Johanna Kajson

Trots, faser och 2,5 åringars och 5årings utbrott

 

Hej onsdag – idag är det snöblandat regn utanför fönstret men igår tog jag den här bilden så jag tycker vi slänger in den istället för en lite ljusare start på dagen, haha.

 

 

En liten, kort lunchpromenad med mamma och pappa och med ren tur prickade vi in att solen kikade fram och vädret blev lite extra magiskt sådär som et kan bli på stranden en januaridag… Jag promenerade en superkort promenad imorse också och då var det ingen sol men krispigt, ljus och fåglarna kvittrade så eftersom det är snöblandat regn och grått utanför fönstret nu är jag hemskt nöjd med den liilla promenaden och energin jag fick av den imorse….

 

Bilderna från fantastiska Maria Broström

 

Nu ska vi prata barn och deras utvecklingsfaser tänkte jag, haha. Vi har ju varit ett tag i stormen av en 2,5årings utvecklingsfas och en 5,5årings minitonårsfas – vissa kallar det trots men det är ett litet magstarkt ord tycker jag för det klinga liksom negativt och som att man gör det med ”vilje” i mina öron… Jag tycker oftast det är lättare att bemöta dessa enormt slitsamma och energikrävande perioder med utbrott, skrik, arga kastande av kläder och annat som far iväg från barnet och mycket tårar när jag läser på vad det är som sker i deras utveckling i kropp och hjärna… Det gjorde man ju hela tiden när de var bebisar men sen glömmer man lätt bort att det ju faktiskt är det som allt skrik och ”bråk” handlar om – en utvecklingsfas.

 

 

Och jag kan liksom se på båda när allt pyst ut och de slår om till att vilja gosa jättemycket eller vara så här SUPERGLADA och spexiga. Som att det var skönt när det var över för denna gången – även om stormarna kan vara både 5, 10 och 20 per dag ibland. Jag ser liksom hur det kommer inofrån och ut så som det gör för mig när jag har pms och den korta stubinen, tårarna eller ilskan bara slår till – så jag försöker tänka så när jag ser det hos barnen. Att det är inifrån och det ska bara ut – det är en fas och det är likt mitt eget hormonella kaos jag har svårt att styra över och då är jag ändå vuxen. Jag försöker finnas för dem, lyssna, vänta in, vara i närheten, visa att jag ser och hör och förstår att det kan kännas så – men alltid sätta upp gränser såklart för vad som är fel beteende även om det är i ett ”utbrott” som de knappt kan styra. Man får inte slåss, puttas och kasta saker,  så är det bara. MEN jag försöker hjälpa dem på traven när det far ut en arm genom att pålysa att så får man absolut inte göra men att såklart finnas där för tröst och kramar när tårarna och förlåtet kommer och en mening som jag brukar använda för att hjälpa dem över tröskeln är  ”blev det fel?” – för de vet att man inte får puttas och gör det aldrig annars så genom att förklara för dem, främst stora barnet som förstår mer nu, vad som sker i kroppen när man är i en utvecklingsfas och att man ibland råkar göra saker fastän man inte vill eller vet att det är ”fel” / att man inte får göra så. Det brukar verkligen vara hjälpsamt att få svara ”jaaa” eller ”mmmm” på det och sen hjälpa dem över med ”det är okej, ibland blir det fel och tokigt, vill du säga förlåt?” och sen ”vill du ha en kram”?.

 

 

Sen visste jag inte att man kunde läsa på om barns utveckling på 1177, visste ni det? Jag läste om året mellan 2-3 och året mellan 5-6 och även om man kunde räkna ut en del innan så var det härligt att liksom tanka på med info och förståelse….  Och det här med att känna igen sig och höra att andra ”har det likadant med sina barn” tycker jag verkligen hjälper en att vara förlåtande mot sig själv när det brister och man inte orkar sitta på huk och finnas där utan man slänger själv mössan i väggen också och skriker DÅ GÅR VI INTE UT AALLLS DÅÅÅÅÅ eller nått… Och så börjar man undra är det bara så här hemma hos oss? Alla andra föräldrar verkar aldrig skrika på sina barn och deras barn verkar inte skrika på sina föräldrar heller för den delen? Läste hos Isabella att Sally var i samma fas som Charles, det är ju bara 6 veckor mellan dem så det kändes skönt att se att det verkar snurra samma orimliga utbrott där hemma…  Och sen läste jag detta LJUVLIGA inlägg hos UnderbaraClara som ni bara måste läsa om ni har en 2-3 åring, haha. Som man känner igen sig i stressen av en sån dag där massförstörelsen aldrig tar slut och mammans svett lackar…

 

 

Någon mer som har en minitonåring där hemma eller en liten massförstörare i 2,5års åldern som känner igen sig? Haha.

