Ta din TID! – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Ta din TID!

 

Goooodmooorgooon från kaffekoppen!! Och ett lagom grått väder utanför men det gör inget för idag ska jag mest vara inne och jobba…

 

 

Jag är fortfarande i pyjamas 09:44 för efter att jag hade gjort min äggmacka och satt mig här med kaffet så blev det jobb non-stop så jag hann inte gå upp och byta om, haha. Men nu så – efter att ha skrivit till er ska jag ta tag i det med och det blir träningskläder för lunchpaddeln som väntar. Ska bli spännande och jag utmanar mig själv genom att spela med 3 människor jag inte känner alls, 2 av dem har jag aldrig ens träffat. HELT olikt mig men jag tänkte prova göra saker lite annorlunda – nog för att jag övar på att säga NEJ en massa men efter att verkligen ha stängt in mig sedan i våras för att jag varit så himla trött och skör så provar jag säga ja till sånt som faktiskt känns kul i magen. Som att spela paddel som jag velat prova sedan jag ordnade invigningen av hallen här för 2,5 år sedan! Nu kom frågan – och jag sa ja.

 

 

Jag fick även en fråga om att dricka vin med några mammor på lördag utan kids för en hade man och barn utflugna under helgen och jag som alltid gärna vill tanka på med familjen på helgen och som dessutom ska iväg på en liten tjejweekend om två helger kände att jag “borde” säga nej för jag ska ju vara iväg om två helger…. MEN sen tänkte jag att jag dels VILL säga ja och dels sällan får möjligheten att säga ja för det går inte ihop – nu både ville jag och kunde ju faktiskt säga ja och Rickard är alltid på mig om att göra sånt här, att sticka hemifrån vid 19 på lördagskväll är liksom bara att man missar nattningen och är det någon gång jag och Rickard VERKLIGEN är påtankade med tid tillsammans så är det efter detta senaste corona-halvåret så det är ju inte direkt så att jag måste vara hemma för att vi ska umgås för vi umgås ju hela tiden. Så – jag sa JA minsann.

Vi såg nämligen dokumentären om Michelle Obama på Netflix igår och den var väl okej, inte WOW men intressant och lagom att ha på en onsdagskväll men vissa saker fastnade verkligen som hon tryckte på som att inte låta vad vi lever i här och nu definiera oss eller att inte låta någon säga åt os vad vi är kapabla till. Att inte tänka på vad man borde göra utan lyssna inåt vad man VILL göra, vad man är intresserad av, vad man brinner för och vad man känner sig engagerad i…. Och sen var det ju det här med att hon och Barack gått parterapi där de satte sig i soffan och hon tänkte som så många andra “fixa honom”, haha.

 

 

Men det är ju inte så det funkar – man måste ju teama och hitta sätt att kommunicera och leva som funkar för båda. Hon pratade om att hon ville hålla hans tempo i karriären och att hon inte var beredd på den ojämlikheten som sker i förhållandet när man får barn – oavsett om man delar på föräldraledigheten eller inte så blir det för de allra flesta ojämställlt av den enkla anledningen att kvinnan är den som har en kropp som utsätts för att försöka bli med barn, misslyckas, eller lyckas med det med allt vad det innebär i hormonrusning och sen en graviditet ovanpå det som påverkar (i mitt fall blev jag ju t ex sjukskriven vid båda tillfällena och hade ruskigt ont) och sen ska man föda barnet på ett eller annat sätt och därefter är det en annan grej med en mamma än en pappa den första tiden oavsett amning eller flaska. Bebisen har bott i mammans mage och man har ett annat band i början som är MAGISKT men som man såklart blir mer låst kring bebisen än pappan oftast. Okej detta sa inte hon men jag låter tankarna sväva iväg och detta är generalisering jag tänker på, så här upplevs det ju självklart inte av alla men ganska många iaf… Det blir obalans vare sig man vill eller inte och hon nämnde när hon till slut kände att hon ville vara mer med barnen och ta det ansvaret så hon fick backa och släppa fram honom. Också supervanligt, så har vi också gjort. För att vi ville göra så och för att det passade oss och för att JAG ville vara med barnen och Rickard släppte fram mig… Rickard ville jobba och jag släppte fram honom…

