Förlossningsberättelse del 2 – att se sitt eget kejsarsnitt – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Annons

Förlossningsberättelse del 2 – att se sitt eget kejsarsnitt

Dags att ÄNTLIGEN fortsätta på förlossningsberättelsen, förlåt att det tagit sån himla tid men så är livet med två små kids – nu är det ju så länge sedan ni läste första delen så för att komma i mooood kanske ni ska läsa den igen?? Del 1 som är dygnet inför kejsarsnittet hittar ni här och nu är vi alltså på väg ner till operationssalen…

 

 

 

 

 

Vi gick längst korridoren bort mot hissarna för att åka ner till OP, vi hade varit där innan för det var där man hade samtalet med narkosläkare inför kejsarsnittet och gick igenom bedövningen och sånt så jag kände mig trygg i korridoren när vi väntade vi OP-receptionen på att få lov att gå in… I Rickards ficka låg min iphone och hörlurar för vi hade frågat några extra gånger på förmiddagen om vi fick lov att fota någon bild på lillebror när han föddes som jag kunde ha med mig till uppvaket att titta på och alla hade sagt OK till detta inklusive vår läkare som skulle genomföra kejsarsnittet men där och då kändes det för meckigt och för mycket att ta med kameran också så vi lämnade den på rummet.

Väl inne i operationssalen hälsade en ny narkossköterska och jag fick sätta mig på britsen och nu började jag bli lite smånervös för att sätta själva spinalen men jag försökte hålla mig lugn, fokuserad och ta en sak i taget i hjärnan… Här och nu, här och nu tänkte jag…

”Idag är August födelsedag…” tänkte jag om och om igen…

 

 

Sköterskan frågade om mitt personnummer och sen skulle jag  sätta mig till rätta på britsen för att de skulle kunna lägga spinalen/ ryggbedövningen, Man sitter upp med fötterna på en pall och kutar som en katt och de la en filt om mina ben för att jag skulle känna mig lite mer klädd eftersom man är utan underkläder, här var de väldigt måna om att jag skulle känna mig så trygg som möjligt  (man sitter ju med bar underkropp och liksom rumpan bar mitt i rummet när de väl hissar upp OP-rocken),  De frågade ett par gånger så det kändes okej att sitta så när jag väntade, vi påminde igen om att spinalen är svår att sätta på mig eftersom jag har tajta kotor och de hade kallat in en riktigt duktig narkosläkare för att sköta det vilket kändes tryggt. Sköterskan framför mig var däremot lite kantig och när vi frågade om det var okej att spela vår egen musiklista och om den gick att koppla in någonstans så kändes det för en sekund som de tyckte det var lite meckigt och jobbigt men de hämtade sig snabbt eftersom vi hade fått OK på det med innan och visade bort till systemet men då kändes det inte så viktigt för mig längre utan jag sa att vi kunde köra från mobilen vid oss istället – jag ville hellre ha kvar Rickard vid min sida och hålla hans hand än att han skulle stå och mecka vid någon anläggning. De hade faktiskt på riktigt mysig, lugn typ spa-musik redan i salen som jag för en kort stund tänkte att ”denna musiken hade också funkat”. Men jag hade ju lyssnat på min egen lista och förberett mig mentalt senaste veckorna så det kändes klokt att fullfölja planen eftersom det hjälpte mig att hålla mig lugn och fokuserad förra kejsarsnittet och jag ville återskapa den känslan av egen kontroll genom musiken.

 

Den småkantiga sköterskan sa ”jaha, vad där det för musik då om man får fråga?” varpå jag berättade att jag hade valt svenska klassiska låtar eftersom jag kan de texterna utantill och det hjälper mig att hitta ett fokus om nerverna skjuter i höjden eller tankarna fladdrar panikartat iväg och då säger hon

”Bara det inte är Tomas Ledin så är jag nöjd”.

