När världen blir stor – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

När världen blir stor

Åh min lilla (stora) August har blivit en helt annan liten människa som inte vill att jag lämna honom en sekund just nu, jag VET ju att det är nu inför 7 månaders seperationsfasen och att han känner av avstånd och förstår världen ännu lite mer – och att den då såklart blir superläskig. Jag ser ju hur han upptäcker världen:

Men ändå så är det såklart jobbigt med det där smågnället som liksom ligger i ens öra konstant och att han bryter ihop så fort jag sätter ner honom och går för att fixa något i närheten. Och som jag skrev imorse. – jag börjar inse att det här med att ha HSP och vara förälder är extra känsligt. Både med ljud och känslorna. Och idiotin att jag är sån som vill få fixat en massa, både i hemmet och med jobbet.

MEN så blir jag så arg på mig själv, för titta på honom. Titta hur han sitter och liksom försöker ta in världen från alla håll och kanter. Alla vrår. Han är så nyfiken nu, lyssnar och spejar… Och såklart trillar han ibland, DUNK säger det men det är ingen fara för jag blåser och tröstar. Men ändå. Jag förstår honom till 110%

Kolla bara:

Här sitter han på sitt rum, han har inte flyttat in där än men vi är där och leker lite varje dag. Känner in och tar in. Och han tittar och spejar.

Jag vet ju allt det här, han tittar på mig och min reaktion på allt numera, för att kolla av – är det här okej? Är det här kul? Är det här tryggt? Osv. Och så kollar han efter mig och håller på koll på var jag är och vad jag gör. Gullungen, mammas lilla hjärta. Jag känner mig som världens sämsta mamma som vet allt detta, som ser detta och läser av dig men ändå jobbar i hjärnan och känner mig stressad över mail som inte är besvarade, inlägg som inte skrivs, samarbeten som har deadlines och elever som måste få sina mentorsamtal bokade för att kunna gå vidare i utbildningen. Ingenting av det där brinner och väldigt få saker har deadline idag men ändå så känner jag stressen inom mig. Och ångesten över att jag inte bara kan STÄNGA AV MIN ENTREPRENÖRSHJÄRNA. Som brinner konstant, som jagar , kommer på idéer, vill vara med, vill vara kunder och framtida eventuella kunder till lags.

Och så alla känslorna som spelar ovanpå det, ni med mycket hormoner, mycket HSP och mycket sensitiva själar vet vad jag menar. Det lirar inte så bra med ovan.

Jag är lite vilsen i hur jag ska fixa detta nu för jag känner att jag står och stampar – jag hade balans i höstas men nu är den off. Jag är känslomässigt kaos. Och jag vet inte riktigt varför.

Phu, nu tittar jag på bilderna på lilla August igen och gråter. Så liten fortfarande. Och hans värld har blivit så stor.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Frida

    Jag är inte HSP person (eller hur man säger) men kan ändå relatera till detta med en liten 6månaders där världen plötsligt blivit så stor och allt känns jobbigt.
    Man vill vara nära nära, o särskilt mamman. (Så är det hos oss i alla fall).
    Vår lilla skrutt kämpar på och jag hoppas snart det ska vara över. När hon blir trött o gnällig blir hon supergnällig.
    Samtidigt förstår man dem o lider med dem. Vad jobbigt att fortfarande vara så liten o hjälplös och samtidigt inse att världen är så otroligt stor liksom!

    1. johannakajson
      johannakajson

      Ja men man känner ju verkligen med dem… Men gnället skär liksom in i hjärnan ibland och man behöver lite paus <3

  2. Johanna

    Åh tårarna rinner när jag läser ditt inlägg. Jag är också en HSP så jag vet PRECIS hur du har det. Känslomässigt kaos oftast. Har två Små barn på 4 resp 2,5 å det är tufft. STOR JÄKLA KRAM PÅ DIG. Du är en fantastisk mamma. Bara det att du reflekterar över det gör dig toppen.