Finare att inte gå upp i vikt? – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Finare att inte gå upp i vikt?

Okej nu skäms jag men jag är ju ärlig med er så jag tänkte berätta om mina tankar när jag skulle ställa mig på vågen hos barnmorskan igårmorse på kontrollen där… Hon kommer inte be mig väga mig varje gång utan då och då för liten avstämning och jag har ju skrivit lite om det här med ångesten kring vikten och de nästan 30kg jag gick upp förra graviditeten som jag trots allt inte kunde göra så mycket åt (De 30kg var tyvärr inte ett resultat av att jag latmaskade mig på soffan och moffade godis och fika hela dagarna utan jag kämpade ju som sagt med vettig mat, fikade inte och tränade så länge kroppen tillät trots smärtor vilket kändes som ett straff och ett hån att ändå landa på så stor viktuppgång.) 

img_5436.jpg

Jag blir ju hungrig när jag är gravid, riktigt hungrig, och jag som inte är så gigantisk stor i maten eller äter mellis stup i kvarten annars är inte van vid såna extrema hungerskänslor som jag kan få i perioder när jag är gravid. Och jag behöver ju äta – kroppen säger till mig att äta och jag äter schysst mat det vet jag, men jag märkte ändå att vikttankarna började snurra tidigt i denna graviditeten så jag tog ju hjälp av en kostrådgivare och la upp intervjun här på bloggen som ni kunde läsa kring just hur tusan jag skulle göra denna gången – och om det är “okej” att gå upp 30kg igen….

 

Efter den intervjun och lite kämpande med mina tankar så landade jag i att det får vara fine att jag går upp så mycket, jag kan bara göra mitt bästa och jag vill må bra, äta bra, unna mig saker ibland för att vara gravid är så jäkla kämpigt som det är och jag vill träna för att må bra men jag vill inte träna och begränsa mitt matintag för att reglera vikten – det kändes som ett idiotiskt övergrepp på mig själv när det nu varit lite struligt med de där vikttankarna som det är så då får det väl vara fine att jag gör mitt bästa och skit samma om det blir 30, mer eller mindre denna gången. Sen släppte jag det och har ätit och levt så som kroppen och hungern önskat.

 

IMG_4524

Gravid med Mr Mini – alltså Charles i slutet-  älskar att jag stod på en pall i kass ljus när vi tog dessa bilderna, haha.

 

Så då blir jag faktiskt lite besviken på mig själv när jag igår när jag ställde mig på vågen blir GLAD och (detta är skämmigt att erkänna) nästan stolt över att jag INTE gått upp lika mycket denna gången. Är det finare att inte gå upp i vikt? Det triggar ju viktångesten på andra gången – att jag nu liksom ska hålla denna “lägre” takten resten av graviditeten när jag ju egentligen äntligen hade landat i att det inte spelade någon roll. VARFÖR gör en siffra på en våg det här med mig?

När har läst de två inläggen jag länkat till ovan tycker jag ni ska läsa detta, där jag i höstas blev trött för att folk kommenterat om att jag gått ner så mycket i vikt – för när folk säger “oj vad du gått ner i vikt, vad fin du är” eller “hur gjorde du för att gå ner så mycket i vikt” så säger ju dem att det liksom är “bättre” eller “finare” att vara smalare – och så ÄR det ju inte. Läs inlägget om det här.

DSC_6816

 

MEN. Så här gick det alltså till i min hjärna när jag hade ställt mig på vågen hos barnmorskan och sagt siffrorna förvånat högt och även Rickard tänkte sig inte för utan reagerade “oj vad lite, det låter lite?” vilket var samma reaktion som jag hade men som vi såklart inte skulle benämnt någon av oss egentligen för det SPELAR JU INGEN ROLL har vi bestämt…. Men så gick jag hem och jämförde med förra gången (mycket är kul att jämföra mellan gravidteten men detta var ju faktiskt bara dumt av mig) och konstaterar att jo visst är det så att det som var 9kg förra gången ärr 6kg denna gången och dessutom så var startvikten 3kg lägre så totalt blir det ju 6kg mindre i siffror mot vad jag totalt vägde i vecka 21 förra gången. NI HÖR JU HUR JAG RÄKNAR?! Jag vill bara skrika LÄGG AV till mig själv. Men så gjorde jag alltså.