Aj – ni som har följt mig länge vet ju att jag ÄLSKAR Tomas Ledin, det är den största tryggheten av all musik jag kan tänka mig för mig eftersom det är barndom, trygghet, pappa och våra somrar… MEN, jag fann mig snabbt och svarade som det var ”ojdå, han är faktiskt min absoluta favoritartist men du har tur för där är bara en enda låt med honom med på listan och den har han inte ens skrivit själv för den har Eva Dahlgren skrivit”. Sen lät jag det inte röra mig mer i ryggen utan hittade åter fokus till Rickard, mig själv och höll honom i handen medan nästa småkantiga sköterska kom fram och sa att hon skulle sätta katetern.

”Nej  den ska inte sättas nu, utan efter att bedövningen tagit enligt överenskommelse” sa jag och hon såg lite småirriterad ut men accepterade det direkt, jag förtydligade att vi kommit överens med vår läkare om det och varje gång vi nämnde vår läkares namn och sa att hon sagt saker, godkänt saker eller föreslagit saker så backade personalen så hon verkade vara ett jäkla överhuvud i den där salen, haha. TACK OCH LOV får jag väl säga, hon var inte där då utan de kommer ju sist när allt är preppat för operation… Hur som, sköterskan fick snällt sätta sig på sin pall och stirra ut i tomma intet och vänta lite till och då dök nästa lilla ”hinder” upp när en ung sköterska sa att vi minsann INTE fick fota i operationssalen, hon lät något irriterad och stressad och jag tittade på Rickard som fick sköta snacket här för jag blev lite trött på att allt som vi hade fått lovat och kollat upp innan var nu helt plötsligt besvärligt och förbjudet – jag gick in i mig själv och fokuserade på att det enda som var det viktiga just nu var att det var August födelsedag och andades lugnt och lyssnade på musiken som Rickard telefon. Här och nu, här och nu….

 

Gick in i mig själv och tänkte på allt kämpande i graviditeten som nu var över – nu skulle vi äntligen få träffa vår son!

 

Rickard sa våra gyllene ord igen, haha. “Okej, läkaren XXXX har lovat oss det och det blev även godkänt barnmorskan XXXX uppe på avdelningen så det skulle vi få, vi ska givetvis inte fota någon personal eller någon här inne utan bara oss tre och framförallt att vi vill ha någon bild på August till Johanna när hon åker till uppvaket”. Han är så lugn, tydlig, rak och kommer alltid ihåg folks namn min man – en jäkla trygghet och skill i såna här lägen så jag lutade mig på honom och att han fick kolla det och jag tänkte faktiskt innerst inne att jag visste att så fort vår läkare skulle kliva in i rummet så hade hon ju redan lovat att vi fick fota så jag struntade lite i vad sköterskan sa och blev inte orolig. (Hon såg småstressad ut och var nog lite fyrkantig hon med, för hon hade i sin regelbok att vi inte fick och det verkligen heeelt omöjligt i hennes huvud att det kunde vara på något annat vis men Rickard bad henne prata med sin chef vilket hon gick iväg och gjorde och tyvärr återkom hon aldrig men som vi misstänkt så kom läkaren in och bekräftade att hon sagt att det var ok att vi tog några bilder, sen var det inte mer med det.)

Dags för ryggbedövningen och narkosläkaren kom in och presenterade sig och kändes urproffsig och fokuserad direkt, tog lång tid på sig att se till att jag kutade rätt och kände för att se till att inte sticka i onödan eftersom de fått varningen att jag har lite tajt mellan kotorna och det är svårt och detta var ju momentet jag nästa varit mest nervös för så jag satt och kutade, en sköterska höll händerna på mina axlar och jag höll Rickard hårt i händerna och försökte andas lugna, långa andetag….

Det var knäpptyst i salen trots att där var närmre 10 personer samlade och jag hörde bara mina egna andetag som emellanåt kom med ett litet smärtsamt “iiiii” i utandningen av den ilande smärtan…

Hon hade svårt att hitta rätt och det tog rätt lång tid, jag fokuserade inåt och på andningen och emellanåt hörde jag små peppande kommentarer från Rickard och olika sköterskor som sa att jag var jätteduktig. De såg hur ju hur svårt det var och hörde på mig att det var tufft men jag fick ingen panik, skrek inte eller stoppade inte utan bara fokuserad på att vara still och lugn så de där små peppande “Johanna – du är SÅ duktig, andas bara lugnt” betydde jättemycket… Till slut gick det och jag fick lägga mig ner med armarna ut på sidorna och det var dags att sätta katetern.

