Rädd för tvåbarnschocken – gravid vecka 38 – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Rädd för tvåbarnschocken – gravid vecka 38

Inlägget innehåller annonslänkar

 

 

Så är vi nästan klara med gravidvecka 38 också och förra gången var jag ju satt på “bedrest” och fick mer eller mindre bara ligga på soffan och vila kroppen som gjorde SÅ ONT och fylldes på med vatten varje dag – aj! Nu börjar det göra ont i vader och fötter så svullnaden börjar smyga sig på, kanske inte så konstigt i vecka 38 och denna högsommarvärmen dock? Man ser på bilden ovan att ansiktsformen har ändrats och när jag ser min spegelbild på morgonen är det en TRÖTT HÖGGRAVID SMÄRTANDE KVINNA jag möter blicken hos… Men det är okej – bara en vecka kvar att kämpa med nu – och jag försöker njuta också. Man kan ha ont och vara svullen och lite bitter över det OCH vara lycklig, pirrig, tacksam och förväntansfull smatidigt ju. Himla bra det där med att alla känslor får plats!

Tack för peppen att klicka hem denna klänningen som jag tänkte leva i hela sommaren – den funkade ju faktiskt nu också! Klurar på de andra två också men sprang på denna röda drömmen från Linnéa Henriksson som lockar mer, tänk vad fint att få leva i lite färg i sommar också!

 

Lillebror, Mr Bebé – han är nu ca 48cm lång enligt appen och fortsatt färdigbakad och redo för att födas och det är så himla märklig grej att det verkligen kan hända när som helst… Vi lyssnade på hjärtljuden i tisdags som lät fina och starka och han fortsätter att ha disco i magen och trycka sina små händer, knän eller vad det nu är åt båda sidor samtidigt vilket är så himla rolig känsla. Gud vad han gör sig påmind i magen flera gånger om dagen, starka lilla fina lillebror….

Han verkar må bra efter fallet i veckan också, jag trillade ju men han verkar må prima, veckans vlogg kom förresten upp igår för er som vill se och höra mer i vloggform om vecka 38, där visar jag också vad Charles har köpt i present som han ska ge till lillebror när de träffas för första gången (det blev denna som nu ligger inslagen i ett litet paket och väntar….)

 

 

Jag är klumpig, stor och trillade i veckan vilket är ett resultat av svullnaden antar jag, som jag nämner i vloggen så är jag dock väääldigt mycket mindre denna gången än förra och det ÄR faktiskt skönt att väga 12-13kg mindre får jag säga även om jag levt exakt likadant och inte gjort något annorlunda utan det beror nog på att lillebror är liten. MEN, det gör tillräckligt ont ändå så att slippa de där 12kg till att bära runt på både nu och efter känns skönt eftersom det är tungt nog ändå. Fy fasiken vad tungt det är nu hörreni, jag stonkar och stönar när jag ska resa mig, sätta mig, vända mig i soffan eller sängen eller vagga fram. Tur att det funkar att cykla så jag kan ta mig till ställen med Charles får jag säga, sen lyfter jag upp honom och bär honom ibland av ren vana och jag kan inte låta bli att tänka att det kommer vara det som gör mest ont i sommar… Att inte kunna bära Charles…

Jag börjar bli rädd för grejor som jag varit lugn för innan… I grund och botten känner jag mig egentligen rätt lugn och när jag var hos min psykolog på sista samtalet i tisdags så konstaterade vi nöjt att vi kommit så långt som vi hoppats på och att jag knappast kan vara mer förberedd. Jag kände mig lugn, stark och som att jag verkligen gjort allt jag kan inför denna förlossningen och första tiden efter. Resten får vi ta efter hand och även om det har varit sorgligt att behöva anpassa mig så mycket för traumat som satt sina spår i mig så har jag nu sörjt färdigt det och accepterat och mer gjort “slag i saken” så att säga och har bra planer för allt vilket känns skönt – det finns inte utrymmet för mer sorg just nu utan jag har landat i ett lugn av att allt vi planerat blir bäst för mig och oss. Det kändes fint när psykolognen sa “vilken fin mamma lillebror ska få möta när han kommer till världen, som förberett sig så noga för att få vara lugn, närvarande och tagit hand om sig själv för att kunna möta honom på bästa sätt”. Exakt så känns det. Skönt.

