Omtumlande möte – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Omtumlande möte

Ni är fler och fler som vågar komma fram och hälsa och berätta att ni läser bloggen och jag blir lika glad och rörd varje gång för ni betyder otroligt mycket för mig ska ni veta. Jag är så tacksam för att ni läser, kommenterar, peppar och stöttar såväl mig som varandra. Vi är ett coolt gäng här inne på Ungafrukajson tycker jag!
 
Och idag fick jag vara med om ett extra omtumlande möte när en superhjältinna till kvinna om fram och sa hej och ville ge mig lite extra pepp och stöd då hon läst bloggen och sjläv har inte bara ett utan TVÅ IVF-barn. Wow, jag passade på att fråga ut henne om allt kring kampen om ett syykon och de hade verkligen haft det tufft men nu stod hon där med sitt andra urgulliga barn och såg ut som en superhjältinna. Så stark och modig. (Jag skriver inte ut något namn för jag glömde fråga om jag fick skriva något om hennes resa så jag utelämnar alla detaljer men jag blev verkligen helt knockad! Tack för att duk kom fram!)
 
Jag såg en mantel och en superhjältinneögonmask på kvinnan jag mötte idag!
 
 
Efteråt var jag först upprymd och glad över peppen men sen kom en liten chock och sorg över mig för jag hade så innerligt tänkt att när vi väl tänkte försöka ge oss på kampen om ett syskon så hade jag hoppats på att det inte var riktigt lika jobbigt denna gången. Jag har mest fokuserat på att bygga upp mig stark fysiskt, att försöka få in bra rutiner med Charles och med en förhoppning om att han ska börja sova lite schysstare snart för innan dess går det ju absolut inte. Och så har jag kikat på luckor i arbestschemat för att vilja och orka satsa – så är det ju när man är egenföretagare. Jag räknar ju med att må kass fysiskt och då kan jag inte vara fullbokad med jobb så 2017 satsar jag all in på jobbet.
 
Hur som, nu inser jag ju att SJÄLVKLART är det nästintill ännu tuffare att ge sig in i kampen omgång två. För första gången visste vi inte vad vi skulle få, vi visste inte vem som väntade på oss på andra sidan av kampen och vi var ju varken bebismänniskor eller hade haft någon slags längtan av en graviditet eller föräldrarledighet på det sättet. Vi ville ha en FAMILJ och båda hade en 2-3 åring som målbild men var lite rädda (och nästan anti) inför bebistiden och preppade oss mest med att det fick vi ta oss igenom om vi väl lyckades. Och tack och lov var ju bebistiden så mycket bättre än jag hade hoppats på men herregud vad vi älskar att vara föräldrar nu när Charles blivit så här pass stor. (Vi älskade honom från dag ett som ni säkert förstår – alltid svårt att skriva om detta utan att någon säger “men varförs kaffade ni barn om ni inte ville ha en bebis” men jag tror och hoppas att ni förstår vad jag menar.)
 
Foto Dayfotografi
 
 
Men. Nästa gång – då drömmer vi ju på riktigt om det där barnet, den där bebisen och det där syskonet till Charles. Nästa gång vet man ju hur förlossnigen är och hur det är att möta sitt barn för första gången. Hur det är att lära känna en ny liten person och hur det är att utvecklas med den. Nästa gång förstår vi ju att vi kämpar för en liten människa på ett helt annat sätt och nästa gång vill vi nog 1000 gånger mer vilket gör att varje misslyckande, bloddroppe och kramp kommer vara 10000 gånger värre. Fy fan, jag har inte tänkt så. Jag har tänkt att man kommer kunna köra på men ignorera lite vad man håller på med eftersom man är så tacksam för det barn man redan har – men det barnet har ju ingenting med nästa barn man drömmer om att göra. Det är två olika individer, två olika längtan och två helt olika saker förstår jag nu. Jag går ju på p-piller så jag har ingen mens men den dagen det är dags inser jag att jag kommer gråta floder vid varje mens – det där röda blodet som är som ett hån av misslyckanden.
 
Så nu inser jag att jag måste bygga mig stark inte bara fysiskt och inte bara bygga en stark familj med C utan jag måste verkligen bygga mig riktigt stark psykist. Och det vet jagi nte ens hur jag ska kunna göra. Tur att det är långt kvar tills det är dags.
 
 
Nu ska jag torka tårarna och pussa på min lilla älskling. Världens finaste lilla älskling.
 