 

Ha en fin onsdag <3

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Caroline

    Har också en 5 åring och 2,5 åring och oj vad vissa dagar är tuffa😅Min man sa häromdagen ”andas” typ när båda ungarna grinade för det inte orkade vänta på äppelkakan som var i ugnen och det var 5 min kvar, sen tyckte minsta att han hade fått fel tallrik och största vet jag inte ens varför han grinade. Vart ett himla kaos men när väl äppelkakan var klar sänkte sig iaf ett lugn en kort stund medans dom åt kakan👍

  2. H

    Känner så igen mig ❤ alla utbrott gör mig matt och känner mig som en kass mamma när jag inte kan hålla lugnet och skriker tillbaka. Även om jag vet att det inte bara är hos oss… Jag försöker alltid erbjuda en kram och lyssna men ibland tappar jag det!
    Min 3.5 åring var så arg häromdagen och jag frågade varför han var arg, han svarade att han inte var arg han var ledsen och det kom tårar för han inte fick som han ville. Sant ju men så lätt att bara se det ”arga” barnet ❤

  3. Mikaela

    Jag har precis börjat läsa boken ”Barn som bråkar” (är halvvägs in) och den öppnade mina ögon massor för vad barn kan och inte kan i olika åldrar, T.ex att de inte lär sig av att göra misstag förren efter 11 års ålder, innan dess lär de sig bara av att göra rätt! Kan verkligen tipsa om den!

  4. Sara

    Jag tycker så mycket om din blogg! Har också en 2,5-åring som är världens goaste unge men kan ju bli helt vansinnig på honom ibland ändå när han får sina utbrott! Får så dåligt samvete om man blivit extra arg och som du skriver, typ kastat mössan i väggen, så skönt att höra att man inte är ensam! Vi får överösa dem med kärlek för att kompensera, vilket jag är övertygad om att du gör, du verkar vara en så fin mamma 💖

  5. T

    Japp en nybliven 5-åring och en nybliven 2,5-åring. Detta är nog by far den mest utmanande fasen för oss under de 5 åren vi varit föräldrar. 5-åringen är sur, arg, vresig, ledsen mm och har även börjat bli ledsen på förskolan. Samtidigt som hon ibland är sådär gosig och underbar och påhittig. 2,5-åringen är mest inne i ”kan själv” och ”nej, jag vill inte” men det känns på något vid lättare att hantera än 5-åringens känslostormar. Jag är helt övertygad om att ALLA föräldrar tappar det ibland. Den som inte gör det ber jag ödmjukast om att dela med sig av sina strategier 🥳

    1. johannakajson

      Jag håller HELT Med dig – detta är otroligt utmanande för precis när man tyckte 5åringen hade blivit så stor och liksom kan allt, man kan diskutera, förklara, de förstår och och visar empati och vad regler är och varför man ska följa dem och allt det där så POFF var de stora men får orimliga utbrott och gråter som du säger i sammanhang de inte direkt gjort innan som vid förskolan osv, my god det är slitsamt för både dem och oss tror jag. När jag förklarade vad som händer i hans kropp och varför känslostormarna flyger på och att jag förstår att han inte kan styra dem själv så blev han ledsen och sa ”jag gillar inte hur det känns” <3. Nej herregud det förstår jag tänkte jag men tröstade med att jag vet hur det är och frågade om han kommer ihåg när jag skrek på pappa av någon orimlig anledning och att det vara samma sak mamma gick igenom ibland med gråt och trötthet och skrik, haha PMS liksom. Chocken han fick när jag sa att stora tjejer har det så här en gång i månaden sen men det slipper du som är kille, haha.

  6. Sofie

    Mina är 4,9 och 11 år och ja det känns som om de både är mini tonåringar och i faser om vart annat just nu. Ser fram mot tonåren med skräck verkligen. Tror den blir tuff hos oss…

  7. L

    En av varje ❤️ Känner igen mig i mycket och det är precis som du säger att man får styrka av att höra att andra har det likadant 😊 Inte lätt men man gör sitt bästa 😊