Magen spurtar och har sjunkit lite, kolla:

 

Köpte shorts också till efter graviditeten men de hade så mjuk resår så jag kan ha dem nu med, 149 pix så ett riktigt kap!

 

Jag är rädd för tvåbarnschocken fastän jag vet att vi har en väääldigt realistisk – eller kanske till och med pessimistisk – inställning till det hela… Många som haft ett “enklare” förstabarn vittnar om tvåbarnschocken när de trodde att det skulle komma en till som är lugn, sover och äter bra men som då kanske få en liten vagnvägrare, eller som inte äter bra eller har kolik eller inte sover bra – eller allt det där på en gång. Vi vet ju att vi klarar sömnlösa nätter, infektioner, vagnvägrande, att bli låsta vid hemmet och allt det där och de flesta som haft ett lite mer “utmananade” förstabarn verkar vittna om att tvåbarnschocken aldrig infinner sig utan man är förvånad över hur mycket lättare det var än man trodde… Att nästa barn är helt annorlunda och att känslan är annorlunda – jag hoppas ju på att det blir så. Jag frågade er på instagram och bland de 55 kommentarerna så verkar det vara rätt olika hur man tar sig an tvåbarnslivet, men många som haft det lite tuffare som oss verkar faktiskt tycka att det är både enklare, mysigare och härliga än man trodde. Det är ju bra det…

Jag är mest rädd för att inte räcka till men jag inser också att så KOMMER DET ATT KÄNNAS. Jag kommer vara ledsen för att jag inte kan vara lika nära och närvarande med Charles, att jag inte kommer kunna bära honom och knappt natta honom i början dels pga smärtor från kejsarsnitt och dels pga att det naturligt blir att mamman får ta bebisen mer och pappan äldre syskonet. Jag är livrädd för att folk säger så – att “storasyskonet blir pappans barn och bebisen mammans” för så vill jag VERKLIGEN inte att det ska vara, men jag inser också att den uppdelningen är den smidigaste och naturligaste generellt och att det är okej att känn sig lite ledsen för att min och Charles relation ska förändras. Återigen kan man ju ha flera känslor – känna sig otillräcklig och ledsen för det men samtidigt glad och lycklig över deras syskonrelation, min nya relation med lillebror osv.

 

Vi – fasiken vad vi är tajta och vad vår relation betyder mycket. Fasiken vad denna lilla älskling nästan sitter ihop med mig, närheten vi har och närhetsbehovet han har… Jag försöker tänka att närheten som jag kanske inte kan ge, eller få framåt kan Rickard förhoppningsvis få istället och han och C är så himla lika i sitt gosande så det är egentligen ultimat om de börjar bygga en ännu tajtare gosrelation än de redan har för om det är någon som är lika i att vilja mysa upp näääära i ett hörn i soffan så är det dem två…. Så min sorg blir förhoppningsvis hans lycka. Fint ändå.

 

Jag och Rickard har tankat på äktenskapet och relationen senaste veckan efter mitt totala haveri, mycket tack vare att mamma och pappa klev in och ville låna Charles mer och även att Rickard kastade om och har försökt få till mer tid till mig och oss i jobbkaoset. Nu känner jag igen oss igen, kanske också för att jag känner igen mig själv bättre med. Jag var livrädd förra veckan för jag kände att vi var så SLUT och det var liksom innan vi skulle bli tvåbarnsföräldrar – jag ville inte att vi skulle vara körda i botten när vi träffar lillebror och ska skapa en ny familjekonstellation och hitta nya relationsrutiner igen – klart det blir annorlunda med två barn. Den lilla tiden vi har till varandra (eller för en själv) ska nu minskas ännu mer och jag ville verkligen tanka upp oss och vår relation inför det – så idag checkar vi in på Hotell Mossbylund för ett dygns Babymoon bara vi två… Vi ska ligga i poolen och kramas, äta riktigt gott och hålla handen när vi somnar i sängen med havsutsikt. Vi hade ju dejtnight i söndags också över lite champagne och hummer och varje kväll har vi fått lite tid tillsammans att se varandra i ögonen och prata lite nu. Så allt känns bättre igen, nu är batteriet uppladdat vilket är skönt.

