Gravid vecka 30 – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Annons

Gravid vecka 30

Förra gången lät det så här i vecka 30 och tänk att jag fortfarande då trodde jag skulle genomgå en vaginal förlossning och peppade och preppade för det… Inte så konstigt att allt kändes omkullkastat och läskigt och helt upp och ner när allt ändrades några veckor senare! Nu har nästan hela vecka 30 gått denna gången också och det firade jag idag med att gå på en riktigt härlig gravidmassage med hot stones och skrubb på ett spa och OJ så härligt – jag minns att jag unnade mig massor med sånt i slutet förra gången och kommer göra det denna gången också. Mina muskler tackade mig och min hud likaså – vem orkar skrubba sig som gravid liksom, ville nästa gråta när hon körde loss skrubbandet på min rygg, axlar och rumpa – nu känner jag mig både mjukare och fräschare på både insidan och utsidan, haha.

 

Gravidmagen i vecka 30 på spa idag…. Känns tråkigt med såna här bilder när man har de faboulösa från fotograferingen i vecka 29 så jag tror jag blandar upp en hel del med dem denna veckan också, haha…

 

Gravidupdate vecka 30

Lillebror Mr Bebé väger typ 1,58kg och är ca 36 cm lång men framförallt så är han nästan helt färdigbakad och ska bara gå upp i vikt – tjocka-på-sig- helt enkelt snart… Det är lite kvar med lungorna, musklerna och hjärnan men snart så – heja lillebror!! Han ligger med huvudet neråt och sprallar och sparkar mest åt sidorna oftast, idag så lyckades han trycka till mot båda sidor samtidigt flera gånger så jag tror kanske det är hans små knän som trycker till? Försöker han simma som en groda? Hahaha… Det står i appen att barnet kan lägga sig med huvudet i bäckeningången och pressa på redan och ja – det gör fasiken ont emellanåt vilket var något jag inte kände alls förra gången. En helt klart märklig känsla när det dyker upp.

 

Som sagt…. Dessa bilderna känns ju härliga att lägga in, haha…

 

Jag mår som vanligt….eller vad man nu ska kalla det men min kropp kämpar ju på men trivs inte alls som gravid som ni vet, smärtor och krämpor i magen mest hela tiden och jag kan inte promenera alls längre men cyklad funkar tack och lov vilket ger mig betydligt mer frihet denna graviditeten än förra då jag började åka taxi typ överallt från och med denna veckan, haha. En dyr historia. Dessutom har jag ju bil numera, gud så mycket härligare det är att vara gravid i hus än i lägenhet i Stockholm måste jag säga… Det står i appen att man kan bli illamående under denna perioden då barnet växer mycket nu och det är stort hormonpåslag men jag mår faktiskt bättre än på länge förutom gravidnästäppa ELLER om jag är förkyld… Svårt att säga men jag unnar mig nässpray på kvällarna och sover faktiskt igen också…

 

 

Vi struntar i föräldrarkursen denna gången eftersom den mest berör vaginal förlossning och amning och det är två saker jag inte orkar höra så mycket om just nu… Amningen är fortfarande skitjobbig att tänka på för jag vet inte hur jag vill göra, det lättaste hade varit att bestämma mig för att inte ens prova men jag VILL ju se hur det känns. Detta är ett annat barn, detta är en annan situation där jag vet varför jag får ångest – och då kanske det faktiskt också är lättare? Vem vet? Eller så känns det bara STOPP och NEJ i hela kroppen direkt och då vill jag skita i det – det är min största rädsla just nu… Att jag känner STOPP och NEJ men inte lyssnar vilket jag pratar mycket med psykologen om. För jag är så tränad i att skita i vad kroppen och hjärnan signalerar till när det kommer fysiska begränsningar – jag bara kör över mig själv och då känns det som ett fysiskt övergrepp samtidigt men ändå kan jag inte stoppa. Just nu är jag extremt arg, ledsen och sorgsen över att det är så här…. Jag är arg på honom som orsakat det här, jag är arg på att jag inte insett eller sett det på 15 år och jag är så frustrerad över att det kan vara så galet svårt att träna upp ett nytt beteende där jag respekterar mina egna gränser – jag tränar och tränar men det går SÅ långsamt…