Och så kände jag mig stolt vilket jag inte har någon som helst rätt att göra egentligen för jag har inte ansträngt mig eller tänkt på det eller liksom gjort en “effort” för att nå detta som något slags mål, jag har levt som vanligt och så som kroppen önskat och fyllt den med både lagad mat, ibland bra och ibland “mindre bra” näring och även med socker och fika och godis – alltså som vanligt så eftersom det inte var något mål så är det inget att vara stolt över. Det bara ÄR. Jag önskar jag kunde känna mig likgiltig inför siffran på vågen och bara strunta i det men så här har alltså tankarna gått så nu tänkte jag att jag skulle skriva av mig lite för att kanske hjälpa mig själv släppa detta igen.

 

Så. Nu är det sagt och bara av hur mycket skäms av att skriva detta så tror och hoppas jag att det hjälper mig att släppa detta igen och inte låta vikt, mat eller något sånt påverka mig framåt under denna graviditet. <3

 

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Mmmm

    Jag har egentligen aldrig brytt mig vad jag väger men har ändå en jobbig känsla över vågen då den ofta visar mer än vad jag känner o tror. Kommer därför säga till bm om 3 v att jag inte vill väga mig. Det behövs inte. Har ingen våg hemma o vill därmed inte väga mig. Är då v 25. Känns som ett bra beslut 🙂

    Kram

  2. Lina - Graviditet och inspiration

    Jag förstår dig helt och hållet. Jag är gravid i vecka 39 med mitt första barn och har gått upp ca 18 kg. Eftersom min mamma bara gick upp 9 kg med mig och 12 kg med mina tvillingsyskon utan att anstränga sig så hade jag en bild av att jag inte skulle gå upp så mycket heller. Men här är vi nu och jag har släppt tankarna på att det är ”dåligt” att gå upp i vikt. Jag vet ju om att jag ätit mestadels bra mat och min bebis är frisk, det får vara huvudsaken nu. Känns så onödigt att jag känt mig så stressad över vikten. Det har tagit mycket onödig energi.

  3. Johanna

    Du är inte ensam om dessa känslor. Jag jämför också, inte med en tidigare graviditet utan med tabeller som finns tillgängliga på nätet. Jag blir glad när jag ligger under de här tabellerna. Tabellerna visar en viktuppgång på ca 12 kg. Jag förstår ju själv att det inte är bra att ligga under dessa. Men dessa tankar är svåra att bara vifta bort och undvika. De finns där.

    Jag äter normalt och hälsosamt (vilket betyder att jag fikar och äter socker men inte bara ett par dag i veckan) men kanske lite för lite. Har inte ökat på med något extra mellanmål. Håller inte igen medvetet men kanske undermedvetet.

    Tack för att du tog upp det här. Ska ta upp mina tankar med min barnmorska nästa gång jag ska dit.

    1. Michelle

      Jag gör exakt likadant.. Ja tyckte jag va tjock.. Tyngre än någonsin när ja blev gravid.. Å har sån ångesy över att öka i vikt.. Har ökat ca 6 kg totalt sen innan graviditet å. Är i vecka 30 nu.. Ja hajjar ju att dr inte e mkt.. Mem nu e de sista trimestern å ja e asrädd gå upp typ 3-4kg i månaden nu! De hemskt.. Ja äter som jag brukar varken mer eller mindre.. Dålig på de där med mellanmål..äter när jag är hungrig å försöker dricka mkt vatten bara.. Men de hemskt känna såhät kring vikt.. Å jag tänker direkt att jag vill inte gå upp för mkt för de blir bara merjobb att få bort kg efteråt sen…

      1. johannakajson
        johannakajson

        Åh ja det är hemskt att man ens ska tänka så, 6kg är ju ingenting och slutet är ju skitjobbigt helt ärligt. Man borde bara skita i vikten

  4. Asta

    Förstår dig till 100% och problemet är ju djupt rotat i vårt samhälle. Gör så att resten av graviditeten kollar du inte på vågen en enda gång. Vilken nytta gör vetskapen om dom siffrorna? Det räcker att bm kikar och håller koll. Skulle det kännas OK för dig?

  5. Linda - tvillingmamma

    Det är mycket hets kring graviditet och vikt. Jag upplevde det verkligen som en tävling om vem som gått upp minst. Var man inte mini fick man frågan om det var två i magen. Min andra graviditet kunde jag få tyst på såna kommentarer genom att svara JA! Men tvillingar eller inte, vi går alla upp olika mycket och det är okej!

  6. L

    Mycket viktig frågeställning du tar upp! Överlag måste vikthetsen tas bort och främst den mot gravida kvinnor.

