HSP-barn (högkänsliga barn) – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Annons

HSP-barn (högkänsliga barn)

Som ni vet är ju jag extremt högkänslig och efter lite HSP-tester så är det ingen tvekan om att jag är en HSP och jag har i många år försökt lära känna både mig själv, min personlighet och personlighetstypen bättre och bättre för det är fortfarande ett ganska outforskat område och bara på det liiillla jag pratat om det de senaste åren har så otroligt många människor hört av sig och önskat att jag skriver och berättar mer om det men tiden har inte riktigt funnits där så som jag velat beröra detta otroligt spännande och viktiga ämne för mig.

Här kan du läsa mer om vad HSP ( highly sensitive person ) är

 

Bild Lovliphotography

 

 

Att dels lära känna sig själv, förstå sig själv, ta hand om sig själv och uppmärksamma både sig själv och andra på hur man är, reagerar och vad man mår bra eller mindre bra av. För vi är ju alla olika – det lärde sig väl äntligen den sista spelemannen också i fjol när “Omgiven av idioter” släpptes och personligheternas färger blev mer känt för allmänheten. Det är ju en del i det. Och den andra delen är att prata mer om HSP och att oavsett man känner igen sig eller inte så behöver alla ha mer vetenskap och förståelse kring ämnet.

 

Här kan du se vloggen om när jag gjorde HSP-test och veta var du kan göra det också.

 

Bild Maria Broström

 

 

Och när jag läste Petra Krantz kloka artikel på MAMA “Alla som lämnat ett gråtande barn på förskolan borde läsa detta” så slog det mig hur vanligt det fortfarande är att man inte möter upp på barns känslor och hur vanligt det är att man inte låter barn känna alla sina känslor så då tog tankarna fart och jag träffade en annan mamma till ett barn på avdelningen som berättade hur ledsen hennes son hade varit vid varje lämning i perioder och nu igen och hur hon liksom tröttnat och upplevde det som att det var lite överdrivet och liksom att nu fick det räcka, han var för stor för detta (men jag såg ju på henne att hon inte kände så egentligen för hon visste att han är ett känsligt barn men jag gissar att hon nog var påverkad av vad andra tycker om sin ledsna son när hon lämnade…. Men det är min gissning.) och hon tog själv upp artikeln från Mama som vi började prata om varpå jag berättade att vi hade haft en riktigt tuff period i våras när Charles var sådär hejdlöst ledsen varje morgon och att jag pratade länge om det med honom då, att man får vara ledsen och att vi saknar varandra men att vi skulle försöka hitta på ett sätt att säga hejdå och att den vuxna måste gå till jobbet då även om han är ledsen men att vi kanske kunde ha ett alldeles eget sätt att säga hejdå så han var redo ändå på att det skulle hända. Han bestämde sig för 10 kramar och 10 pussar varje morgon och så fick det bli, oftast i kapprummet, ibland på bänken utanför avdelningen och ibland på golvet inne på avdelningen. Ibland ville han vinka i fönstret efter även om tårarna rann och ibland ville han bli tröstad i någon pedagogs famn men även om han var ledsen var han liksom alltid med på att vi gick då.

Och så kom detta smset imorse från mamman:

 

 

 

 

Så mäktigt ju, hur ett litet snack kunde leda till lösning, sånt här får mig att vilja jobba mer med relationer, både mellan föräldrar och barn, mellan partners i relationer och med människor i relationen till sig själv – att få folk att lära känna sig själv bättre. Jag är ju inte utbildad inom ämnet men har hört konstant senaste 10 åren att jag borde jobba med det, och det är verkligen något jag brinner för.

 

Bild Claudia Jonson

 

Jag fick frågan om det där med lyhört föräldraskap och att se barnperspektivet i en läsarfråga och skrev ett inlägg om det här, för barn är olika och det är SÅ viktigt att ha med sig. Framförallt när man börjar på förskolan medvetet eller omedvetet börjar jämföra mer andra barn. Föräldrar är ju också olika. ALLA är olika. Så viktigt att komma ihåg.  Utrdrag ur inlägget:

