Att inte amma – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Att inte amma

I veckan när Charles grät i väntrummet hos läkaren kom en kvinna fram som jobbade där och sa “du kanske vill sätta dig någonstans och amma i lugn och ro?”. Hon menade bara väl och jag vet att många inte bara ammar när barnet är hungrig utan även som tröst men dels så ammar jag ju inte alls längre sedan några veckor tillbaka och dels har jag aldrig använt det som tröst. Jag har från början aktat mig för det och istället försökt hitta vad det är han försöker säga mig med sin gråt/skrik. För oftast försöker han ju säga mig något, oftast gråter han inte bara för att.
 
Just då, när jag hade en så tung dag redan, tog den där kommentaren riktigt hårt. Jag svarade trevligt att han inte är hungrig utan bara ledsen men kände mig som en dålig mamma när jag gick därifrån som inte tröstade mitt barn automatiskt med mat. (Jag vet ju egentligen att jag just jag är världens bästa  mamma till just Charles och att mitt sätt att försöka trösta och lyssna in passar just oss bäst. Jag vet ju det egentligen.) 
 
Ni är några som försiktigt frågat lite om det här med jag mått så dåligt med amningen och det finns inte så mycket mer att säga (eller så finns det massor? Kan inte bestämma mig vilket…) än att jag mådde riktigt dåligt av bara tanken på amning under hela graviditeten och försökte ta all hjälp jag bara kunde för att försöka ta mig över det stora hindret och våga försöka. Sen var det ju ett helvete första dygnen som tyvärr förstörde en hel del av upplevelsen att äntligen få träffa Charles och till slut även blev en skräckupplevelse när vi kom hem och Charles var bortdomnad och väck för att han inte fått i sig tillräckligt. Väl tillbaka på BB fick vi för första gången amningsnappen som de är så jäkla restriktiva med och sen funkade det. Men jag mådde dåligt över det och trivdes inte alls på hela tiden men kämpade mig igenom 3 månader. Jag la inte av för att det slutade funka utan för att jag aldrig ville göra det från början men hade en förhoppning om att känslorna kring det hela skulle ändras när det väl var dags. Det gjorde det inte, det är tusen gånger mysigare för mig att ge mat via flaska till Charles och det är som en gigantisk ångestboll av illamående känslor äntligen släppt taget om mig nu när jag inte ammar längre. Jag kallade det inte amma på hela tiden förresten, jag kallade det att ge C mat. Hur som helst så var mitt “drömmål” att hålla ut i tre månader och jag är egentligen jäkligt stolt att jag gjorde det. Men det gör ont också. Väldigt många sa till mig under tiden jag var gravid att även om jag kände så kring amningen just då så skulle det ABSOLUT ändras när C väl var här och jag gjorde det – alla menade på att det skulle kännas som det mest naturliga i världen och hur mysigt som helst när jag bara var igång. Jag hoppades att de hade rätt men kände innerst inne att det nog inte var så för just mig. Men det vågade jag inte säga till dem utan jag bara log och sa “jag hoppas det”. 
 
Mysmatstund med Charles
 
Jag tycker det är så viktigt att man har respekt för att alla är olika. Igår på middagen så satt Elaine bredvid mig som älskar att amma sina barn och som känner tvärtom att folk lägger sig i och tycker till för att hon gör det längre än svenska normen. Precis lika lite som det är okej att säga till någon att man borde amma för det är det bästa för sitt barn – lika inte OK är det att säga till någon att de ammar “för länge”. Varför lägga sig i hur någon annan gör? Jag fick en kommentar här på bloggen för någon månad sedan när jag försiktigt sa att vi snart skulle sluta amma där hon absolut behövde lägga sig i och säga “du verkar ju ha mjölk och du verkar vara påläst så nog vet du att amma är det bästa för ditt barn – varför gör du inte det då?!”. Det hon säger där är ju att jag är en dålig mamma som inte gör det bästa för mitt barn. Hur kan man säga så till en kvinna som kämpar på så gott just hon kan? Det är så många som inte vågar berätta att amningen tär på dem så de säger istället att det inte funkade eller att de hade för lite mat eftersom de vet att man får påhopp om man skulle säga att man helt enkelt inte ville. Jag och Elaine highfivar varandra för att båda gör det som passar en själv bäst – jag hejar på henne som kör sitt race och hon hejar på mig som kör mitt. Så himla självklart egentligen men ändå så ovanligt med den kärlek och respekt för varandra när man gör olika.
 
Många pratar dessutom att amning är det naturligaste som finns och att man är “sjuk i huvudet” om man inte är bekväm med/ mår illa av tanken/ mår psykiskt dåligt över tanken eller genomförandet att amma själv. Jag har alltid varit bekväm kring andra som ammar men tanken på att jag själv skulle göra det fick mig att gråta hysteriskt i panik varenda gång. Jag har en historik i mitt liv som gör att jag mår dåligt över det. Alla är vi olika, och tur är väl det!
 