 

Tänkt att vi snart är en familj med 4 i teamet. Så – himla – spännande.

 

 

 

 

 

 

Läs mer….

vecka 1 och 2
3 och 4
5 och 6
7 och 8
9 och 10
11 och 12
vecka 13
vecka 14
vecka 15
vecka 16
vecka 17
vecka 18
vecka 19
vecka 20
vecka 21
vecka 22
vecka 23
vecka 24
vecka 25
vecka 26
vecka 27
vecka 28
vecka 29
vecka 30
vecka 31
vecka 32
vecka 33
vecka 34
vecka 35
vecka 36
vecka 37

hur det gick till när vi blev gravida

hur det var när vi slutade med p-pillerna 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anna

    För oss (vi hade också ett ”krävande” förstabarn), kom chocken senare, när lillebror blev 10-11 månader och en egen liten person. Innan dess var allt över förväntan – nu är det mer som väntat. Men samtidigt är det inte så jobbigt att vara mitt i det som tanken inför det 🙂

    Lycka till! 💕

  2. Anna

    Hej, ni kommer klara det där galant❤️ Vill inflika med att hos oss vart lillebror pappas kille o storebror mammas kille, de liksom bara blev så. Sen är ja ju såklart jättetajt med lillebror också, ammade o samsov med honom första halvåret. Känns som våra pojkar bara bestämde sin ”favvo”

  3. Cecilia

    Åh Johanna, det kommer bli alldeles underbart! Det är så mycket som går enklare andra gången, den största omställningen är helt klart när man går från två vuxna till att få barn.
    Å din och Charles relation kommer vara lika fantastisk som den redan är. Visst tar bebisen mycket av mammans tid ( det vill du). Men Charles har haft dig på heltid i tre är och det finns i hans hjärta. Önskar er all lycka och hoppas ni kan njuta av en magisk tid som ni har framför er!
    Stor kram

  4. Adina

    Hej Johanna!
    Jag har läst din blogg länge och det som gör att jag älskar att läsa är hur ärlig, varm och känslomässig den är. Dessutom har vi söner som är i samma ålder och som jag upplevt är lite lika i sättet. Min pojke har också alltid varit en vagnvägrare, sovit och ätit dåligt samt varit ett mammigt barn med stor närhetstörst. På något vis har jag alltid funnit styrka i din blogg när det varit som tuffast. Du verkar vara en fantastisk mamma och du inspirerar mig så otroligt mycket. Jag beundrar dig för att du trots mycket smärta i kroppen gör allt för att din son ska må bra. Du är fantasifull, kreativ, inlyssnade, tålmodig och så otroligt kärleksfull. Du är en helt underbar person och jag hoppas att du aldrig slutar vara just DU. Tack för alla dina tankar, känslor och ärliga inlägg du skriver varje dag. Du är en stor inspiration och förtjänar all lycka och kärlek i livet. Lycka till med allt som kommer <3 kram på dig!