  7. Ebba

    Jag har precis samma tankar..jag väntar mitt tredje barn med bf 27/7 och har de två tidigare graviditeterna gått upp jättemycket i vikt, 25 kg första och typ 35 andra. Kan vara mer än så för helt ärligt skämdes jag så mycket att jag inte vågade väga mig på slutet. Jag var också hungrig. SÅ. HIMLA. HUNGRIG! Och dessvärre slank det ner en del onyttigt med. Jag har gått ner vartenda kg båda gångerna, och lovade mig själv att tredje och sista gången skulle jag skärpa mig. Men icke. Halvvägs snart och jag vågar inte ens ställa mig på vågen. Skäms och blir så irriterad på mig själv..himla dumt egentligen men så är det. Vill bara säga att du inte är ensam om viktångesten!

    1. johannakajson
      johannakajson

      Nej alltså det är ju en kamp att ens vara gravid, att vara hungrig och att kämpa med att ens orka med graviditeten!!!! Man ska inte behöva skämmas och må dåligt, man gör ju sitt bästa <3

  8. MammatillB

    Tack för ett ärligt inlägg. Jag har länge kämpat med min vikt som ung. Kämpade länge med att bli gravid efter och efter många år och lite hjälp på traven med ivf blev jag äntligen gravid och försökte släppa alla tankar kring vikthets och fokusera på min lilla bebis. Har haft ren ångest sedan min BM sa till mig att jag får bara gå upp 12 kg och alla hjärnspöken kom tillbaka och har därför inte kunnat njuta av min efterlängtade graviditet. Åt hälsosamt och tränade efter rekommendation tills jag fick blödningar och prematura sammandragningar. Sjukskriven och träningsförbud säger BM att jag måste tänka på min vikt och vad jag äter då jag fått upp 14 kg vid vecka 26+. Så inte nog med ångest kring allt som hänt under graviditeten lägger dem på ännu mer med vikten. Tack igen för att du tar upp detta viktiga ämne och oavsett hur mycket man går upp är det viktigaste att den lilla i magen mår bra. Försöker släppa mina hjärnspöken och fokusera på det vikta att vila och se till att min mini i magen har det bra istället för att fokusera på negativa onödiga ting. Gravida kvinnor är otroligt vackra oavsett hur mycket dem gått upp. Fortsätt blogga och va stolt över hur vacker du är oavsett vikt.

    1. johannakajson
      johannakajson

      EXAKT det där hände mig med när jag blev sjukskriven och till slut också soffläge-vila- rör dig inte och var rädd om dig. MEN eftersom du inte rör dig så måste du äta mindre osv —> hallååå en höggravid kvinna är fortfarande hungrig och behöver äta!!!

  9. Cecilia

    Fasiken, öm tå för mig som pga pissigt psykiskt mående faktiskt ”latmaskade mig på soffan & moffade godis” under min graviditet 🙁 förstår vad du menar i det stora hela men aj den meningen träffade för det är ju verkligen så det ses på oss som gjorde/gör som mig. Att det är fult att gå upp i vikt. Blä för samhället & vikthetshelvete som tar fokus från det som är viktigt, att bebis (och den gravida) mår bra. En siffra på vågen är inget annat än en siffra på vågen, säger inte ett skit om nåt annat än vad man väger.

    1. johannakajson
      johannakajson

      Förstår helt vad du menar och så tråkigt att du kände att meningen landade fel hos dig ❤️. Ja det är fult att gå upp i vikt enligt samhället och jag förstår helt vad du menar men tänk ändå då om du faktiskt kämpar med träning och att äta bra och inte moffa godis och ändååå straffas med 30kg som alla utgår från att det är pga att jag inte ens försökte. Jag tänkte faktiskt för några veckor sen ”jag kanske ska göra ett experiment och bara lägga mig på soffan och äta godis och glass varje dag och se om det landar på samma ändå.”… Men då slog det mig att jag ville inte det, jag älskar ju att balansera broccoli (för jag tycker det är gott) med mjökchoklad (inte ihop dock, haha.) Svårt att förklara utan att det ändå känns som jag trampar på den ömma tån ❤️, hoppas du förstår vad jag menade

    2. Johanna

      Jag tänker att de flesta av oss är ju gravida en väldigt kort tid i våra liv, så det är kanske inte hela världen om man ligger på soffan och äter godis just då – om det är det som får en att orka igenom sina graviditeter så gört!! Tycker inte man ska skuldbelägga det beteendet heller (obs menar inte att just Johanna försökte skuldbelägga) utan bara låta folk få hantera sina graviditeter utifrån sina förutsättningar och utifrån vad de mår bra av just där och då.

