“Duktig mamma” – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Annons

“Duktig mamma”

Helt galet men vi åt lunch UTOMHUS i solen idag, riktigt skönt och lite afterskifeeling på det hela när vi satt där i underställ och träningskläder och mumsade på laxsallad och hade mammalunch.  Nu är de där härliga stunderna på måndagar och onsdagar över när våra tränare står och skriker på oss att vi är DUKTIGA och STARKA mammor. Bästa boosten ever att någon säger till en som mamma att man är duktig ju, kan man få hem någon som säger det till en två gånger i veckan fortsatt?

 

 

Jag ska köra deras bootcamp i vinter också, det är uteträning november-februari och liknande upplägg men det är inte mammaträning så det är liiite hårdare och såklart fortfarande en massa pepp men just ordet “mamma” försvinner ju och det har gjort så himla mycket för mig. Att få höra att jag är en stark mamma. En bra mamma som tar hand om mig och min kropp. En duktig mamma som med fokus i blicken kör på. Man kanske skulle spelat in deras röster och haft på repeat en tuff måndag i framtiden?

Varför är det så svart att bara landa i att man gör sitt bästa och att det räcker? Att man ÄR en bra mamma. En duktig mamma. En stark mamma. Jag har känt mig lite vilsen de senaste dagarna och jag tror det har med storebrors ärvda högkänslighet från mig där han just nu blir jäääätteeeledsen emellanåt för både stort och smått. Det gör ju så jäkla ont i hela mig när hans stora tårar rullar och jag riktigt ser hur ledsen och förtvivlad han är. Det kan vara allt ifrån att han inte lyckas göra en grej själv så som han vill till att han absolut vill hem och leka med någon kompis eller åka till mormor och att det inte går just nu. Han blir sååå förtvivlad. Och det gör dels ont i mig att se honom så förtvivlad även om jag vet att det är en fas och allt men där och då upplever han ju faktiskt precis sån förtvivlan och är exakt så ledsen. Phu. Och sen märker jag att det tar enormt mycket på min energi att jonglera honom så ledsen och vilja finnas där, stötta, lyssna, kramas och ge den närheten han önskar – även om jag håller fast vid vad det nu är jag sagt nej till  så tror jag på att trösta den som är ledsen. Min känsla i min kropp blir att jag också är förtvivlad när han är förtvivlad – en styrka men ibland förbannelse när man är en HSP-person.

 

 

Igårkväll hade han drabbats av en nästintill panikattack när han skulle gå och lägga sig för han saknade mamma sååå mycket. Han tröstades av Rickard, han var inte arg på honom eller så utan han bara sprang runt i panik och letade efter mig och grät och grät och ville att jag skulle vara hemma och lägga. Just nu (igen) – alltid jag. Fastän att vi sagt hejdå och godnatt när jag berättade att jag skulle iväg och träna och att jag kom hem efter att han hade somnat. Phu. Rickard är briljant på såna situationer och blir inte stressad eller dränerad som jag men det var ju lättare när man bara hade storebror, nu var där en lillebror som blev lite hungrig och trött mitt i allt också och det hjälpte ju antagligen inte.  (Vi har alltså bestämt att jag ska vara iväg på tisdagskvällen vid läggning och springa eller som igår när jag tog en promenad så att Rickard får egentid med kidsen och nattar själv så det är gemensamt val att göra så men jag tycker det är SÅ jobbigt när jag får höra att det varit tufft efter. När jag var i Stockholm var du ju iiiinga problem alls däremot…)

I vanliga fall när C har varit i faser så har jag kunnat se vad som varit frustrerande för honom eller vad han är på väg att lära sig eller så men just nu känner jag mig för första gången riktigt lost med varför han är så ledsen. Kan det vara en sen reaktion på att få en lillebror? Han är ju fortfarande efter 4 månader bara så kärleksfull och gullig mot August och vill alltid krama honom, att han ska vara med och leka och sitta bredvid honom och så men nu kanske han känner att han får mindre mamma-tid och mamma-närhet och det är därför?

Jag tror detta är en del i varför jag känner mig lite skör för tillfället iaf…  Nu ska jag springa och hämta honom och så väntar en riktigt mysig eftermiddag tillsammans här hemma bara vi tre.