Men sen då? Det är så farligt att bli lite bitter men det är SÅ lätt att hamna där. Hon nämnde att hon tänkte “hur kan du hinna gå på gymmet och träna?!! Det gör inte jag, för där är tusen saker som måste göras och det borde du komma hem och fixa också” typ… Men i parterapin kikade ju dem på det från en annan vinkel också – det vara inte “fix him” utan helt plötsligt så uppmanades hon “MEN GÅ OCH TRÄNA DU OCKSÅ!!”. Ta din tid. Ta ansvar för att du får utlopp för det du vill göra också – be om det. Okej så sa hon inte men det är exakt detta som vi pratat om hemma och som jag måste bli bättre på och som jag ÄR enormt mycket bättre på nu. Jag bara bokar in saker jag vill göra och försöker träna bort det dåliga mammasamvetet kring det. Jag priortierar att gå och träna eller spela tennis. Tvätten kan vänta. Låter jag disken stå framme från middagen så är den kanske undanplockad när jag kommer hem från träningen istället för att jag får för mig att jag måste fixa det först och sen missa träningen.

 

Oj nu svävade jag iväg – men oavsett så fick jag ju kraften att säga ja till lite vintjejkväll på lördagskväll efter att ha sett dokumentären och fortsatt påminna mig själv om att det är bara jag som kan ta mig ut på roliga grejer utanför huset, det är ingen annan och när chansen kommer och om det känns kul så säger jag JA.

Självutveckling for the win!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. S

    Oj, kunde varit mina ord detta…
    För att göra en lång historia kort så var min sambo otrogen förra året. Vi valde ändå att kämpa och gå vidare. När vi under parterapin pratade så kom det fram ofta den ojämna fördelningen i vårt liv där han gick på fotboll m.m. och jag gjorde inget. Jag var bitter över detta… Jag hade vigt mitt liv till 100% till familjen och unnade mig aldrig att gå hemifrån och göra något för mig själv. Kände lite att efter 11år som mamma så hade jag tappat bort mig själv och visste inte ens vad jag hade för intressen eller gillade.
    I somras bestämde jag mig att det är träning jag vill satsa och unnat mig när jag ha egen tid. Nu tränar jag 3-5ggr/veckan och detta hade jag aldrig unnat mig själv för 1 år sedan. Ja jag kämpar fortfarande ibland med dåligt samvete och blir stressad av att jag inte hinner med allt i hemmet men vi är faktiskt två föräldrar som kan hjälpas åt med det som ska göras och det är inte enbart mitt jobb. Det är svårt det där med hjärnspöken som hoppar in och säger vad man ska göra och istället för att teama ihop och prata så ångar jag fram och tar allt på mina axlar…. Ja intressant detta och tyvärr tror jag kvinnofällan är så vanligt i många familjer. Tack för att du lyfter det och att kanske få någon att unna sig egen tid och reflektera om sina val där hemma.

  2. Emma S

    Oj, det var exakt detta jag behövde läsa idag! Just dessa tankar började jag bolla med min man igår kväll. Nu är vår lilla tjej bara 3 månader men det skulle faktiskt gå att träffa en kompis på en timmas kaffe eller gå på en promenad själv! Bara att ta tag i saken!

    Har läst din blogg länge och när vi fick kämpa för att bli med vår lilla tjej var jag extra tacksam för hur öppet du varit med ert resa! TACK!

    Lycka till med paddeln!

    1. johannakajson
      johannakajson

      Åh vad fint att kunna både stötta och inspirera, heja dig! En promenad är värt såå mycket!! Att ta sig ut från hemmet liksom ❤️