  10. Anne

    Jag tycker att det blir bara tuffare och tuffare hur mycket man bör gå upp vid en graviditet enligt rekommendation. Jag startade denna graviditet på BMI 25, dvs på gränsen till övervikt. Då rekommenderas man bara gå upp 6 kg, totalt! Jag har mått illa och inte ätit nyttigt, typ glasspinnar varje kväll, har nog snart gått upp dessa kg, och är bara i v.15!

  11. Tess

    Så modigt att lyfta de här tankarna! Och vet du vad jag tänker? Att just att du är så medveten om att tankarna som kommer är ”djävulen på axeln” är just det verktyg som du behöver för att hålla dem i schack. Och att berätta om tankarna för framförallt nära och kära ger extra push att de hör tankarna ska inte få ta över och som stöttning.
    Så Hejja dig! Jag tycker du ska vara stolt över att du faktiskt identifierade din reaktion som att ”nej det hör är inte sunt”. Hoppas du får en fortsatt fin kväll med ”ängeln på axeln” som istället boxat ner den dör djävulen.

  12. Iman

    Håller verkligen med, man “skäms” när dessa tankar kommer men de ligger och lurar hela tiden. Det är väl flera års fixering vid kvinnokroppen, vikthets i samhället och en massa ideal som ligger och spökar. När jag gick ner i vikt pga sköldkörteln fick jag massa komplimanger fastän jag själv mådde dåligt och tappade vikt & hår.

    Jag hade låst mig vid siffran 12kg när jag var gravid (det stod i informationen från barnmorskan att en vanlig graviditetsuppgång är ca 12 kg). Varje kilo efter 12 var jättejobbigt för mig. Jag landade på +20kg fast jag var aktiv och inte frossade i fika eller mat. Men blir jag gravid en andra gång ska jag tänka som du – det är bara en siffra och den säger inte om man är hälsosam eller inte. Bara att kämpa på ❤️

    1. johannakajson
      johannakajson

      Ja jag rasade ju också i vikt i typ våras och var orolig för att något kändes fel (haft problem med sköldkörtel innan) men omgivningen pratade bara om ”wow vad du gått ner i vikt” och typ att jag var fin?!!! VAFAN, det är ju inte konstigt att man blir påverkad… och den där siffran ”en graviditet väger 12-13kg är ju också SÅÅ himla jobbig för det är klart man känner sig som att man gjort fel när man landar på 18 eller 25 eller 30 då!!!

  13. Helen

    Är just nu gravid med mitt andra barn, det började med att jag gick ner 6 kilo eftersom jag kräktes så mycket. Nu har jag gått upp 4 kilo från startvikten, när jag nu har 4 veckor kvar. Ändå känner jag mig väldigt tung och orörlig, Med mitt första barn gick jag upp kanske 15 kilo och kände mig lätt och rörlig hela tiden. Just nu hade jag hellre bytt. I mitt fall handlar det alltså inte om vikten eftersom jag känner mig större denna gång. Det viktigaste är hur man mår inte hur mycket man väger.

  14. Maria

    Att vända tankarna till något positivt kan hjälpa till exempel: vad skönt att jag kan äta och all slags mat så bebisen i magen får i sig så mycket näring som möjligt. Just nu är jag bara en “matmaskin”. Det andra får jag ta tag i senare…

    När jag läser ditt inlägg kommer jag ihåg hur barnmorskans oroande röst när hon berättade att jag hade gått ned i vikt och var nu tvungen att göra något åt mitt illamående. I tredje månaden visste jag inte hur jag skulle klara sex månader till. Det jag levde på var pulversoppa, coca cola, rostade mackor med enbart smör samt en och annan piggelin. Jag åt inte vid matbordet förrän runt sjätte månaden och det enda som fungerade var ett mörkt rum och sova bort tiden. Iförsta graviditeten var min man så orolig på rutinultraljudet då matvanorna var en aning bättre men fortfarande inte hela måltider….

    Det gör mig en aning ledsen över vikthetsen för det är ändå den tiden man ska tillåta sig att frossa och njuta av att göda en liten bebbe. Jag kan ändå förstå. Jag gick upp lite mer än 30 kilo i första graviditeten på grund av att jag blev sjuk men jag skrattade när jag såg siffrorna för aldrig någonsin hade jag vägt så mycket. Med andra barnet gick jag upp ca 20 kilo. Jag tänker att det är ju så mycket annat som väger än bara det man stoppar i sig…

    Efter graviditeterna har folk kommenterat min vikt men då på ett sätt som de trott att jag har fått någon slags viktpsykos. Jag går ned väldigt mycket i samband med amningen och att springa efter två små.