 

 

Jag hade ju önskat att skynket skulle vara uppe när katetern skulle sättas men visste att det inte skulle gå så jag tittade direkt till vänster på Rickard och fokuserade på honom och att hålla honom i handen medan de satte katetern för jag ville inte se. Det kändes okej och jag lyssnade på musiken från iphonen som låg vid mitt vänstra öra… “Min enda längtar nu och här…. älska mig för den jag är” , jag sjöng med i låtarna i mitt huvud och såg Rickard i ögonen och han var så lugn men ändå peppande och påminde mig om att det här gick bra, att nu hade vi klarat spinalen och var ett steg närmre och han sa att jag var duktig. Sen åkte skynket upp och vår läkare kom in och hela stämningen i rummet förändrades på en sekund, alla riktade uppmärksamheten till henne med största respekt och när hon berättade att hon godkänt att vi fick fota osv så nickade alla bara och anpassade sig och det enda jag tänkte var att hon var min bästa hjältinna och att jag var så tacksam för just henne.

“Jag har lovat Johanna och Rickard att om allt går bra så ska de få se när bebisen kommer så då kan vi ta ner skynket och de är fullt införstådda med att det är sterilt område och att de måste hålla händer och sig på andra sidan ändå och det kommer gå jättebra”

Stämningen förändrades i rummet igen, det märktes att de blev förvånade och lite småstressade över hur det skulle gå till men vår läkare var så lugn och bara satt det kommer gå bra, då kör vi igång.

Och så började de presentera sig, man gör så i början av operationen för att läkaren som leder operationen ska säga högt vem som är där, vad de har för roll och vad det är för operation som ska göras. Sen berättade hon att de började och jag och Rickard fokuserade mest på varandra och var rätt tysta, jag lyssnade till och från på musiken och till och från på personalen som småpratade avslappnat med varandra. Två hade satt på sig likadan örhänge dagen till ära och det skrattade de gott åt och berättade för oss att örhänge är det enda man får ha i smyckesväg när man jobbade så därför hade de koll – vår läkare hade hängande stora pärlor och jag sa att det var fint att hon hade klätt upp sig så mycket för August födelsedagskalas.

Och nu gick det fort, från att de börjar tar det ju bara någon/några minuter så när vår läkare sa att det gick bra att ta ner skynket för nu var det dags så gick pulsen upp av lycka och Rickard höll på att resa sig upp av adrenalinet – NU SKULLE VÅR SON FÖDAS!! Personalen böjde sig över mig och försökte rycka ner ställningen men blev stressade och sa att det inte gick, jag kände av deras stress men var inte irriterad för jag förstod att de inte var vana och att det var därför, jag tänkte bara hela tiden att oavsett så får jag se HONOM även om de inte lyckas få ner så jag får se när han ålar sig ut… Jag var förvånansvärt lugn och förväntansfull i allt kaos och när någon sköterska igen sa att det INTE GICK så sa vår läkare bara lugnt till henne att de kunde bara dra ner skynket och låta ställningen (som är en fyrkantig pinne)  vara kvar så det gjorde dem och samtidigt hörde jag Rickards exalterade, gråtig röst i adrenalinspeed säga om och om igen “ser du, nu kommer han, ser du?!! Där är han!!”

De fick inte ner skynket så bra och jag hade ju en gravidmage som också var rätt mycket i vägen så jag såg bara hur vår läkare jobbade med huvudet och ryckte fram och tillbaka och emellanåt såg jag toppen på August huvud men att få höra Rickards stolta, lyckliga röst med full gråt räckte så himla långt och jag var så lycklig att lillebror verkade må bra och att jag skulle få se honom innan de gick till barnbordet så jag accepterade rätt snabbt i mitt huvud att jag inte skulle se så mycket som jag hade hoppats. Rickard såg ALLT och var så sjukt exalterad, stolt, rörd och glad.

