Ny krönika – och så levde de lyckliga… – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Ny krönika – och så levde de lyckliga…

Just det ja, ni är några som redan uppmärksammat att min nya krönika kommit ut!
 
 
 
I mitt yrke som bröllopskoordinator så lever jag för den där pampiga dagen där ett brinnande kärlekspar säger ja till varandra och ja till att leva resten av livet tillsammans. Eller? Tar vi lättare på det där med giftermål idag?

Kan det vara så att av de drygt 47 000 paren som faktiskt gifte sig förra året så är där en hel drös med par som tänker ”eller iaf så länge vi har kul ihop” istället för ”tills döden skiljer oss åt”?…

 

Vad tänker ni om att så många som hälften skiljer sig idag? Ger vi upp för lätt? Har samhällets instagram-lyckliga skimmer gjort att vi vill ha mer och mer och strävar ett perfekt liv som inte finns? Kastar vi vardagsekorrehjulet bara för att vi är helt säkra på att gräset är grönare på andra sidan? Till och med varannan-vecka-föräldrarskapet målas upp som den “perfekt kombon” i olika bloggar och poddar. Du är “fri från ansvar” halva tiden och har fått din tid tillbaka – den där tiden vi alla jagar..

 

Vad tänker ni?

 

Läs hela krönikan här.

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anonym

    Jag tänker att det är en rätt grov bild att koncentrera sig på sociala medier och grönare på andra sidan. Statistiskt sett är det kvinnor som oftast väljer att skilja sig och de har ofta funderat på det en lång tid, eftersom det absolut inte är en lätt sak att fatta. Det är även visat att jämställda relationer håller längre och är nöjdast med relationen. Jag tänker att förr så hade inte kvinnan samma möjlighet att gå ifrån sin man då det var de som ansvarade för hemmet och hade då ingen ekonomisk möjlighet att lämna om hon inte var lycklig. Idag arbetar både kvinnan och mannen men efter att barn har kommit så är det fortfarande kvinnan som är hemma längst, vabbar mest samt sköter hemmet. Kvinnan är även den som går ned i tid för att "hinna" med allt. Visst, de som har ekonomisk möjlighet kanske anlitar hjälp i hemmet för att göra relationen mer jämställd men oftast är det kvinnan som "gör allt" i många
    familjer. Detta är säkert inget man reflekterar över när man gifter sig. Ens roller förändras drastiskt när barn kommer in i bilden och det kanske inte är så konstigt att det till slut tar stopp och skilsmässa är aktuellt för att själv inte gå under. Krönikan väcker en del tankar men det finns andra sätt att se på det också. Det känns som rätt enkla resonemang utan att utgå från hur det sett ut historiskt och att kvinnor idag kan välja själva. Något vi ska vara stolta över att vi kommit så långt från ett hemmafruideal som möjligt! Det som kan ha ökat skilsmässorna är att kvinnor idag tar på sig för mycket att bägaren till slut rinner över. Detta i sin tur kanske resulterar i att de båda parter växer ifrån varandra: slutar dejta, lägger sig olika tider, slutar prata med varandra.
    För ärligt talat hur sugen är man på att klä upp sig, laga en god middag, överraska sin partner när allt man gör är för
    familjen utan uppskattning. Det är därför enligt mig så otroligt viktigt att dela föräldraledighet, vabb, hemarbete, ekonomi etc. för att relationen ska bli så jämnfördelad som möjligt men även för att behålla självständigheten hos båda parter och vara en förebild för sina barn: att pappor också kan göra det mammor kan och mammor kan det pappor kan utan att göra avkall på något. Jag tycker Isabella (Blondinbella) och Odd är ett bra exempel på hur en sådan lösning kan se ut! Detta är inte den enda anledningen till skilsmässa utan det du också tar upp är viktiga aspekter men jag saknade en mer nyanserad bild eftersom jag verkligen tror att jämställdheten i förhållande är en nyckelsten i hur ett äktenskap fungerar. Sedan behöver det inte fungera ändå. Det är inte svart eller vitt utan gråzoner… OBS! Jag lyfter kvinnan i exemplet men det kan givetvis lika gärna gälla mannen eller partners i samkönade äktenskap. Jag kan sakna jämställdhetsperspektivet i din blogg!

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      Spännande tankar och otroligt mycket klokt! Vi har ju valt att inte vara helt jämnställds på det klassiska sättet som du tar upp – jag tror inte att jämställdhet är så svart eller vitt som du beskriver så det måste vara kust 50/50 på vabb och föräldrarledight, det finns andra sätt att göra det på och det viktiga är att man teamar och gör det spm passar varje familj bäst. Jag tror du saknar jämdstölldhetsgrejen just för att vi inte är och gör så som du beskriver så då blir det konstigt för mig att lyfta det ur det perspektivet – jag lyfter ju det ut mitt perspektiv. Oavsett så tycker jag suhar en MASSA bra och spännande poänger och det är alltid svårt att få in många perspektiv i en krönika – den går ju oftast efter en teori och just denna gången var det sociala medier och gräset är inte grönare osv :).