 
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Julia

    Så fint av dig att dela med dig. Har själv två ivf-barn. Första året med äldsta sonen var jag bara lycklig sen kom syskonlängtan och på andra insättningen blev jag gravid igen. Upplevde den andra graviditeten som mycket lugnare då jag inte var lika orolig. Lite pepp som jag hört (men vet inte om det är vetenskapligt) är att om man han fått ett barn genom ivf så ökar chansen för en ny graviditet. Men jag vågar inte skriva att det är hundra sant, kanske någon annan som vet? Kram!

  2. Sophie

    Hej! vilken bra blogg.
    Det här inlägget träffade mig verkligen.
    Har precis misslyckats med tredje ICSI syskonförsök (har endometrios men är ung, därav alla tror att man ska lyckas men ingen garanti för det) Har en son som snart är två år som kom på tredje försöket och andra färskförsöket. Det är så otroligt påfrestande att gå in i den här resan på nytt igen, jag upplever det som mycket mycket tuffare än första gången för nu vet vad det innebär, hur mycket kärlek ett barn ger, och det finaste man kan ge sitt barn är ju ett syskon. Misslyckandena är tuffare för varje försök.
    Det är så många som säger till mig, allt som händer har en mening, du måste vara tacksam över det barnet du har osv. De är det värsta man kan höra när man försöker få ett syskon. Ingen som inte själv är i denna cirkusen kan någonsin förstå vad man går igenom.
    Precis som dig ville vi vänta lite innan vi satt igång med syskonförsöket, bygga upp sig mentalt och njuta av tillvaron med vår son som vi älskar men nu i efterhand önskar jag att vi hade startat upp prosessen tidigare. Det är också extra tufft när doktorerna tror att man har goda chanser, säger att jag har otroligt fina förutsättningar, allt ser bra, toppen embryon av bästa kvalitet men endå går det inte.
    Inte så peppande inlägg kanske, är egentligen en väldigt positiv person. Lycka till vidare! 🙂

  3. Lisa B

    Min son är ett par veckor äldre än er pojke. 17 månaders barnlöshet, reumatism och pcos. 8 hormonbehandlingarna varav tre ivf (1 äggplock med tre återföringar) och inget funkade. Jag tog bort all medicin och blev gravid "spontant" under sommaren när kliniken hade sommarstängt. Nu efter sommaren sa vi att vi skulle våga dyka in i försökens land. Den osäkra hemska tiden då mensen är så förödande. Men jag blev gravid på första försöket. Chocken var total. Tyvärr varade inte lyckan hela vägen. Vi fick ett så sorgligt missfall i vecka 12. Nu är vi tillbaka i sorg och mörker och rädsla för framtiden. MEN (här kommer min poäng som kanske kan hjälpa dig) vår son gör allt detta lättare att genomleva. Under ivf-tiden och alla misslyckanden var mensen fruktansvärd och min förtvivlan var enorm. Även om sorgen över missfallet och allt som skulle ha varit är precis lika stor. Så är det lättare att hantera dagarna nu när vi redan har vår fantastiska son. Jag känner ju en tacksamhet och glädje till honom som jag aldrig kunde göra i första barnlösheten. Kanske kan du uppleva samma sak den dag ni vill påbörja försöken igen. Om ni måste kämpa flera försök så kanske er kärlek och glädje över Charles stärker er i kampen. Ni vet vad ni kämpar för. Ni vet varför ni gör det. Och meanwhile finns fina Charles som källa till energi, kärlek, tacksamhet och kämparglöd. Stort stort stort lycka till!
    PS. Ska bli så kul att följa er under flytten! Hoppas på massor med inredning och julpyntsinspo!

  4. Anonym

    Håller tummarna att det blir syskon den dag ni känner er redo för det! Jag blev gravid direkt med vårt första barn och var inte speciellt sugen på syskon först.. Men en längtan efter syskon växte fram och till slut började vi försöka… Dock visade det sig inte vara så enkelt. Efter mer än två års försök är vi sekundärt barnlösa och någon förklaring har inte hittats. Eftersom vi har ett barn får vi ingen mer hjälp via landstinget och kommer inte ha ekonomin att bekosta ivf-försök… Så det ser ut som vi inte får något syskon. Är väldigt glad och lycklig för den underbara pojke vi har men det känns ändå ledsamt ibland att han troligen får växa upp och leva utan syskon då jag själv uppskattar mina syskon mkt. Man vill ju själv avgöra om man ska ha flera barn eller inte… Som du säger så vet man ju nu på ett annat vis vad man längtar och kämpar för när man har ett barn.. Samtidigt som jag tror att det kanske är lättare att inte " gräva ner sig" då man har glädjen över sitt första barn. Lycka till när det blir dags och hoppas det inte blir så kämpigt!