    Med det sagt vill jag egentligen bara ge två tankar: vänd alla tankar till något positivt samt att vikthetsen kommer aldrig någonsin göra oss nöjda utan bara våra egna tankar…

    Ät på och njut för varje kilo blir bebisen gladare… <3

    1. johannakajson
      johannakajson

      Nej det är därför jag lyfter det för någonstans så måste JAG bestämma mig för att det är oviktigt för mig. Det är bara en siffra.

  15. Maria

    Att vända tankarna till något positivt kan hjälpa till exempel: vad skönt att jag kan äta och all slags mat så bebisen i magen får i sig så mycket näring som möjligt. Just nu är jag bara en “matmaskin”. Det andra får jag ta tag i senare…

    När jag läser ditt inlägg kommer jag ihåg hur barnmorskans oroande röst när hon berättade att jag hade gått ned i vikt och var nu tvungen att göra något åt mitt illamående. I tredje månaden visste jag inte hur jag skulle klara sex månader till. Det jag levde på var pulversoppa, coca cola, rostade mackor med enbart smör samt en och annan piggelin. Jag åt inte vid matbordet förrän runt sjätte månaden och det enda som fungerade var ett mörkt rum och sova bort tiden. Iförsta graviditeten var min man så orolig på rutinultraljudet då matvanorna var en aning bättre men fortfarande inte hela måltider….

    Det gör mig en aning ledsen över vikthetsen för det är ändå den tiden man ska tillåta sig att frossa och njuta av att göda en liten bebbe. Jag kan ändå förstå. Jag gick upp lite mer än 30 kilo i första graviditeten på grund av att jag blev sjuk men jag skrattade när jag såg siffrorna för aldrig någonsin hade jag vägt så mycket. Med andra barnet gick jag upp ca 20 kilo. Jag tänker att det är ju så mycket annat som väger än bara det man stoppar i sig…

    Efter graviditeterna har folk kommenterat min vikt men då på ett sätt som de trott att jag har fått någon slags viktpsykos. Jag går ned väldigt mycket i samband med amningen och att springa efter två små.

    Med det sagt vill jag egentligen bara ge två tankar: vänd alla tankar till något positivt samt att vikthetsen kommer aldrig någonsin göra oss nöjda utan bara våra egna tankar…

  16. Sarah

    Tack för ett ärligt inlägg! Känner hög igenkänning, tyvärr. Gravid med mitt andra barn. Gick ”bara” upp 10 kilo första gången vilket liksom applåderas och berömdes av omgivningen. Helt sjukt och men jag har alltid varit oerhört omedveten och oladdad kring vikt och jag trodde i min enfald att berömmet inte ”fäste” på mig.
    Denna graviditet har jag hittills gått upp ca 8 kilo och har kommit på mig själv med att tänka att jag bara har ”två kilo kvar” (som om 10 skulle vara nån slags maxgräns för mig), att jag bör hålla igen och nån slags oro för att andra inte ska tycka att det är lika bra om jag går upp mer än 10. Det är så sjukt att jag också skäms. Blir besviken på samhället och mig själv som är så tvättad när jag egentligen trott att jag har en ”härligt, avspänd inställning till vikt”. Jag skiter i mina dåliga tankar och vägrar låta dom styra mitt intag eller min vardag, men tycker att det är viktigt och bra att du lyfter så att alla tankar (hur skeva de än är) lyfts och kommer fram.
    Tack för alla dina bra och ärliga inlägg!

    1. Sarah

      Vill även tillägga att jag vet att 8-10 kilo är ingenting. I tanken tycker jag att alla kilon är okej, oavsett om det är 5-10-30-40 kilo. Läser min kommentar igen och ser att det Ian uppfattas som jag beklagar mig. Det menar jag absolut inte. Jag ville bara säga att de där sjuka hjärnspökena och tankarna kan komma över allt hur orelevanta de än är.
      Kvinnokroppen är fantastisk och jag hoppas att alla kvinnor, döttrar och tjejer framöver ska vara fredade från alla tankar kring vikt. Sorry svammel. Ville bara förtydliga men kanske blev rörigt ändå 😂
      Heja dig och hoppas du får må fortsatt bra o graviditeten. Nu kör vi en gemensam kamp mot tråkiga tankar!

    2. johannakajson
      johannakajson

      Jag förstår dig HELT och det där är ju sååå extremt att du ens tänker de tankarna om att hålla igen för att du bara har 2 kilo ”kvar” och det är ju för att du fick så mycket beröm förra gången…. sååå fel!!

  17. Malin

    Bra inlägg! Tack för att du säger som det är! Bara genom att göra det kan vi förändra sätter vi tänker. You go girl!