Gränslöshet och gränsättning – dags att träna! – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Gränslöshet och gränsättning – dags att träna!

 
 
Så jäkla stolt och glad över mig själv, idag tog jag en promenad i solen och gick och träffade en person jag hade bokat möte med för att genomföra en läxa jag fått av psykologen. Jag tränar mycket på gränssättning, att respektera mina egna gränser och framförallt när det kommer till det fysiska men bara att överhuvudtaget tillåta mig att lyssna på vad min kropp och själ vill eller inte vill och när jag INTE vill något så ska jag våga säga stopp eller nej istället för att gå emot hela känslan och tvinga mig ändå för att jag fått för mig att min känsla är löjlig och att jag ka skärpa mig. Det kanske låter jättelätt men jag gråter floder och har ett berg av utmaningar framför mig efter 15 år av att sakta stängt av min inre gränssättning vilket är så jäkla sorgligt och hemskt så jag vet inte var jag ska ta vägen. MEN JAG KÄMPAR. Och jag är SÅ stolt över dagens uppgift som jag faktiskt genomförde, det kändes som ett omöjligt berg innan men nu inser jag att det inte var så farligt. Phu.
 
 
Nu ska jag äta snabbmakaroner och falukorv och ketchup till lunch och fira. Promenaden i solen gjorde gott också eftersom Charles vaknade 04 även idag (jag tog passet 04-05:30 igår och idag och sedan tog Rickard över så jag fick sova två timmar). Jag ska försöka få till yogan och ett varmt bad senare idag också, det är jag värd!
 
Hur fin är amarylissen i peach jag köpte hem förresten? Köpte en nejlika också, älskar doften av nejlikor!
 
 
 
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anonym

    Kan du inte berätta hur det har blivit så här? För mig känns det så avlägset att man under 15 års tid har skuldbelagt sig själv på det sättet. Varför har du saknat respekt för dig själv? Vem har pressar dig till det och varför? Vad säger dina föräldrar om det här? Känner de skuld? Många frågor, hoppas du orkar och vill svara!

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      Nej jag vill inte berätta mer än att för 15 år sedan hamnade jag i en relation som under flera år programmerade om mig och jag har inte vetat om det för alla de trauman jag var med om då har varit så fysiskt och psykiskt påfrestande så jag har raderat de åren ur minner och därav inte vetat varför jag känt och reagerat som jag gjort på en massa saker. Mina föräldrar blir såklart jätteledsna när de nu får veta mina utmaningar men jag har inte orkat berätta för dem exakt vad jag varit med in, det orkar jag inte berätta för någon för jag bearbetar och arbetar med det just nu. De känner inte skuld för de visste inget och kunde inte göra något.

  2. Camilla

    I feel you! Kämpar sååå med att hitta mina gränser. (Fick min endometrios diagnos för drygt 1 1/2 årsen.) Jisses vad jag slagit på mig själv genom åren och tyckt att jag behövt skärpa till mig när orken tagit slut. Nu vet jag varför den stundtals tar slut. Men att ändra ett väl inövat beteende och en väl inövad röst som talar om att jag är lat 🙁 det är en utmaning som heter duga. Kämpa på du starka kvinna <3

  3. Camilla

    I feel you! Kämpar sååå med att hitta mina gränser. (Fick min endometrios diagnos för drygt 1 1/2 årsen.) Jisses vad jag slagit på mig själv genom åren och tyckt att jag behövt skärpa till mig när orken tagit slut. Nu vet jag varför den stundtals tar slut. Men att ändra ett väl inövat beteende och en väl inövad röst som talar om att jag är lat 🙁 det är en utmaning som heter duga. Kämpa på du starka kvinna <3