Och sen föddes han. Vår lilla älskade August och det såg jag – jag såg när han rätt snabbt kom ut och upp och direkt såg vi hur lik han var Charles och vi skrattade och grät hysteriskt både jag och Rickard och sa

“Hej August”

Han var så sjuukt lik Charles men hade mer hår, här är allt en lycklig dimma medan alla i rummet tjoade “grattis” och vi pussades och landade i att allt hade gått bra och att han verkade må bra så medan de satte upp skynket igen fokuserade vi på att landa i allt och pussas. Han var här, han var född och nu skulle Rickard ta med honom till barnbordet och klippa navelsträngen medan jag låg kvar men jag hade fått se honom och var så jäkla lycklig.

 

(Typ så här för den som vill se hur ett kejsarsnitt går till bakom skynket…)

 

Jag hörde hur August skrek heela tiden så jag var så lugn och trygg med att han mådde bra, kände det enda in i hjärtat så när jag småsnackade med läkaren om hur min muskelknuta på vänster sida vid äggstocken såg ut och när jag till och från blev yr och illamående av lågt blodtryck så var jag ändå så jäkla lugn och trygg. (Man får medicin i slangen direkt varje gång man säger till att man börjar bli yr och illamående och jag trodde några gånger att jag skulle kräka men gjorde det aldrig vilket var skönt, inom 1 minut från att jag sa till mådde jag bra igen för så fort verkar hjälpen.)

Och sen kom han, min man och min son. Att se Rickard med August i famnen sätta sig på pallen bredvid mig var magiskt, han berättade att han var 52cm lång vilket vi var SÅ förvånade över och jag fick honom i min famn. Denna efterlängtade lilla älsklingen, Charles lillebror, han var äntligen här.

 

 

Välkommen till världen älskade lilla August.

 

 

Fortsättning kommer, del tre är efter kejsarsnittet….

 

 

 

 

 (Här kan ni läsa  förlossningsberättelsen med Charles i tre delar från 2015 som är inför, under och efter kejsarsnittet).

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Erika

    Så fint! 💕 Om 18 dagar är det jag som ligger där och väntar på att lillebror ska komma ut! Jag hoppas så på en lugn och fin upplevelse den här gången 😊

  2. Jonnah

    Tusen tack för att du delar med dig! <3 Ska snart börja gå på samtal för att få igenom ett kejsarsnitt, så känns extra bra att få läsa om en så fin upplevelse <3

  3. Ida

    Vår upplevelse var lika magisk! Jag är så glad och tacksam för att jag stod på mig för att få välja förlossningsmetod själv. Det enda jobbiga var att ligga på uppvaket och bara vääääänta på att få träffa det finaste i livet. Jag fick inte ha min telefon på uppvaket. Min sambo lyckades dock övertala en småbusig sjuksköterska att smuggla in min telefon så att jag snabbt kunde få se några bilder på vår dotter. Tårarna sprutade och jag började vicka på tårna som en galning för att de skulle köra upp mig på rummet så fort som möjligt!

  4. T

    Hej! Tack för att du delar med dig av allt detta. Det är en väldigt positiv berättelse och det låter som att ni fått ett helt otroligt bemötande, och att hänsyn tagits till dig och dina önskemål och erfarenheter bakåt. Det borde vara självklart att det är så, men jag tror tyvärr att det scenario du beskriver med alla möten, lugn och ro, personalen frångår standardrutiner med kateter osv, är mer undantag än regel. Tror du att det hade varit på samma sätt om du inte varit lite ”offentlig” eller vad man ska säga. Jag tänker att både läkare och personal vet att du bla bloggar och har skrivit om din oro inför olika möten osv? Det går ju inte att komma undan att det givetvis påverkar bemötande osv tänker jag. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig det är lätt att det blir fel, jag hoppas att du kan förstå min fråga och att jag inte på något sätt missunnat dig din fina upplevelse. Plus att jag tänker att det i en så utsatt situation som barnafödande är är det självklart att man gör allt vad man kan för att påverka sin egen situation, och där blir ju din blogg en av de verktygen. Har du tankar kring hur vården skulle kunna bli så bra för alla, även oss vanlisar så att säga. Varmt grattis till hela stora team Kajson! Kram

