Trygga anknutna barn – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Trygga anknutna barn

Äsch i detta ruskväder får man faktiskt dra fram sin fluffiga vintertröja med snöflingor på, den är ju rosa så det är nog ingen som märker att de är lite vintrig egentligen va?
 
 
Jo, jag läste ett så himla intressant och fint inlägg här om hetsen idag om att våra barn ska vara självständiga så fort det bara går och den där märkliga attityden kring att man kan “skämma bort sina barn” om man ständigt tar upp dem när de gråter eller låter dem “få som de vill”. Det är så knäppt ju:
 
”I västvärlden har uppfostringsråd ända fram i vår tid ofta handlat om att ”utveckla självständighet” hos barn. Sova i egen säng och utveckla social kompetens i grupp på förskolan är exempel på vad barn har ansetts behöva lära sig. Utifrån anknytningsteorin så utvecklas självständighet tvärtom med utgångspunkt i en trygg anknytningsrelation. Att ha starka och nära band till någon gör att man också litar mer på andra människor, och därmed inte är rädd för att söka sig ut i världen. Rådet blir därmed att inte forcera fram självständighet, och att vara lyhörd för det specifika barnets behov och signaler.” – Härifrån.
 
Jag känner redan att jag får “stå till svars” för att jag önskar trösta Charles när han är ledsen (t ex om någon annan har honom och inte lyckas trösta inom någon minut eller om han är ledsen i vagnen eller vaknar och är ledsen på natten och jag tar upp och tröstar och lägger över honom hos oss i  vår säng) och många har uppfattningen att han blir bortskämd och vänjer sig vid att alltid bli upplockad och därmed kommer, hör nu, SPELA UT MIG för att få som han vill. Han är 5 månader, han är ingen ond liten person som bara vill jäklas med mig – han har ju behov och förklarar högljutt hur jag kan hjälpa honom fylla dem. Jag ska supervilligt erkänna att jag var av en helt annan uppfattning innan jag fick barn, ojojoj…  Då tänkte jag både det ena och andra om hur föräldrar gjorde med sina barn och bebisar men idag vet jag bättre – alla gör så gott de kan och alla ger förhoppningsvis 100% närhet, kärlek och närvaro till sina barn men ibland räcker inte ens det. Den där meningen barn är olika har jag förstått först nu.
 
När barn är typ 3-4 år tror jag det är (eller börjar det kanske redan när de är 2?)  så börjar de förstå vad som är rätt och fel men de kan inte alltid genomföra det rätta även om de hade velat och när de är 5 år förstår de precis allt och är gärna regelpoliser kring vad som är rätt och fel dessutom. DÅ kan det vara bra att vara tydlig och säga “inte nu, vi kan göra det sen” osv för DÅ förstår de. Men att argumentera med en 5 månaders eller 1 åring är således inte lönt och därmed likaså att försöka uppfostra dem genom att inte plocka upp, trösta, göra så som är enklaste vägen för en själv. Man kan inte skämma bort en 5 månaders med för mycket närhet, det går liksom inte. Om han kräver min närhet så är det för att han behöver tanka på helt enkelt. Det kan vara SUPERFRUSTRERANDE att möta sitt barns behov hela tiden men det gäller att påminna sig om at det är just ett behov hos barnet och inte något hittepå för att jäklas med dig som förälder. Jag försöker tänka att jag tankar på Charles med massor av närvaro, kärlek, empati, närhet osv hela tiden för att han ska veta att jag alltid finns där. Jag blir såklart superledsen när han ändå är arg, gråter så han skriker och gråter som om han hade panik ändå 5 gånger om dagen för jag känner verkligen att jag gör ALLT han kan tänkas behöva hela tiden men det räcker inte hela vägen ändå, och det är väl SÅÅÅ vanligt som förälder – att man känner sig otillräcklig. Men allra mest blir jag ledsen för att hans upplevelse precis när han gråter sådär hysteriskt är ju att han är jätteledsen. Han växer alltså upp och är jätteledsen flera gånger om dagen och det gör ont i hjärtat på mig att tänka på, eftersom jag ger honom mitt allt hela tiden.
 
Men även om jag står där på gatan och gråter för att han gråter och plockar upp honom så han slutar gråta direkt och tröstar och känner mig helt matt för att han inte är nöjd i sin fina, varma, mysiga, gosiga vagn så vet jag att det är det enda rätta för mig. Han gråter och han slutar gråta när jag tar upp honom – det kan ju inte bli mer tydligt än så. Han vill inte vara i vagnen helt enkelt och jag tänker inte tvinga honom ligga skrikgråtandes tills hans somnar av utmattning istället bara för att jag önskar gå en powerwalk. Hans behov går först, även om de kan få mig att gråta av trötthet för att de inte passar mig. Och när vi behöver vara iväg på saker eller jag vill komma ut på en lunch eller så, då får jag stålsätta mig och vara beredd att bära, bära, bära – för det är hans villkor för att vi ska komma iväg ganska ofta. Ge och ta helt enkelt, haha.
 
