Kan man älska ett barn till lika mycket? (KLART man kan!) – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Kan man älska ett barn till lika mycket? (KLART man kan!)

God morgon,

Måndag och jag borde ju visa upp min måndagsfrukost men eftersom den inte är från hemmakontoret idag utan från vårt tokiga Buddha-hus som vi bor i…  Jag har lite småjobb att göra härifrån men jag har bestämt mig för att bara göra det när jag får lite jobbfeeling eller sug och strunta i det annars,… Jag är så himla trött igen, vet inte om det var tyngre att flyga som gravid eller om tröttheten har slagit till igen men jag är öm i magen, har ont långt nere i magen och huvudvärken fortsätter envisas och störa mig. Och så dessa gravidhormoner som gör mig irriterad och med kort stubin som jag inte känt av så mycket innan. Jag irriterar mig enormt snabbt och orkar inte hålla ihop det riktig märker jag, inget jag alls känner igen mig i annars vilket känns jobbigt.  För då skäms jag lite hela tiden. Usch.

Men det är skönt att vara i ett litet varmare land iaf, läste fina Vanjas graviduppdatering och det var som att läsa mina egna tankar. Om hur mycket bättre kroppen faktiskt mår i värmen…. Om rädslan för bebistiden och alla tunga utmaningar med den igen och om seperationsångesten från det äldsta barnet. Jag vet att alla går igenom samma tankar om hur tusan man ska kunna älska ett barn till lika mycket och hur tiden ska gå ihop för att ge båda barnen uppmärksamhet och fokus och det är väl bara så det är, att man oroar sig och tänker på det men att det löser sig sen. På något sätt.

 

img_4393.jpg

 

Just nu njuter jag extra av att hänga med lilla roliga superC som har blivit ett riktigt litet charmtroll och han pratar och berättar saker heeeela dagarna, den där frustrationen han hade inom sig för bara någon vecka sedan visade sig vara att ännu ett spår i språket skulle klicka i…. Nu pratar han med hela meningar och ska berätta precis allt hela tiden. Mysigt!

 

img_4399.jpg

 

Gårdagens mellis blev en rosa donut, är det semester så är det och han pekade stolt på den i affären och ville ha en “dånat i rosa”  efter att han hade skippat dagsnappen han nog egentligen hade behövt så då fick han en sån och SOM han njöt. Lilla gullungen. Han har aldrig ätit någon Donut innan så det var så oväntat, idag har jag lovat pizzaparty nere i hamnen till lunchen. Pappa och Rickard stack iväg tidigt imorse för att spela golf och vi har mysmorgon med resten av gänget här hemma.

 

Hoppas ni har en fin måndag och att det grååå februarivädret bjuder på någon solglimt eller iaf något slags ljus. Man behöver det nu.

 

<3

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Kristin

    Åh, jag hade precis samma tankar innan, har 4 år mellan barnen så storebror är ju större och mycket självständig så det praktiska flyter ju på bra för det mesta men såklart känner man att man vill ge massor ändå till den stora (kärlek, omtanke, bekräftelse och Tid) och till lillebror med såklart och samvetet bollar mellan den ena till den andra konstant nu har man ju Dubbelt så mycket samvetskval! Jag tror det dåliga samvetet tillhör föräldrarollen allra starkast. Men det är ju också ett bevis på att man älskar sina skatter över allt annat och att man bara vill ge dom det allra bästa i livet och ständigt visa dom all kärlek och att dom är älskade, känner sig trygga och sedda! ♥️ Men syskonkärleken är sååå himla vacker, varje gång jag ser dom tillsammans så slår hjärtat tusen volter av lycka och ju äldre lillebror blir desto mer har dom glädje av varandra och har så vacker band sinsemellan! Jag hade en bild jag drömde om sedan vi plussade, att se bröderna sitta bredvid varandra vid matbordet och mysa tillsammans och när den bilden besannades, kände jag den största lyckan! Så det jag vill ha sagt är, omfamna alla känslor, mycket löser sig av sig själv, man kan alltid prata med barnen om hur man känner och upplever 🙂 Många gånger när jag pratade med storebror upplevde han sig inte alls så “åsidosatt” som jag trott, vilket värmde! Och tänk att ett syskon är det finaste man kan få i livet, massa kramar och lycka till er! ❤️

  2. Camilla

    Jag kan bara svara för mig själv men tror att den tanken, känslan är rätt vanlig. Tänkte också så samtidigt som jag inte alls var orolig. Har exakt två år mellan mina och det är ibland ett pussel att få ge båda uppmärksamhet samtidigt men det går. Umgås med båda och pussar båda osv men min äldsta har blivit lite “stor” sedan lillen kom och säger “mamma sluta pussa mig nu” och tycker att det är ok att jag gosar och busar med den lille också själv, han får sin uppmärksamhet och känner sig trygg i det. Han kommer själv och ska mysa och busa med lillebror och mig och det har aldrig varit någon avundsjuka. Jag tror att om man slappnar av och känner av hur barnen är så faller familjesituation naturligt, visa barn behöver mer och då får man ge mer uppmärksamhet osv. Tror också att man ändå ska ha sina sago stunder och pysseldag men alla tillsammans om inte pappa är med den andra. Jag gör också saker med den stora själv ibland, kör till Coop och handlar bara han och jag. Vi var på Disney one ice osv, Tar en bebis träff med lillebror själv också och myser i den bubbla också utan en massa spring etc. Det är tufft ibland också men tänker att denna småbarns livet går fort och försöker verkligen njuta istället och ta vara på vår föräldraledighet (går o tränar på kvällarna så jag får lite egentid och tankar energi 😅) Grattis igen!