  2. Malin

    Att mina föräldrar valde att separera efter 17 år som gifta var det bästa som kunde hända mig och mina syskon. Inte för att relationens brister var något vi märke av eller så men för att vi ganska snabbt insåg att det gjorde att vi fick två föräldrar som mådde bättre, på varsitt håll. Samtidigt som någon nog ger upp för lätt så tror jag inte heller på att man ska tvinga fram något eller hålla kvar vid något för sakens skulle eller p.g.a skam eller vad det nu kan vara. Det är klart att det säkert känns som ett misslyckande men fungerar det inte så fungerar det inte och man ska absolut inte hitta på ursäkter för att stanna i ett förhållande bara för att man är gifta. Både parter ska må bra i ett förhållande – med eller utan vigselring.

  3. Sofie

    Kom på en till sak! Har en bekant som skilde sig just så efter knappt 1 år pga att det inte kändes rätt och hen ville inte skaffa barn med partnern. Tror de var lite så "vi måste göra allt innan 30 och det ser bra ut statusmässigt och på ytan men vi pratar inte om det själva". Men bättre skilja sig än leva olyckliga. Jag tror att det har blivit mer accepterat att skilja sig, precis som att vi inte längre gifter oss med typ första killen pga preventivmedel/andra sociala förutsättningar (jämför med typ mormor). Så jag hoppas att de flesta tänker långsiktigt på äktenskap men förnuftigt, typ om vi märker att vi inte är ett bra team då är kanske lösningen att inte leva med varandra… men inte tänker man så på bröllopet? Då måste man ju ha missat att tänka och prata om sånt innan… svåra frågor!

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      Förstår vad du menar, men jag tror faktiskt att många gifter sig för att man borde även fast magkänslan säger att det kanske inte är för evigt. När man gifter sig bör man väl ha funderat ut och kommit fram till om mannen är far till mina framtida barn tänker jag? Men jag tror inte det är så för alla idag utan man tänker att det nog är så här det är och så nöjer man sig fastän man inte lääöngtar efter att bli gamla och bittra TILLSAMMANS, hahs

  4. Sofie

    Mina föräldrar skilde sig när jag var 12, och min syster 10. De hade då varit tillsammans i ca 17 år, gifta i 11. Det var nog inget lätt beslut, klart de tänkte att de försökte men till slut blev de för olika och de bråkade något fruktansvärt. Så som barn tycker jag att de modiga är de som inser "nej vi är fel nu, vi tar inte längre fram det bästa av varandra, vi kan inte leva med varandra". Så det var ju jättejobbigt att de skilde sig men så mycket bättre som barn att ha två föräldrar i varsitt hem som inte bråkar. För övrigt superjobbigt för alla med varannan vecka. Allt är varannan och 50/50. De som säger att det är skönt och de får tiden tillbaka ljuger nog. Vet att alla tycker det är jobbigt att vara borta från sina barn, lämna bort och inte se allt… som barn så släpar man med allt viktigt från gosedjur till skolböcker. Semestrar, lov, jul och nyår på varannan gång. Samtidigt gör ju det att alla mår bättre, och sen kan man ju välja tidsspannet.
    Så jag tror inte att det är lätta beslut utan modiga beslut.

  5. Sandra

    Jag är en av de som separerat från mina barns far. Förmodligen det bästa beslut vi nånsin tagit! Vi var inte lyckliga tillsammans, men vi är båda väldigt lyckliga idag med nya livskamrater! Av det blev vi två fortsatt som fina och nära vänner istället och våra barn känner och ser att vi kan vara en stor "modern family" där vi är vänner och nära varandra allesammans.

    Jag sliter dock enormt ont av en stor sorg att jag inte lever kärnfamiljslivet, att inte mina barn ska få växa upp så. Att inte få uppleva mina barn ihop med båda deras föräldrar… kan göra listan LÅNG!

    Och jag fullständigt HATAR att vara ifrån mina barn varannan vecka – vill lappa till alla trötta föräldrar som säger att det faktum att vi är utan barn en vecka, har fyra barn varanann vecka ÄR LYX?! Nej, det är allt annat än lyx att vara utan sitt egna kött och blod!

    Men jag anser att jag vill visa mina barn att vi alla kan välja lyckan i livet och det gjorde vi när vi gick isär och även om det tyvärr blir på en viss bekostnad på barnen som får växa upp med två boenden, så hade det inte varit lyckligt för de med ett hem och två föräldrar som inte är lyckliga!