Hur tänker ni kring anknytningsteorierna som krockar lite med vårt samhälle idag i Sverige?
 
 
 
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Helena

    Hej Johanna!

    Ville bara passa på att säga att jag tycker du verkar vara en fantastisk mamma till Charles! <3 Vilken tur han har! Tycker också att du resonerar väldigt klokt kring föräldraskap och jag håller verkligen med dig i det du skriver. Kram!

  2. Iman

    Vilket intressant inlägg! Delar liknande upplevelser med min 4,5 månaders pojke. Alla tycker och tänker om mitt barn. Jag "skämmer bort" honom med uppmärksamhet och får höra saker som "bebisar behöver vara ledsna ibland, låt honom vara", "han kommer köra med dig sen när han blir äldre om du fortsätter så", "han styr över dig, du kan inte säga nej" m.m Tycker att det är helknasigt att tro att en sån liten bebis medvetet jiddrar med mig som vuxen för att jäklas. Det är klart att jag lyfter upp min bebis om han gråter och försöker trösta! Inte tänker jag att "nej, nu har du fått tillräckligt med tröst och kärlek för idag, nu räcker det". Vid 2år börjar barn smått att förstå rätt och fel samt konsekvenser av ens handlingar och då kan man börja förklara vissa saker. Men vi föräldrar gör vårt bästa! Respektera det. Bra blogg och fler sådana här inlägg! Kul att höra att vi är fler med liknande upplevelser, då är det inte jag som är "mesig" haha som jag också fått höra by the way..

  3. Sara

    Håller med dig!
    Får höra kommentarer som "tänk på att inte avända nappen för mycket för den skall han ju sluta med sen"
    "tänk på när du inte kan amma honom när han är ledsen, vad ska du göra då?" "han kan gott skrika lite" osv..
    Asså so what?? skall jag skita i att ge honom napp eller bröst om han tröstas av det "bara för att en dag får du inte det"
    upplever att det är äldre folk som gärna delar dessa kommentarer också…

  4. Anonym

    Så bra skrivet! Känner precis igen mig! Även i frustrationen.. tror dock inte man kommer ångra all tid och energi man investerar när man har en trygg och fint anknuten 2-åring!

  5. Carolin

    Håller med dig! Vår 11 månaders har sedan i princip månad ett trivts bäst hos mig eller hennes pappa. Hon har sällan accepterat att bli "placerad" i famnen hos någon annan och antalet gånger någon annan lyckats trösta henne går att räkna på en hand. Men vi har köpt det. Inte tvingat, låtit henne komma tillbaka när hon visat missnöje, inte lämnat bort (pga funkar inte heller), burit, tagit upp, suttit med mm. Och redan nu märks det att det "ger resultat". Nu när hon kan röra sig själv går hon gärna fram till andra och hälsar. Hon kan sitta en stund på sitt rum och leka, för hon vet att jag är intill eller precis runt hörnan. Dock kan vi fortfarande inte riktigt lämna bort henne, så vi tar det försiktigt med det fortfarande. Testar ibland när vi "måste", men oftast har vi inget behov av det.

  6. Isabel

    Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Jag skulle säga att jag och min lilla 6,5 månaders tös utövar en lite anpassad variant av ett "nära föräldraskap". Nära föräldraskap (attachment parenting) googla! Det låter som något som skulle passa dig med:) gruppen "nära föräldraskap" på Facebook är jättebra om du vill ha stöd i ditt föräldraskap eller bara inspireras av andra medföräldrar <3

  7. Sara

    Hejja Johanna! Du är sååå klok! Har också fått höra att jag skämmer bort min lilla när hon får komma upp i famnen direkt när hon är ledsen eller att jag vill trösta om någon annan håller. Jag vet vad som är det bästa för mitt barn men många i min omgivning verkar veta ännu bättre.. Konstigt detdär :/
    Tack för att du delar med dig!

  8. Emma

    Jag håller med dig. Det är sån hets på det här med barn!! Alla ska lägga sig i och veta bäst hur man gör med barn… man ska ta tillvara på bebistiden och mysa så mycjet som möjligt! Det är ju bara en bebis liksom.Han kännrt sig säkert förvirrad som kommit ut till en värld där man helt plötsligt ska ha rutiner och säga till när man är hungrig till skillnad från i magen där han kunde sova nr han ville, äta när han ville utan att behöva säga till. Klart dom vill ha tröst när dom ät ledsna och skriker! Sen när dom blir större runt 2år då börjar dom ge oss mammor pina, då ska vi göra exakt som dom vill annars blir drt skrik rätt ut haha. Då får man ställa lite krav.. dom är bara bebis en gång i livet och vi föräldrar får bara ha dom i famnen under den lilla perioden för sen vill dom inte vva i våran famn och gosa haha 😉