  5. Helena

    Wow, jag har nog aldrig sett mig som en superhjältinna, jag har ju bara gjort vad jag behövt för att få uppleva det som för många andra är så självklart. Men jag ska börja tänka att jag är en superhjältinna lite oftare! Det var superkul att äntligen våga gå fram och säga hej och prata med dig. Jag är glad att du kände att du fick lite pepp och jag hoppas att du kan lägga ner syskomförsöken i en ask och öppna den när det väl är dags. Gräv inte ner dig i det som komma skall utan njut fullt ut av Charles och det ni har idag. Även om vi kämpat enormt och har 4 år mellan våra barn så är jag också så glad over att jag fick så många år med bara vår stora tjej. Det har varit ovärderligt. Stort lycka till med flytten och allt annat! Du är en superhjältinna i mina ögon som kämpar på med dina smärtor och dålig sömn ni verkar ha ett sånt fin samarbete där hemma. Stor kram Helena

  6. I.

    Hoppas allt löser sig. Känner igen det där med mensen..varje mens var en käftsmäll och kändes som ett misslyckande. Men efter 11 ofrivilliga mensperioder och många tårar kom äntligen pluset. Vilken glädje! Nu hoppas vi också på ett syskon till vår 1,5åring inom de närmaste 2 åren.

  7. Tess

    Jag kan inte förstå, för jag har inte varit i den specifika situationen direkt, MEN jag kan förstå utifrån mitt perspektiv, som för mig varit extremt jobbigt och som är det som jag tänker kring om vi får möjligheten att bli gravida igen.
    Vår dotter är precis lika gammal som Charles (tror det är en dag mellan dem). När jag blev gravid så förstod jag inte hur dåligt man faktiskt kunde må. Jag kräktes i stort sett från morgon till kväll i 26 veckors tid, sedan kräktes jag "bara" några enstaka gånger per dag…ja du hör ju. Jag tappade mig själv helt. Jag gick som ett töcken i 9 månader, det tog enormt på mig både fysiskt och mentalt. Jag sa "aldrig mer" och det sa jag ungefär tills vår dotter var 6 mån, sedan började känslorna krypa på att jag någon gång ändå skulle vilja ha ett barn till, ett syskon. Tankarna gav mig och ger mig fortfarande panik. Å ena sidan hoppas jag så enormt att småningom kunna få ett barn till, men å andra sidan var det så sjukt jobbigt att må så extremt dåligt under 9 månaders tid. Så jag förstår verkligen vad du menar utifrån mitt perspektiv och att nu handlar det inte om att bara bygga upp kroppen utan också psyket, för att stålsätta sig. I ert fall mer kanske innan och för mig inför själva graviditeten. Många tänker "men tänk inte på det, du har bara katastroftankar". Nej, för för mig, liksom för er, har det varit en verklighet det jag relaterar till och helt ärligt så tänker jag mig hellre worst case än best case, det är mitt sätt att stålsätta mig. I det här skulle det inte fungera för mig att tänka "jag kommer nog må toppen". Min absolut största oroa är dock att inte kunna finnas där för min dotter. Alltså tänk om jag mår som med henne i magen, det skulle innebära att både hon och jag missar 9 månader av varandra (kanske dramatiskt tänkt, men jag var verkligen så under isen för att jag mådde så dåligt)….det ger mig panik. Så vad vill jag ha sagt. Jo, stålsätt dig/er på det sätt som ni vill och som ni känner att ni bygger upp er genom för att orka kämpa igen. Om ni känner er redo och när ni känner er redo. Vill tacka för att du delar med dig och öppnar upp dig så fint. Jag hoppas att du bara får kärlek tillbaka och inga dumma nättroll som ska in och proffstycka. Kram på dig!

  8. Johanna

    Jag är väl verkligen en sån som inte birde skaffa barn enligt det konstiga resonemanget. Jag har aldrig haft nån barnlängtan, inte ens tyckt om barn, utan skaffade barn för att jag inte ville vara själv (eller bara jag och maken) när jag blev gammal. Så om du såg barn som var 2-3 år så såg jag vuxna utflugna barn. Haha! Vi sa att vi skulle börja med ett barn så fick vi se om vi gillade det. Nu sitter jag här med en tjej som snart är två år, lillebror är strax åtta månader och vi jobbar på trean. Så saker kan ändras och jag är väldigt glad att jag skaffade barn. 🙂

    Håller tummar och tår och allt annat som kan hållas för att ni ska få så bra och smidig resa till ett syskon som bara går när den tiden är kommen.