    1. johannakajson
      johannakajson

      Oj jag tror på riktigt INGEN visste ”vem” jag var, jag är inte speciellt känd så att de skulle veta att jag bloggar tror jag genuint inte de gjorde!! Däremot är jag extremt van vid att vara patient i sjukvården och därmed vet hur man är extremt tydlig och rak med sina önskemål och jag vet ”hur” man pratar med läkare och sköterskor så jag tror snarare det kan vara det som hjälpte mig. Så mitt bästa tips är verkligen att vara PÅLÄST, ödmjuk men bestämd och verkligen vara övertydlig i sina förberedelser. Det är det som gjorde det för mig tror jag ❤️

      1. Anne

        Jag tycker generellt sjukvårdspersonalen är proffsig och trevlig. Sen kan det såklart finnas undantag, men det finns det ju alltid – i alla branscher. Sen är det ju som regel inte en fördel att frångå rutiner – de finns ju som rutiner av en orsak. Är ju jättebra att man kan anpassa för t.ex personer med tidigare dåliga erfarenheter, fysiska eller psykiska sjukdomar, handikapp etc, men det försöker man nog i stor utsträckning ändå alltid göra. Personligen har jag erfarenhet av ett urakut KS och tre vaginala förlossningar, och tycker att personalen alltsomoftast varit bra eller helt ok. Några som varit mindre smidiga eller burdusa, men det har inte stört mig i efterhand. Jag menar alltså, har man inget behov av särskilda anpassningar behöver man ju inte söka efter det. Sen förtjänar ju alla förstås ett trevligt och professionellt bemötande!

    2. malincatrin

      Jag fick igenom att de satte katetern efter bedövning (och faktiskt efter att skynket var uppe) efter önskemål, de ville eg sätta den redan på rummet innan vi åkte till operation vilket jag inte var bekväm med. Så framför man sina önskemål så tror jag faktiskt att de kan frångå ”rutiner” emellanåt. Sen kan jag bara intyga att rutiner skiljer sig mellan olika sjukhus också, ganska mycket faktiskt i allt den intag av föda/vätska inför, dusch och annat.. Och sen vilken läkare man möter.

  5. Sanna

    En liten tanke bara kring allt du skriver om personalens personligheter, kantighet osv. Det kan ju vara så att personalen du mötte den dagen är lite småstressade pga dåliga arbetsvillkor och gör sig bästa utifrån förutsättningarna och att det då ibland kan vara viktigt med rutiner och regler som kan uppfattas lite kantiga. Ofta kan man själv uppfatta någon på ett visst sätt också pga man är stressad & nervös själv.

    1. johannakajson
      johannakajson

      Klart det kan och lär vara så – men just här berättar jag ju om MIN upplevelse utefter mina förutsättningar och allt tufft jag haft och förberett mig på så just i min personliga förlossningsberättelse så utgår jag bara från mig ❤️

  6. Linnea

    Asså med din berättelse så funderar jag att inte ens tänka vaginal när jag väljer att skaffa barn, om det är så fint! Vilken underbar läkare också, power på det! 🌟

  7. T

    Så himla fint ❤️ Har själv gått igenom ett planerat KS pga sätesläge och en vaginal förlossning. Båda magiska på sitt sätt ❤️

    1. U

      Av egen erfarenhet kan jag säga att förlossning 1 och 2 var totalt olika, 1:an svår och lång och inte alls “bra”. 2:an kortare, lättare och en betydligt mycket bättre upplevelse! Såklart gör det ont som i h*lvete men helt magiskt ändå!

Annons