 
 
 
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anna J

    Alltså alla dessa tyckare. Suck!
    Det viktigaste är att C har en harmonisk lycklig mamma (och pappa). Min tös fick tillägg från dag 2 (då hon tappade för mycket i vikt) och sedan bara skrek hon vid bröstet (det gick för långsamt). Jag har pumpat i knappt 3 mån och sedan orkade jag bara inte mer (hinna pumpa och rodda allt med henne samtidigt).

    Jag förundras över folk som ställer intima frågor om amning likt man småsnackar om vädret. "Ammar du? Varför inte? Har du redan slutat? Vill du verkligen så går det"…osv osv… Den bästa är ändå "Du vet väl att det är det bäst för ditt barn?" Ja vad tror du? Det är 2015 och jag är inte född under en sten känner jag för att svara :/

    Nej, heja dig. Dina mamma-kvaliteter sitter inte i brösten!! De sitter i hjärtat! <3

  2. Jenny

    Hej fina Johanna. Så nyttigt och vettiga saker du skriver som vanligt! Och viktigt att du tar upp!
    Skulle ha skrivit till dig om vagnen tidigare oxå. Men inte fått tummarna loss. Vi bytte till sittvagnen första gången när vi var utomlands när L var 5 månader. Då även en som var framåtvänd. (Baby jogger city mini) Gick hur bra som helst. Han var jättenöjd. Här hemma gick vi inte tillbaka till liggdelen efter det. Och han har ju klarat sig bra 😊 Så tycker du gör rätt i att byta!
    Med amningen.. 4 veckor kvar till vår prinsessa kommer. Amningen funkade inte speciellt bra med L. Så fasar förstås inför den denna gången oxå. Känner som du att jag tycker det är jobbigt psykiskt. Någon som suger sig fast, på min kropp?! Allas åsikter om amning. Vårdpersonal som BARA lobbar för hur bra det är för barnet. Inget om mamman. Obekväm i varenda amningssituation. Tyckte inte alls att det var det mysigaste o finaste på jorden. Tvärt om! Jag har inga problem alls med folk som ammar! Toppen att det funkar! Men vill som du att folk accepterar tillbaka när det inte funkar/går.
    Använde pumpen mycket på slutet (ammade 8 veckor) och kännde mig nöjd att ungen hade fått i sig mjölk så länge. Sen var det ersättning för hela slanten. Och han har verkligen inte varit mer sjuk eller betett sig annorlunda än något annat barn. Och som du skriver med amningsnappen, varför skulle det vara något fult som vårdpersonal håller på?! Det hjälper ju mamman!
    Tack för att du tar upp denna känsliga fråga! Kram JGR

  3. Hilda

    Jag tror att det är jätteviktigt att såna som dig kommer ut och berättar om det här! För mig är amning inga problem och jag har verkligen tyckt att det är underligt med dom som väljer bort amning bara för att "dom vill bestämma över sin kropp och dom vill inte amma", självklart får man bestämma över sin kropp men när det kommer till sitt barn tycker jag att man ska sätta dom först! Missförstå mig inte, jag tycker att om man har en bra anledning som du faktiskt har så gör man helt rätt i att låt bli, men då är det ju också bäst för barnet eftersom det är svårt att vara en bra mamma om man har ångest. Jag har bara aldrig tänkt att amning kan vara ångestframkallande, men tack att du delade med dig om detta! Detta blev rörigt men jag hoppas att jag fick fram det jag menade.

  4. Helena

    Skrev nyss en kommentar i en annan post men måste bara kommentera här med 🙂 Strongt att du står för dina känslor och vågar vara ärlig. Det är inte lätt, men hellre det än att du gör nåt du inte vill för att andra tycker att du ska göra det. Själv har jag känt precis likadant, inte alls gillat att amma, men med båda barnen har det släppt vid tre månader ungefär och sen har hg älskat det. Så himla konstigt! Nu ammar jag min niomånaders jätteofta fortfarande och har börjat få känna på att folk tycker att jag borde sluta amma honom. Satt utanför vårt hus och ammade i solnedgången igår och då kom grannen förbi och höjde ögonbrynen och sa "hur gammal ät han nu egentligen?! Har du nån mjölk kvar?!". Suck 🙁 Men jag skiter i det och har blivit lite rabiat med att amma offentligt bara för att visa att det är ok! Hoppas kunna amma länge till och tänker inte dölja mig och sonen bara för att han passerat den magiska 6-mån-gränsen! Stå på dig Johanna! Din kropp-ditt val!

