Att se barnperspektivet i lyhört föräldrarskap – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Att se barnperspektivet i lyhört föräldrarskap

Fråga från frågestunden…

 

 

 

 

Åh vad fin kommentar, tack SNÄLLA vad glad jag blir…. Det kommer sig nog rätt naturligt för mig att bejaka hans känslor så pass mycket och det beror säkert på en rad olika saker… Dels så tror jag kampen i att vara ofrivilligt barnlös och rädslan genom IVF:en för att vi inte skulle få några egna barn gjorde att när Charles väl föddes så kände jag så starkt att nu är min enda chans och jag måste vara NÄRVARANDE och se honom precis varje dag. Första 1,5 året så levde jag ju dessutom med känslan att någon när som helst skulle öppna dörren och kliva in och lyfta upp honom och säga “tack snälla för att du passade honom, urgulligt och nu tar vi med honom hem” – det var en rätt fruktansvärd känsla att leva med inser jag i efterhand… Att jag hela tiden hade känslan av “är han verkligen min? Nej snart kommer någon och tar honom i från mig”. Den känslan kan nog många känna igen sig i, alltså “är han verkligen min” känslan men steget längre att hela tiden känna att någon kommer ta honom ifrån mig var obehaglig.

 

 

Sen tror jag att min egen högsensitivitet och min HSP-personlighet som jag upplevt att omgivningen försökt dämpa och förminska hela mitt liv verkligen har påverkat mig i hur jag vill vara som förälder. Jag har hela mitt liv fått höra att jag överdriver, är överkänslig, är dramaqueen, är för mycket, gråter för lätt, är löjlig när jag tyckte det gjorde ont när andra skulle knipa en eller “smälla till” en på benen eller ta ett grepp om låret (ni vet sånt som barn märkligt nog tycker är kul att göra men som alltid gjorde så vaaaansinnigt ont på mig. Och när jag sa det och blev ledsen så fick jag höra att jag var löjlig och dramaqueen. Idag vet jag att mina smärtsignaler går fortare och starkare än de flesta andras så det GÖR ont på mig när någon ska daska till lite lätt.).  Jag har alltid avskytt uttrycket “DET GICK BRA” som vuxna så lätt tjoar till barn i samma sekund som de trillat, HUR kan de veta hur barnet upplevt fallet? Varför frågar man inte?

Ja, det kanske inte bröts något ben men fallet var kanske läskigt, barnet kanske blev rädd, även om inget är brutet kanske det faktiskt gjorde lite ont – har man inte rätt att känna att det gjorde lite ont? VEM FAN ÄR VUXNA ATT BESTÄMMA DET?

Så att jag tänker aktivt på sånt här är nog för att jag lärt känna mig själv så himla mycket och äntligen insett att jag är okej som jag är. Jag duger – fastän att jag reagerar kraftigare med känslor än många andra…. Fastän jag pratar för högt ibland… Fastän att jag gråter lätt eller tar in andras känslor så jag får huvudvärk till slut… Fastän jag har lättare att känna smärta än många andra så är det inget fel på mig och jag är ingen showartist som försöker knarka uppmärksamhet bara för att vara dramaqueen – jag har rätt till mina egna upplevelser, känslor och smärtor.

Och då är det så himla viktigt för mig att försöka ge det till dels mitt barn men även att försöka sprida kunskap kring detta tankesättet till andra – föräldrar som medmänniskor. För det är många som missar att människor är olika och kan uppleva saker på olika sätt – och att det är okej.

 

 

Tips på hur man blir bättre på att verkligen SE sitt barn är att öva på lyhördhet och möta upp vad barnet både säger och visar med känslor istället för att stryka över och jäkta framåt. Att lägga ifrån sig mobilen såklart men det är även jag kass på – verkligen. Det är skitsvårt att inte smygscrolla instagram stup i kvarten.

Men att istället för att tjoa “DET GICK BRAAAA” innan barnet ens nuddat marken när hen snubblar utan istället sätta sig på knä i barnets nivå och fråga “hur gick det?” är ju en bra start. Är barnet ledset även om din känsla är att det “egentligen” inte gör så ont så se till att barnet är ledsen av NÅGON anledning och trösta – såklart. “Oj, vad du är ledsen, har du ont någonstans som jag ska blåsa på? Eller var det bara läskigt kanske att trilla? Då blir man ju lätt rädd och ledsen” brukar jag säga….

 

Jag hänger rätt mycket på golvet med Charles, jag har iofs alltid trivts på golvet så för mig är det naturligt och på så sätt är vi på mer jämn nivå ofta än att jag står upp eller sitter på en stol ovanför liksom. Blir jag arg så går jag ALLTID ner på hans nivå – och tro mig, att vara närvarande och inlyssnande förälder av känslor betyder INTE att man inte blir arg. Här misstolkas jag lätt till att jag daltar med Charles men de som sett mig i mitt föräldraskap vet att gränssättning är enormt viktigt och det finns några få riktigt viktiga regler man ALDRIG får bryta. Och ett nej är alltid ett nej jag står fast vid vilket man märker att C vet – klart han blir ledsen när jag blir arg eller säger nej som vilket barn som helst men då sätter jag mig ner på hans nivå och erbjuder närhet, kramar och tröst (OM han vill det, brukar sätta mig ungefär 1 meter ifrån med öppen famn och fråga “vill du ha en kram?”) men står alltid fast vid mitt nej – eller vid att han måste säga förlåt och göra rätt om han gjort fel.