    Sen anser jag absolut att man ska kämpa, varje dag är inte en dans på rosor eller ren och skär lycka.

  6. Stina

    Hej, jag är omgift. Mitt första äktenskap tog slut innan ett år hade gått. Varför? Flera anledningar, precis som jag tror att det är för de flesta som skiljer sig. Men självklart väldigt olika anledningar. Mina var att vårt äktenskap mer byggde på att det såg bra utifrån, än att det var en ärlig önskan av mig. Jag kunde inte se min man som far till mina barn, för att jag inte kunde se honom prioritera familjen tillräckligt högt. Och, den faktor som fick bägaren att rinna över, var att en man som jag visste var som gjord för mig, skiljde sig. Vi är gifta nu och har varit det i fem år, och har två barn ihop. Vi har aldrig bråkat, aldrig haft någon svacka och tanken på att separera har aldrig uppstått. Människor är för olika och omständigheter är för olika för att man ska kunna generalisera om äktenskap – men det har varit lärorikt för mig att vara frånskild! Det finns mycket fördomar om oss 🙂

  7. Amanda

    Nu provpratar jag lite och testar mina ord. För mig är kärlek inte en känsla, utan ett val. Förälskelse däremot är en känsla, och som kärleken byggs på till en början. Att säga ja till den jag står framför i vigselakten innebär inte en engångsföreteelse, det är ett löfte att säga ja varje dag. Att säga ja till de dåliga dagarna, till dagarna när det är 0% förälskelse eller kärlek. Jag har flera gånger upplevt hur folk i min närhet skiljer sig för att det inte längre var några kickar. Ingenting som lockade längre, och det gör mig så vansinnigt ont. Jag tror att äktenskapet är den finaste gåvan vi har som vi ska vårda, och respektera. Som du skriver Johanna, att folk ger sig när det inte är kul längre. Men hur skulle livet och äktenskapet vara om det var kul hela tiden? Lyssnade på en klok person för något år sedan som gått igenom en 10 år lång torka i äktenskapet med sin fru, men de lovade varandra att ta sig igenom det. I TIO ÅR! Det är helt sanslöst, och också skrämmande. Skulle jag orka i tio år av torka? Helt klart startar det tankegångar… Jag ser så mycket fram emot att uppleva både torka och monsunregn med min blivande.

  8. Iman

    Jag tror pressen har ökat pga sociala medier och då är lagom inte längre bäst helt enkelt…Man vill ha mer och mer. Man vill till slut ha det ouppnåeliga, det perfekta som inte exiserar. Jag tycker vi ska bli mer ödmjuka inför livet och uppskatta det vi har mer. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan..

  9. emma

    Jag håller delvis med dig men kan samtidigt tänka att om man är i en relation där man haft en kris i "flera år" som du skriver, kanske det är mer värt att försöka hitta lyckan någon annanstans. Självklart ska man kämpa och självklart måste man inse att en relation inte alltid är världens roligaste för vardagen är lite småtrist ibland, men finns det ingen grundlycka och glädje i relationen är det kanske bättre för allas skull att gå vidare?! Bara för att man valde någon för 10 år sen behöver ju inte det betyda att man vill välja varandra längre.

    KRAM <3

  10. Anonym

    Jag tror absolut att många ger upp för tidigt. Samtidigt som jag inte dömmer någon för det finns självklart helt naturliga anledningar till varför vissa skiljer sig. Mina föräldrar är skilda och jag förstår verkligen varför. Men jag själv var väldigt osäker då vi skulle förlova oss för var det helt säkert nu då?jag vill inte gå igenom det som mina föräldrar gjort och speciellt nu när vi har barn så vill jag verkligen kämpa för det vi har. Även om man försöker göra det så bra som möjligt för barnen så hamnar barnen alltid i kläm. Mina föräldrar har inte snackat skit om varandra och de har oftast varit sams vid oss men man har alltid haft dåligt samvete då man lämnar den ene föräldern. Man hamnar lite ikläm med de "nya" familjerna. Som barn försvarar man också sina föräldrar till sista droppen. Jag fick ut min smärta under tonåren på inte alltid de smartaste sätt kanske. Inga droger men trodde att om man pussade några grodor skulle prinsen vara där och det var så jag dög. Ingen kunde väl på riktigt vara intresserad av mig?! Nej sen träffade jag min man och allt föll på plats med honom! 💕

  11. Caroline

    Så bra krönika, håller med dig och hoppas jag kommer leva med min man tills döden skiljer oss åt även om vårat förhållande inte är på topp jämt älskar jag honom av hela mitt hjärta. Vi har varit tillsammans över 10 år, sen jag var 16 och han 17 år. Nu har vi en son på 15 mån och livet har förändrats en del men jag tror och hoppas vi klarar alla prövningar livet ger vårt förhållande.