 

STOPP MIN KROPP – varför är det så himla svårt för mig? Eller jag vet ju varför men åh om jag bara kunde vara lika snäll mot mig själv som jag är med hur extremt tydlig jag är med detta med Charles…. Jag var hos psykologen i veckan för tredje gången och vi berörde två tillfällen under senaste veckorna där bekanta frågat “om de får känna på magen – är det okej?” och jag sagt ja men självklart men känt i samma sekund som händerna kommit till min mage hur hjärnan och kroppen signalerar NEJ DETTA VILL JAG INTE – DETTA ÄR ETT ÖVERGREPP men ändå så står jag där och ler och skojar och verkligen säger att det är klart de får känna, vi är ju vänner osv… Det är inte deras fel, det är mitt fel som inte kan säga nej – jag tycker det känns så fruktansvärt obehagligt att istället svara “nej helst inte”. För de står där med sina förväntansfulla ansikten och ler så innerligt – de är ju bara så himla kärleksfullt nyfikna på vem som är där inne i magen… De känner kanske i sig själva från när de var gravida hur härligt de tycker det är verkligen bara omtänksamt att de faktiskt tar sig tid att fråga – till och med fråga “är det okej” som tillägg men ÄNDÅ KAN JAG INTE SÄGA NEJ. Så det är min läxa nu. Att våga säga den lilla meningen “helst inte”….

 

 

Charles och Rickard längtar efter lillebror såklart och vi pratar mycket om honom här hemma… Och fortsätter förbereda så saka, på ett sätt känns det tidigt att få allt klart men det ÄR något i mig som känner så starkt att jag bara vill få det mesta på plats och klart och jag vet inte varför men känslan av att han kanske väljer att komma innan både BF och det planerade datumet för kejsarsnittet finns i mig – antagligen för att jag har så ont och många tror/önskar att det händer tidigare så jag försöker att inte lägga så stor vikt vid den där känslan – men jag vill ändå få klart det som min inre röst säger till mig att ha på plats… För att kunna känna att jag är avslappnad och njuter det sista nu… Sista månaden vill jag verkligen bara lalla runt här hemma och ta hand om mig själv så det försöker jag styra upp jobbet för att kunna göra nu.

Alla magiska bilder av fotograf Linda-Pauline, klänning av Frida Jonsvens, blommor av  Flowers Bar Sthlm, gravidmage v. 29

 

Det får nog sammanfatta vecka 30 – högt och lågt som vanligt!

 

 

Läs mer….

vecka 1 och 2
3 och 4
5 och 6
7 och 8
9 och 10
11 och 12
vecka 13
vecka 14
vecka 15
vecka 16
vecka 17
vecka 18
vecka 19
vecka 20
vecka 21
vecka 22
vecka 23
vecka 24
vecka 25
vecka 26
vecka 27
vecka 28
vecka 29

 

hur det gick till när vi blev gravida

hur det var när

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. M

    Hej Johanna! Ursäkta om detta är väldigt privat från min sida. Jag är gravid och har sedan inskrivningen gått på samtal för förlossningsrädsla. Endast här har jag berättat om två övergrepp jag varit med om för över 10 år sedan, ingen annan har någonsin fått veta. Läkaren jag pratar med tycker att jag borde berätta om detta för min sambo. Framförallt för att kunna skriva in det i förlossningsjournalen, då dom har rutiner kring hantering av patienter med dessa upplevelser. Egentligen vill jag inte berätta. Jag vill inte att han, så som jag, ska bli påmind om detta varje gång man hör ordet våldtäkt/övergrepp/me too osv. Jag vill för allt i världen inte ägna en sekund åt att tänka på detta under förlossningen, det ska ju bara vara fantastiskt. Hur jag än gör nu så är jag rädd att detta kommer att infektera den lyckliga dagen. Om jag inte berättar så kommer jag ju tänka ”tänk om det står i journalen ändå, och någon råkar nämna något”. Om jag berättar kommer han för alltid att veta, att bli påmind, att känna en liten rädsla över att göra fel, hantera mig annorlunda. Jag vill inte veta att han vet, trots att vi har ett fantastiskt förhållande och han är mitt största stöd i allt. Jag vill inte lägga detta på honom. Jag hade verkligen gått vidare från detta för så länge sedan, trodde jag. Nu har det rivits upp lite för mycket för att jag ska kunna släppa det helt.