 

Ikväll kommer förresten julkalendern upp, peppen på det!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Johanna

    Fick också småsyskon i juli (storasyster nu 2.5år). Första månaderna flöt allt perfekt. Hon är vanligtvis envis och vi kämpar på hehe, men allt var såååå enkelt. Känns som reaktionen kommer nu. 2.5årsfas deluxe. Känner mig som en värdelös mamma som står och skäller på min ledsna lilla flicka, men det låser sig helt för oss båda emellanåt.

    ”Vi ska också låta henne vara liten”. Joo… men det gååår ju inte stt bemöta som innan när det finns en bebis i huset.

    Andaaaas. Ber om hjälp. Njuter när det går. Andaaaas. Säger förlåt. Öser med kärlek.

    Kämpa <3

  2. E

    Åh jag har skrivit innan om att våra söner är så lika (min är född jan-16 o också väldigt “känslig”). Vi fick lillasyster i slutet av juni o han blir också sådär extrem i sina känslor för diverse småsaker. Försöker bemöta känslan han känner men blir så stressad när lillasyster också har behov mitt när det är “kaos”. Blir mkt svammel men ville säga att du inte är ensam. Superbra att du gör på det sätt du tror Charles mår bäst av.
    Har du stött på problem med omgivningen? Jag upplever att de tycker att vår son är annorlunda som inte gillar nya saker med en gång, gärna analyserar situationer o vill kunna saker innan han gör dem. OM du upplevt det, hur har du då bemött vänner/omgivningen? Jag tycker såklart min son är världens bästa även om han är känsligare än andra barn.
    Förlåt för världens längsta kommentar

    1. johannakajson
      johannakajson

      Omgivningen är oftast ”äsch dramaqueen det var inte så farligt” för i Sverige tycker folk det där med att visa sina känslor är läskigt så många tycker liksom ”släpp det” men jag kör på och gör på mitt sätt. Pratar med pedagogerna om det också och påminner dem emellanåt så de inte glömmer bort det vilket de brukar vara bra på men det är såklart olika.

  3. Malin

    Det känns som en vanlig grej i den åldern? Alltså inget som är unikt för högkänsliga personer utan rätt typiskt för åldern. Vår tjej har raseri/ledsenutbrott då och då och har haft sen hon var drygt 2, hon är drygt 3 år nu. Har hört runt bland kompisar och alla verkar ha liknande utbrott hemma. Barn går ju lätt upp i känslor och har inte kontrollen att lugna sig själva utan tappar kontrollen istället. Det går säkert över när han blir lite äldre, det hoppas jag iaf för egen del:)

    1. johannakajson
      johannakajson

      Ja det hoppas jag också, haha. Jag har liksom trott att raseriutbrott är en sak – och såna finns ju och liksom är vanliga men att bli sååå ledsen för små märkliga grejer eller få panikattack i evigheter av ledsamhet gör sååå ont i mig att se. Och ja det lär ju tyvärr fortsätta flera år till, phu.

  4. Sanna

    Om ni har ngn AVC-kurs i er kommun kan jag varmt rekommendera det. Alla barn i centrum, föräldrastödsprogram som utgår från fantastiska boken Fem ggr mer kärlek och ger råd och verktyg för att hantera det du beskriver och som låter helt supernormalt för ett barn i hans ålder, nybliven storebror, liten med mycket stora känslor!

    1. johannakajson
      johannakajson

      Ja det är såklart säkert dupernormalt och jag känner att vi hanterar det rätt men det är sååå jobbigt ändå ❤️❤️❤️

      1. Sanna

        ABC heter det ser jag skrev fel. Det är jättejobbigt med dessa faser, men man kan tänka att de är nödvändiga för barnens utveckling. Och ni verkar vara väldigt kärleksfulla och lyhörda föräldrar så det kommer bli hur bra som helst för lille Charles. Tack för du delar med dig av hur det kan vara!! Fem gånger mer kärlek tror jag på. Finns något som heter busa med, en särskild lekmetod. Du verkar dock leka jättemkt redan 🙂 men framförallt ge mkt positiv bekräftelse, det e en framgångsfaktor för alla mänskliga relationer.

  5. Mickis

    Jag tror att det är väldigt för ett barn som blir större att ha sådana här faser. Min 5-åring är inne i en ny sådan fas nu där hon blir så totalt förtvivlad om saker inte blir som hon tänkt sig. Om kjolen hon tänkt i sitt huvud att hon skulle ha på sig är smutsig blir hon så ledsen så hon får panik. Det är jättejobbigt och hantera och det gör ont i hela mig men jag försöker vara lugn, tröstande, stöttande och hitta andra lösningar till henne. Massa styrka till dig <3

Annons