  9. Anonym

    Hej! Jag håller med om att det på ett sätt var jobbigare att längta efter andra barnet, för nu är det ju även för (det förhoppningsvis blivande) syskonet man längtar också. Vår son hann dessutom bli så stor att han själv började fråga och längta efter ett syskon och de frågorna kändes i hjärtat vill jag lova. Och självklart är man tacksam för endast ett barn om det skulle sluta så, men det som gjorde det lättare andra gången för oss var helt enkelt att man inte hade TID att fundera eller sörja allt för mycket över alla misslyckade försök eftersom vi hade en fyraåring som krävde uppmärksamhet och stimulans och annat. Och när man väl lyckas känns tiden helt plötsligt oväsentlig, det var ju det HÄR vi hade väntat på. Men barnlöshetstaggen sitter fortfarande kvar i hjärtat, jag känner mig fortfarande vemodig ibland, och så sjukt sjukt tacksam över de fina barn jag fått till slut. Stort lycka till med framtida försök, jag kommer att hålla alla mina tummar för er!

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      Åh barnlöshettaggen – så väl beskrivet! Jag kan också sörja att vi behövde gå igenom det även om jag är enormt tacksam för Charles. Sorgen och smärtan sitter ju ändå kvar i kroppen på något sätt. Vad härligt med syskon till slut – stort grattis!!

  10. Charlotta

    Hej Johanna! Har följt dig under lång tid men aldrig kommenterat. Har inga barn men jag och min man känner EXAKT som ni gjorde inför graviditet (okej mest jag här då;)) och bebistiden. Jag fyller snart 33 och inser att det börjar bli dags att "komma över" rädslan då vi precis som ni också vill vara en familj! Hade varit jätteintressant om du vill utveckla era tankar och resonemang i ett inlägg! Tack för fantastisk blogg och reflektioner 🙂

  11. Frida

    Hej Johanna!
    Det är första gången jag kommentera här, vill bara dela med mig av vår historia, men måste jag bara tacka för en sån mysig blogg. Tycker du skriver så himla bra om både med-och motgångar och peppar oss läsare massor. Jag och min sambo ska gifta oss i sommar så jag gillar såklart dina inlägg om bröllop lite extra.
    Tillbaka till vår historia. Vi gick igenom 6 IVF-försök innan vår Signe kom. Det var fruktansvärt påfrestande både psykiskt och fysiskt men vi lyckades till slut. Vi hade då ett ägg kvar i frysen och satte in detta när dottern var 2,5 och som ett mirakel fäste det och lillebror kom till på första försöket. Vi var helt inställda på att det skulle ta minst lika långt tid med andra barnet (om vi ens skulle lyckas alls).
    Så jag håller mina tummar när det blir dags för er med syskonförsök och hoppas, hoppas så att det går lättare för er andra gången!

  12. Anonym

    Hejsan Johanna! Denna kommentaren är helt off topic, men jag hittar inte inlägget jag tänkte på. Nämligen ett där du är "on the go" och bloggar från telefonen. Jag undrar vad du har för telefon?
    Blogg.se’s app har nämligen i flera månader varit helt värdelös för mig och min iPhone 5c, så jag har helt slutat blogga… Det kom nu en ny uppdatering, vilken fortfarande inte fungerar som den ska. Jag kan inte läsa favoritmarkerade bloggar (däribland din) från telefonen för den reagerar inte alls på länken. På iPad så öppnar den, men man kan inte gå tillbaka till appen utan måste helt stänga ner den för att komma till menyn. Helt värdelöst! Jag har mailat, gett feedback i appen, recenserat i AppStore. Inget hjälper. Det gör hela bloggupplevelsen mer frustrerande än rolig. Kanske kan du som driver en storblogg puscha lite för att de ska fixa det? Fungerar det inte snart kommer även läsandet att inte vara värt besväret…

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      Vad konstigt!! Jag bloggar från blogg.se:s app och den brukar för det mesta funka bra för mig – jag ska pusha det såklart! (Jag vet att jag fick avinstallera den helt en gång och ladda ner den på nytt dock?)