    1. johannakajson
      johannakajson

      Fina du – jag förstår helt din känsla av att inte vilja berätta och ”lägga det på honom” men jag tror veeeerkligen det är något ni båda skulle må bättre av att ha pratat om så han vet, det är inte bara förlossningen som är omtumlande, mina minnen kom upp efteråt vid närhetskrävande barn, amning osv och om tankarna finns och snurrar i dig nu så behöver ni dela det och rädslorna. Han är stark – om du är tydlig med att du aldrig ägnat en tanke åt det under ert förhållande (t ex – om du är orolig för att han ska se på dig eller röra vid dig mer försiktigt eller nått – var tydlig med att inget behöver förändras som det känns nu utan att minnena och rädslorna har med förlossningen att göra – ju tydligare du är desto mer kommer han separera ert förhållande från händelsen.). Försök ha tillit till att han ser dig som exakt den samma fantastiska människa du varit hitintills och är – han kommer inte förändra sin syn och sätt med dig ❤️

  2. Frida

    Förstår känslan att vilja göra klart allt, men att det känns lite tidigt.
    Vi är en vecka före och jag vill fixa det sista.
    Så nu ska vi nog tvätta alla kläder och fixa här hemma och handla Det sista…
    😂🙈

  3. Maja

    Hade du förträngt helt att du varit med om övergrepp, och sedan dök det upp genom samtal? Jag tror inte att jag varit med om övergrepp men i vissa situationer är det som hjärnan och kroppen fryser till….. svårt att förklara. Är det möjligt..?

    1. Tess

      Återigen, bilderna heeelt magiska!
      Stopp min kropp ja, visst är det konstigt hur man känner att det är grundläggande att få in i sina barn, men själv tummar man? Jag kände precis samma och agerade som du vad gäller klappa på magen… och hela min kropp skrek NEJ! Jättebra att du ändå fått verktyg och ”helst inte” är kanske lättare än att säga ordet nej. Hejja dig!

    2. johannakajson
      johannakajson

      Ja jag visste inte om det förrän det dök upp när Charles var ett par månader gammal. Eller jag visste inte att det var övergrepp för jag var så ung och trodde jag var med på allt men det blev tydligt när jag fick barn och tvingade mig själv att amma om och om igen att kroppen och hjärnan sagt nej tusen gånger men jag har aldrig sagt det högt. Så efter ett ha jobbat lite med det blev allt jag förträngt och förvrängt klarare och tydligare men jag lång väg kvar tyvärr i bearbetningen och det dyker upp fortfarande upp nya minne jag ”inte visste om” vilket är så obehagligt 😩😭.

      Så ja, det kan ju vara så att kroppen fryser till för att det känns som någon gång där någon gått för långt – stort eller litet – kroppen minns ❤️

  4. Hanna

    Åh, Tror det är bland de finaste gravidbilder jag sett! Så befriande med all färg.

    Sen, jag har inte varit utsatt för övergrepp men tyckte och tycker ändå att det är lite konstigt hur många tar sig friheter med ens kropp när man är gravid. Att kommentera och känna. Nu frågade ju iofs de här personerna men din reaktion känns inte orimligt ens för en som inte har ett trauma med sig. Så jag hoppas verkligen du hittar sin väg att säga det du känner och att det landar på det sätt det borde hos dem runtomkring dig, landar i ett leende och ett obekymrat “okej”

Annons