Sen tror jag att min egen högsensitivitet och min HSP-personlighet som jag upplevt att omgivningen försökt dämpa och förminska hela mitt liv verkligen har påverkat mig i hur jag vill vara som förälder. Jag har hela mitt liv fått höra att jag överdriver, är överkänslig, är dramaqueen, är för mycket, gråter för lätt, är löjlig när jag tyckte det gjorde ont när andra skulle knipa en eller “smälla till” en på benen eller ta ett grepp om låret (ni vet sånt som barn märkligt nog tycker är kul att göra men som alltid gjorde så vaaaansinnigt ont på mig. Och när jag sa det och blev ledsen så fick jag höra att jag var löjlig och dramaqueen. Idag vet jag att mina smärtsignaler går fortare och starkare än de flesta andras så det GÖR ont på mig när någon ska daska till lite lätt.).  Jag har alltid avskytt uttrycket “DET GICK BRA” som vuxna så lätt tjoar till barn i samma sekund som de trillat, HUR kan de veta hur barnet upplevt fallet? Varför frågar man inte?

Ja, det kanske inte bröts något ben men fallet var kanske läskigt, barnet kanske blev rädd, även om inget är brutet kanske det faktiskt gjorde lite ont – har man inte rätt att känna att det gjorde lite ont? VEM FAN ÄR VUXNA ATT BESTÄMMA DET?

Så att jag tänker aktivt på sånt här är nog för att jag lärt känna mig själv så himla mycket och äntligen insett att jag är okej som jag är. Jag duger – fastän att jag reagerar kraftigare med känslor än många andra…. Fastän jag pratar för högt ibland… Fastän att jag gråter lätt eller tar in andras känslor så jag får huvudvärk till slut… Fastän jag har lättare att känna smärta än många andra så är det inget fel på mig och jag är ingen showartist som försöker knarka uppmärksamhet bara för att vara dramaqueen – jag har rätt till mina egna upplevelser, känslor och smärtor.

Och då är det så himla viktigt för mig att försöka ge det till dels mitt barn men även att försöka sprida kunskap kring detta tankesättet till andra – föräldrar som medmänniskor. För det är många som missar att människor är olika och kan uppleva saker på olika sätt – och att det är okej.

 

 

Bild Maria Broström

 

Något som jag har som utmaning nu, eller vi ska jag säga för både jag och Rickard tänker mycket på det och pratar mycket om det – det är hur vi ska hitta en lagom balans att hjälpa Charles med saker han tycker är läskigt men som vi tror han faktiskt skulle klara av och till och med tycka var kul när han väl klarat det eller gör det. Vi har alltid väntat in honom och jag kommer så starkt ihåg när han till slut valde att åka stora rutschkanan i våras och SÅ stolt och glad jag var då över att vi väntat in honom och att han själv tog beslutet – och SOM han åkt den stora rutschkanan sen dess!! Samma sak med att våga bada på det djupa eller klättra – så många gånger som andra försökt hetsa honom lite och han svarat att det är för läskigt och sedan helt plötsligt så vågar han och det sitter. Jag tror på att vänta in men jag inser också att ibland behöver man pusha på liiite iaf….

Så svår balans det här med föräldraskap, men åh vad man lär sig. Om sig själv. Om sina barn. Om olikheter och respekt. Gud vad mina barn lär mig saker!!!

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Linda

    Hej!
    Ville bara skriva tack, för att du ibland verkligen sätter ord på ens egna tankar… Skönt att veta att det är fler som tänker/upplever samma slags känslor kring att vara en förälder! Världen bästa men stundtals väldigt svårt ♥️

    1. johannakajson
      johannakajson

      Åh vad glad jag blir att du gillade det, svårt att veta om man inte får responsen så TACK för din kommentar!!!

  2. Ji

    Tack för ett bra och viktigt inlägg <3 Om du, vill, fortsätt gärna på ämnet, kanske med dina tips på hur jag bäst bemöter en högkänslig vän i specifika situationer. Alla är förstås olika, men att ta del av din bild är värdefullt och lärorikt.

  3. Stephanie

    Uppskattade verkligen detta inlägg! Vilken fin syn du har på föräldraskap och vilken fantastisk mamma du verkar vara till dina söner. Jag är nybliven (om man nu fortfarande katigoeiseras som nybliven när ens lilla hunnit bli åtta månader.. :)) och ser gärna fler inlägg om barnuppfostran och föräldraskap i din blogg.

Annons