan prata om det här i evigheter – att åka stora rutchkanan vet jag att jag berätta om innan också, han åker ju fortfarande inte pulka. Han vägrade alla gånger i vintras och provade – på eget initativ – till slut en gång och efteråt var han så ledsen och rädd – för det var för läskigt och gick för fort. Och sen ville han inte göra det mer och det är okej. En dag kanske han gör det och det känns kul eller så hoppas jag att jag lär honom att det är okej att skita i en hög med saker resten av sitt liv. Man måste inte va som alla andra  – det ”alla andra” tycker är kul är okej att jag tycker är läskigt och att jag avstår. Det är okej.

Och på tal om det så lyfte jag det här med att klä ut sig på maskerad på instagram igår…

 

 

Jag hade helt missat att det var påskfest imorgon och att barn som vill ”gärna får klä ut sig till något påskigt”. C har alltid avskytt att klä ut sig, att bli målad i ansiktet eller ha huvudvbonad och förr tyckte han det var läskigt när andra klädde ut sig till påskärring eller på halloween vilket man ju kan förstå. Man behöver inte klä ut sig om man inte vill. Han har en trollkarlsmantel och hatt som han kände var okej när han var typ 3,5 år att ha utanpå sina vanliga kläder och den ville han ha imorgon på påskfesten med. Han får strunta i att klä ut sig helt om han vill men det kändes som han ville klä ut sig – kanske för att frågan alltid kommer ”varför är du inte utklädd” av alla övertaggade barn som taggat SÅ länge på maskerad eller så gillar han verkligen att klä ut sig till trollkarlen när det gäller, vad vet jag. Men bli målad i ansiktet och sånt är STORT nej – alltid. Och det är OKEJ – andra tycker liksom att det är ”tråkigt” men det är ju ett märkligt vuxet perspektiv på det hela. Varför är det det?

August däremot sa att han ville vara katt så det ska jag försöka lösa. Han är inte högkänslig men påverkas såklart ofta av vad storebror gillar och inte och det är ju LIKA viktigt att försöka ge honom bästa förutsättningarn så inte han går miste på saker bara för att storebror inte gör det. Hitintills har han inte gillat när man målar i ansiktet men jag har på känn att han kommer tycka det är kul faktiskt…

Vi får se – barn är olika och vuxna är olika. Otroligt viktigt.

 

Ha en fin dag!

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Mia

    Mantel för utklädning är verkligen toppen! Finns ju olika varianter inte bara trollkarl tex. Perfekt att ha sina sköna kläder under och går snabbt och lätt att ta av sig när man tröttnar. Smidigt med nåt som inte är beroende av storlekar oxå 😀

  2. Caroline Elfving

    Tack för allt du delade med dig av alla tips. Känns som att vi är på rätt väg och tänker på rätt saker för att hjälpa vår dotter få så fin upplevelse av omvärlden. Nu har hon börjat tycka om ljudböcker 😍

  3. Emma

    Känner igen mig sååå mycket med min dotter! Hon har det senaste året reagerat starkt på höga ljud, som en motorcykel som kör på gatan längre ner, när man tex ropar och hon är i ett annat rum o leker. Märker också att hon är känslig när vi kommer till nya miljöer, hon kollar gärna av men sen när hon är trygg så kör hon på! Och vuxna personer (tex läkare) måste bemöta henne på ett visst sätt och visa förtroende, annars så går det inte att lätta på låsningen. Men oftast för det det går ”snabbt” i svängarna från väntrum, till ett litet rum, till okända personer… nära inpå hennes svär…

      1. Emma

        Eller hur! Men det kan vara svårt för andra personer som har barn som kastar sig in i saker utan att tänka sig för. Jag ser inte det som något negativt, för jag vet ju hur hon är när hon känner sig trygg och när jag märker att hon själv tar steg som är läskiga! Vi har alltid ett par hörselkåpor nära till hands när det ska köras med köksmaskiner och dammsugare här hemma för att underlätta för allihop! 🙂

  4. Josefin

    Vilket bra inlägg! Detta är säkert underförstått och sjävklart för dig – men jag vill poängtera vikten av att lyssna in ALLA barn (och helst vuxna, såklart) – HSP eller ej – och inte skrämma/pressa eller förvänta sig att de ska spela med i allt som händer. Ett exempel är luciafirande på förskolor – en typisk grej som många barn ställer upp på för de vuxnas skull.

  5. Anna

    Låter svårt med ett högkänsligt barn. Jag är nyfiken och undrar om ni själva någon gång har känt att ni behöver stöd av någon professionell gällande detta?
    Kram !