  13. Anonym

    Hejsan Johanna! Denna kommentaren är helt off topic, men jag hittar inte inlägget jag tänkte på. Nämligen ett där du är "on the go" och bloggar från telefonen. Jag undrar vad du har för telefon?
    Blogg.se’s app har nämligen i flera månader varit helt värdelös för mig och min iPhone 5c, så jag har helt slutat blogga… Det kom nu en ny uppdatering, vilken fortfarande inte fungerar som den ska. Jag kan inte läsa favoritmarkerade bloggar (däribland din) från telefonen för den reagerar inte alls på länken. På iPad så öppnar den, men man kan inte gå tillbaka till appen utan måste helt stänga ner den för att komma till menyn. Helt värdelöst! Jag har mailat, gett feedback i appen, recenserat i AppStore. Inget hjälper. Det gör hela bloggupplevelsen mer frustrerande än rolig. Kanske kan du som driver en storblogg puscha lite för att de ska fixa det? Fungerar det inte snart kommer även läsandet att inte vara värt besväret…

  14. Angela

    Hej! Vi är ofrivilligt barnlösa. Men jag "får inte" vara gravid. Det är en stor risk för min hälsa. Så de kommer inte hjälpa mig med IVF. Blir vi gravid "spontant" som de säger så gör de allt för att de ska bli bra. Jag är född med ett allvarligt hjärtfel. Fast jag lever och mår som alla andra. Bra. Men fortare trött än andra… Så vi håller på att bli utredda för en adoption… Så vi får se hur den resan blir 😊💕 Jag hoppas som föregående skrivare att den dagen ni tänkte ge C ett syskon. Hoppas jag de kommer gå fantastiskt bra. Älskar att läsa din blogg och följa din vlogg. Kramar på dig Angela

  15. Anonym

    Förstår att det är många tankar, bävan och förhoppning. Undrar bara om det går att förbereda sig för en sån resa? För mig att det troligtvis bara lett till ännu mer tankar? För mig har saker blivit lättare när jag INTE tänkt och funderat så mycket

  16. Linda

    Hej
    Jag har ju följt dig ett tag men kommenterar sällan.
    Jag hoppas verkligen att den dagen ni bestämmer er för att skaffa ett syskon till C att det inte ska vara lika tufft denna gången. Jag och sambon vi kämpade med att få barn så vi hade fått tid till utredning, men glädjande nog samma dag som vi fick brevet i brevlådan omen tid till att börja så visade det faktiskt positivt och att jag var gravid det var lycka om något då.
    Men det var inte riktigt det jag skulle skriva om.
    Jag undrar om du blev snittad vid förlossningen?
    Jag ser ju att du tränar en del så jag undrar om du nu blev snittad hur länge väntade du innan du började träna? Jag har haft lite problem med mitt snitt då det gått upp 2 gånger för att det läkt dåligt senast var i somras det gick upp, så jag har varit lite försiktig med att göra någon form av träning. Men nu är lilla pluttan 6 månader snart och det känns som att man borde kunna börja träna lite.
    Ha en fin kväll
    Kram Linda

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      Åh det beror ju på helt hur man mår efter snittet och hur man läker – om det gått upp två gånger så låter det ju inte bra alls!! Jag gick till en mammamagekonsult och fick hjälp med övningar och även för att kolla om det var okej att jag började träna. Det kostade 700kr och var såå värt investeringen för att jag skulle känna mig trygg att köra igång. Lycka till!! <3

  17. Anni

    Intressant inlägg. Har nästan tänkt tvärtom. Nu ser ju iofs våra historier annorlunda ut. Vår längtan efter barn har varit enorm, jag hade haft många år innan vi började försöka. Gick ett år på hormonbehandling (fruktansvärt som ledde till depression) och sen fyra misslyckade IVF innan äntligen pyret valde att stanna i magen! Så när bebis tittar ut är de exakt fyra år sedan vi började försöka. Ser detta barn som ett mirakel och har inga förhoppningar om biologisk syskon. Nu vet jag att min kropp klarar av att bli gravid och behålla barnet i magen! Det känns fantastiskt!!! Men kanske tänker annorlunda när bebis väl kommit! Men hoppas innerligt att de blir syskon för både er och oss när de väl är dags ❤️

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      Jag tänkte på ett sätt fram till Charles blev 1 år, sedan kände jag PANG – så kände jag att vi ville ändå ge honom ett syskon i framtiden. Eller måste nästan.

      Men Gud vilken tuff historia – stort grattis att ni äntligen lyckats!!