    1. johannakajson
      johannakajson

      Men herregud vilket hyllningsinlägg, ligger och gråter i sängen av stolthet över att du uppfattar mig så här ❤️❤️❤️

  5. Carolina

    Åh snart dax!! Så mysigt! Vi har två snittbarn (första planerat och andra akut) med 1,5 år (på dagen!) mellan våra. Vårt första barn var jätte närhetstörstande och var liksom du och Charles alltid nära, nära, gosa, gosa. Detta fortsatte när nya lillebror kom och vi behöll vår närhet. Lillebror som var ny hängde hos pappa och fick sin närhet och gos där. Visst var vi nära och gosade allihopa men den där tighta närheten med storasyster ändrades inte och det blev inte konstigt eller förändrat för att det kom en bebis in i bilden. Vi har två fina gosiga trygga barn på 7 och 8,5 år idag. Hjärtat liksom dubblas när bebis nr 2 kommer och man kan inte föreställa sig att man kan älska så mycket! Men jo det kan man, kärleken är lika stor till båda barnen även om relationen kan se olika ut.
    Lycka till Johanna, du har det bästa framför dig!
    Kram

  6. Maria

    Vi hade en tuff start med ettan och att allt flöt på med andra men tvåbarnschocken för oss var att det blev två. Det var två som inte sov, ville ha närhet, ena ville äta och den andra springa iväg. Den ena skulle borsta tänderna och den andra grät. Det var chocken för oss: att inte räcka till och att aldrig kunna avlasta varandra på samma sätt då vi hela tiden fick ta varsitt barn både natt och dag. Klockan 19 på kvällarna när barnen sov var vi så trötta så vi knappt orkade prata med varandra. Chocken var med andra ord att från att kunna slappna av med ett barn och bara följa, låta det bestämma, låta den andra föräldern vila när det behövdes till att räcka till för två och inte kunna avlasta. Men när vi lärde oss att slappna av i detta och ha rimliga förväntningar på utflykter med en rymmare och en ammande bebis släppte chocken. De tre första månaderna var kaos, ett kärleksfullt kaos och sedan blev allt bättre. Allt handlar om att lära sig att slappna av och att ha ett good enough tänk samt att försöka ta bort tyngden från axlarna gällande det dåliga samvetet mot den stora.. Det kommer att bli kanon men det är svårt att tänka sig in i hur det blir med två. Det är bättre att bara följa med och ta det som det kommer. <3

  7. Josefin

    Det är verkligen en stor sorg att inte kunna ge första barnet lika mycket närhet, uppmärksamhet och gos när det blir fler i familjen! Men, även om man helammar går det verkligen att dela upp barnen mellan sig. Med båda våra barn har jag och sambon kunnat ha lika mycket tid med bebisen – så fort jag inte ammat har pappan burit bebisen i en bärsjal (trikåsjal) hud mot hud. Pappan har även tagit hand om de allra flesta blöjbytena i början. Om det funkar för er så prova det! Vi har samsovit hela familjen väldigt länge, det kanske också kan vara något. Och sambon var föräldraledig 7 veckor när första barnet kom samt fyra månader när tvåan kom. Såklart inte alla har ekonomi eller jobb som tillåter det, men vi är tacksamma att vi kunde och valde att göra så. Inget av barnen har föredragit den ena föräldern framför den andra, det känns guld. Kanske kan jag inspirera någon!
    Tack för att du har denna fina bloggen och massa lycka till.

  8. Sofie

    Att “storasyskonet blir pappans barn och bebisen mammans” behöver inte alls stämma. Hos oss är första mammas tjej och tvåan pappas tjej om de får välja 🙂 Jag tror tvärtom att tvåan får mer tid med pappa eftersom mamman “delar” sin tid med ettan vilket ju inte behövdes när det bara var en.

  9. Laura

    Fantastiska du! Du är en sån grym inspiration för mig och så många andra läsare, ffa med inlägg som dessa. Att du ens ORKAR skriva den här typen av reflekterande, inkännande, inspirerande och kloka inlägg när du är höggravid med allt vad det innebär <3. TACK för att du gör det och för hur du delar med dig kring relation, energi och utmaningar med goda råd att inspireras av för oss i samma snurra av småbarnsliv och ibland hektisk vardag. Så viktigt att vårda även parrelationen! Kram och lycka till nu i slutspurten <3