  9. Josefine

    Hej!
    Tänker som du, barn behöver massa närhet av de som står hen närmast. Anknytningspersonerna är ju de som barnet är tryggast med så självklart är det de som ska trösta barnet…
    Tänkte bara skriva en sak, om det där med att det är jobbigt när barnet gråter. Jag arbetar med barn som har anknytningssvårigheter och har två barn själv, så känner att jag har lite på fötterna när jag påstår följande: barn behöver känna alla känslor. Många av oss har lättare att vara med barn som är nöjda, och det är klart att om ett barn gråter så försöker man som förälder förstå vad det är som felar. Men ibland är det ju liksom inget? Det är som att barnet behöver få vara ledsen. Då menar jag att utifrån anknytningsteorin så är det faktum att du som förälder finns kvar för barnet som betyder något. Att liksom "följa med" dem i känslan istället för att avleda. Om en som förälder frenetiskt (menar inte att du gör det, bara generellt!) försöker få barnet att tänka på annat när hen är ledsen så uppfattar barnet att det är något konstigt med deras ledsenhet. Att de liksom inte får vara ledsna? Ofta blir de bara argare eller med ledsna då. Så mitt tips är att faktiskt bara finnas kvar bredvid barnet och stå ut. Då går deras ledsenhet oftare över fortare än om man försöker "bota" den. Hehe vet inte om jag gör det beskrivligt men jag brukar bara bekräfta "ok vad du är ledsen nu" och finnas kvar o vara lugn. Brukar tänka hur det är när jag är som mest ledsen, då vill jag ju bara att någon finns med mig, o inte försöker muntra upp mig eller distrahera mig med annat.

    Om någon som läser här får tips om föräldrautbildningen Trygghetscirkeln för föräldrar med barn 0-6 år, gå den!! Jag lär ut den och när jag fick den så ger den så mycket bra kunskap om barn o barns behov om anknytning. Bygger på forskning dessutom, står bra mot alla gamla idéer om uppfostran som äldre generationer har för sig. Tips!

    Tack för en jättebra blogg, gillar att du berättar så bra om både lätta o svåra saker i föräldraskapet!

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      Jag kramas och prata med honom lugnt och trösta, distraherar inte men tröstar och plockar upp. Jag tror någonstans inte att han bara behöver vara ledsen och att finnas bredvid och stå ut 5 gånger om dagen funkar? Ibland är det ju så men oftast vill han något när han är ledsen tror jag ändå. Oftast… Men jag förstår vad du menar och just bekräfta “jag ser att” framför “oj vad du är” vill jag träna lite mer på… Vad är det för utbildning? Aldrig hört talas om, spännande!!

  10. Tess

    Men kan folk bara sluta lägga sig i hur andra är som föräldrar?!
    Man har nog med att kämpa med, man behöver ingen som kommer med pekpinnen.
    Personligen tror jag på att lyssna på barnets och ens eget behov och inte för tidigt gå efter ngn uppgostringsskola. Herregud, se på alla människor. Vi är lika men också väldigt olika med olika behov. Vissa behöver mer närhet än andra, vissa gillar att springa, andra att gå…ja du fattar vad jag menar.
    Du följer Charles signaler och det du anser vara bäst för honom, det kan INTE bli fel… Som du säger, han är fem månader.

  11. Madde

    Jag håller verkligen med om att det är en märklig attityd att man kan skämma bort en bebis. Tack och lov har ju vården i alla fall anammat det nya. En bebis behöver ju veta att föräldrarna finns där. Äsch man ska strunta i dem som lever i den gamla läran. De har kanske fått ny input och vet därför inte bättre 🙂

  12. Madde

    Jag håller verkligen med om att det är en märklig attityd att man kan skämma bort en bebis. Tack och lov har ju vården i alla fall anammat det nya. En bebis behöver ju veta att föräldrarna finns där. Äsch man ska strunta i dem som lever i den gamla läran. De har kanske fått ny input och vet därför inte bättre 🙂

  13. Anonym

    Tror verkligen på din teori!!! Trösta och närhet kan aldrig va fel. Vi har en femmånaders och han gillar att sova i egen säng men vill ha massa gos och tröst när han är ledsen. Han är trygg i sin säng men han sover inte där för att vi vill ha distans eller för han ska lära sig, han trivs bara bäst där! <3 Spelar ingen roll heller för honom om jag eller pappan tröstar, han köper båda och sommar lika bra i bådas famnar vilket är skönt! Lycka till med din fina baby!

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      Charles trivs också i sängen på dagarna så vi lägger alltid ner honom där men när han säger ifrån får han komma till vår. Oftast sover han i sin säng nöjt halva natten 🙂

  14. Anonym

    Jag känner så igen mig. Vår dotter är 4 månader och ex om en släkting kanske håller henne och så blir hon ledsen, då vill jag ta henne för hon tystnar hos mig. Fick då höra att andra måste kunna trösta henne än jag och min man. Jag lägger henne också i säng om hon inte kan somna om i sin egen.
    Men det är konstigt att alla andra alltid verkar veta vad som är bäst för mitt barn?