Det häftiga i föräldraskapet är att nu när han är 3 år så märker man verkligen att han VET att mitt nej går inte att rucka på när jag säger “nej mamma sa nej och då blir det så”, för jag har inte ändrat en massa nej till ja eller okej då eller sagt nej i onödan. Hellre färre nej och frihet i vad jag kallar “tokiga familjen” men att den meningen funkar när det väl gäller.  Men mer om det i ett annat inlägg, såg att någon frågade om trots…

 

Alla fina bilder på mig och Charles är tagna av fantastiska Maria Broström <3

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sarah

    Ditt sätt att tänka kring föräldraskapet inspirerar mig! Ditt sätt att lyssna in och bemöta C på hans nivå känns så rätt. Håller med om i stort sett allt du skriver. Att en måste säga förlåt har vi dock börjat släppa, efter att ha läst de här två fina inläggen från Petra som fick mig att tänka till och ändra mitt förhållningssätt mot vårt barn:
    http://petrakrantzlindgren.se/2017/04/19/sag-forlat-till-anna-nu-tre-tips-till-dig-som-vill-lara-barn-ta-ansvar-och-saga-forlat/
    Tror att du skulle tycka om de inläggen om du inte redan läst dem ☺️
    Hoppas så du får fina dagar fram till lillebror är här och att er start ihop blir magisk. Kram!

    1. johannakajson
      johannakajson

      Jag har läst dem men känner inte igen mig i att säga förlåt och sedan beskylla barnet i samma andetag eller tvinga fram förlåt bara för att så de stämmer inte riktigt för mig. Har man blivit så arg så man t ex puttat någon så kräver jag att man ber om ursäkt till den och menar det, C menar alltid sitt förlåt och jag stressar aldrig fram det utan det får komma utan att det känns jobbigt. Att ”hjälpa” barnet med att trösta för situationen, att t ex fråga om det blev fel – för ibland råkar man göra fel och det gör även jag och då säger jag förlåt. Ibland råkar man gå över gränsen, ibland blir man provocerad och gör något man vet man inte borde gjort och skäms men att säga förlåt isf känns viktigt. (Jag vet att det finns barn som hasplar ur sig förlåt samtidigt som de gjort något ”fel” nästan och inte menar det eller förstår innebörden av det men så gör vi inte här, varken vuxna eller barn :)).

      1. Sarah

        Du har kloka fina svar som vanligt. Jag kände tyvärr igen mig då jag upplevt omgivningen så: ”snabbtvingande” (dvs en sträng uppmaning om förlåt och sen ett urhasplande från barnet) Har aldrig känt att det kändes rätt för mig. Tycker att både Petra och du har fina poänger. Jag tycker också att förlåt är viktigt och utforskar min väg i att få mitt barn att våga göra fel och våga säga förlåt. Ditt sätt att ta dig tid med C och verkligen lyssna in honom inspirerar mig och jag försöker ta efter så gott jag kan. Jag kommer absolut uppmana mitt barn att säga förlåt, men krav kommer jag inte ha (tror jag, haha. Är det nåt jag lärt mig som förälder är att man kan ändra sig, så jag kanske ändrar och utvecklas även i denna fråga) Kram!

        1. johannakajson
          johannakajson

          Haha nej man ändrar sig hela tiden som förälder och tur är väl det, för det betyder ju att man är inlyssnande till sig själv och saker man lär sig längst vägen också 🙂

  2. L

    Wow! Är så imponerad av dig och ditt föräldraskap. Lyhördheten tror jag är så viktig. Minns själv när jag var liten och inte förstod saker och blev rädd/tog på mig skulden för saker som hände. Där vill jag vara tydlig med mitt barn att förklara situationer och försöka se saker ur hans perspektiv. A och C har dragit en vinstlott när de fick dig som mamma!

  3. Suss

    Tror så mycket på detta sätt att bemöta barn. Tror också det är något som vi generellt måste bli ännu bättre på att göra med just våra pojkar. Att prata om känslor, ge verktyg för det, uppfostra mjuka, öppna, sociala små individer…. så jäkla viktigt. Bra böcker på temat är ”barn som bråkar” (dvs hur man hanterar mer könslostarka barn i vardagen, inte barn som bråkar för tesen i boken är att barn som kan ”uppföra” sig gör det). Fler tips kanske ngn annan sitter inne på?

    1. Maria

      Jag läser den nu när de båda barnen befinner sig i självständighetsfasen samt kuvad med varandra. Vi här hemma behöver påminnas om hur vi pratar och förväntar oss av barnen när tröttheten tar över och tålamodet tryter… Vi har läst böcker av Jesper Juul: ”Ditt kompetenta barn”. Jag gillade den skarpt! 🙂

  4. Tess

    Så fint! Hoppas du känner stolthet i hur du är som mamma, att du ibland stannar upp och klappar dig själv på axeln ”det här gör du tametusan riktigt bra Johanna”. Viktigt och lätt att glömma 🙂

  5. Sandra

    Åh, jag håller med om typ allt, och särskilt det där med nej. Nu är jag ensam med min lillkille (även om pappan bodde med oss det första året så var det bara jag som tog hand om vårt barn) så det gör det ju mycket enklare att vara konsekvent. Jag säger inte nej alltför ofta, har bestämt mig för att antal grejer som verkligen är NEJ och håller mig stenhårt till det, och jag märkte redan vid 1-årsåldern att han förstod att nej betyder nej, Funkade bra genom både tvåårs- och treårstrots också. Jag säger ja till mycket, låter honom testa och chansa och trotsa och i gengäld är han helt med på att när det är nej då är det inte öppet för diskussion, mamma bestämmer. Funkar förstås inte på alla barn, alla har ju olika grundläggande personligheter men det här har funkat bra för oss och vi lever oftast i harmoni jag och min lilla fina kille 🙂

    1. johannakajson
      johannakajson

      Känner igen mig så i att nejet funkar genom trots-faserna också även om utbrotten såklart finns så är det tydligt att han vet att det hjälper inte – här är det nej och stopp