  5. Cissi

    Jag förundras verkligen över vissa människor alltså. Hur så många kan tro att exakt alla vill höra vad de tycker/tänker/har för åsikt i allt. Jag försöker verkligen förstå hur de tänker, när de väljer att framföra helt onödiga/elaka/ogenomtänkta kommentarer. De flesta tänker nog iofs inte mer än att de vet bäst och bör dela med sig? Eller varför annars måste de tvunget lägga sig i sånt som inte rör dem? Det är samma med "att skaffa barn" – folk måste tvunget pika, fråga och antyda att det "ändå måste vara dags snart" för mig som är kvinna och 29 år. Och de gör de utan en tanke på att jag kanske senaste imorse grät för att det inte tog sig denna gången heller utan graviditetstestet visade negativt, igen. Tror de så lite om sig själva att de tror att folk inte bryr sig om de hasplar ur sig sina ogenomtänkta kommentarer? Eller tror de på riktigt att det gör nån skillnaden mer än att mottagaren blir ledsen? Och allt som är norm verkar vara extra ok att kommentera på, typ amning och att bli gravid. Alla är olika. Ingen har ens med hur du matar ditt barn att göra. Som du skriver – du är den bästa mamman till ditt barn, ingen annan vet bättre än du vad han behöver. Fan va fint att ni kan high-fivea varandras val istället för att döma <3 Så jäkla självklart egentligen men tyvärr ser världen inte riktigt ut så. Sorry för långt inlägg men usch vad jag går igång på sånt här 🙁 Kram på dig!

  6. Tess

    Gaaah! Folk ska ge f*n i att lägga sig i och komma med "vet-bäst-råd". Blir verkligen så ledsen, för alla mammor och pappor (ja, förutom några ytterst få) gör allt för sina barn och återigen glada föräldrar ger glada barn. Jag har "stått ut" med amningen också under tre månader och ja, nu tycker jag det är mysigt, men det fungerar sisådär och tanken på att hon inte får i sig tillräckligt stressar mig och påverkar hela familjen. Så nu fasar vi ut amningen, inte för A:s skull, hon äääälskar flaskan och skulle kunna byta direkt, men för min skull, för att jag ska stålsätta mig. Så, skulle jag "hålla ut" igen? Nej. För vem gjorde jag detta? För att slippa förklara, slippa blickar och kommentarer. Inte för att jag ville amma. Sån jäkla dum anledning.
    Skrivit de förr, men vill poängtera TACK för att du tar upp dessa ämnen, även om det kan kännas väldigt privat. Och att läsa kommentarerna, känns verkligen som härliga "cybervänner", hela bunten.

  7. Anonym

    Alla är olika och allas åsikter räknas! Vad som är bäst för dig är det som är rätt, och vad någon annan säger är inte värt att lägga energi på! Om du inte trivs med att amma kommer även C att inte trivas med det! Det påverkar ju såklart ditt barn om du inte är bekväm och jag tyckte du gjorde helt rätt i att isåfall att inte amma! Du är stark och har varit med om mycket, njut av att C äntligen är hos er och skit i vad andra säger!
    Dessutom, tusen tack för världens bästa podd om bröllop! Go vardagsfesten! Vi har varit i kontakt via mail och jag håller på att planera min och min D’s bröllop! Längtar, och det är toppen att lyssna på allt ni säger i vardagsfesten, så tusen tack! KRAM

  8. _hemmahososs_

    Heja dig! Måste börja med att säga att din blogg ger ett sånt ärligt inslag av vardagen. Är själv mamma till en son på 6 månade och OJ vad livet inte är rosa moln med en liten bäbis hemma. Så många gånger jag gråtit för att all min energi är slut…
    Men ändå så orkar man.
    Jag hade aldrig några problem med amningen, körde amningsnapp från början vilket var fantastiskt. Aldrig några "skavsår" etc.
    Kan tillägga att min son är prematur och låg i respirator i början vilket gjorde att jag fick sitta vid en maskin och pumpa mjöl var tredje timma. Efter 2 veckor fick vi hålla i honom och skulle då lära oss amma.
    Jag ville amma och var glad att det faktiskt aldrig var några problem.
    Till saken. Ju mer tid som gick så kände jag bara att det inte var min grej. Jag ville sluta amma, jag såg det bara som ett måste och inget mysigt med det.
    Men vad skulle folk tycka om jag slutar eftersom de fungerar så bra?
    Varför bryr jag mig ens om vad de tycker?
    Efter 5 månader när bäbis varje natt vaknade varannan timme så fick det vara nog. Jag kände mig dålig och grät en skvätt i killens famn. Det var som ett farväl på nått sätt men det var ju det jag ville innerst inne.
    Sen den dagen blev allt mer harmoniskt.
    Mitt barn mår toppen och jag mår toppen. Det måste ändå vara det som räknas.
    Vill dela med mig för det finns massor där ute som mår som du gjorde. Vi måste sluta lägga oss i alla andras val och faktiskt fokusera på att vi ska må bra!
    Tack för en bra blogg.

  9. Jenny

    Blir så förbannad över att du ens skall behöva förklara detta för andra.
    Kan inte folk bara sluta lägga sig i hur vi väljer att mata och sköta våra barn, även om man bara menar väl. Vill man ha goda råd så ber man om det.
    Dom flesta av oss är ju vettiga människor och skulle aldrig göra något som skadar vårt barn.
    Många nyblivna mammor har sån press på sig och det sista man behöver är alla dessa pekpinnar om ditt å datt.
    Johanna, du gör det som passar ditt barn och dig, alltså är de det bäst, enligt mig. 🙂

  10. Eini

    Fantastiskt att du orkade kämpa på i 3 månader! Jag har inte kunnat amma mina barn mer än 8 veckor och 5 veckor. Sen har jag varit totalt nedbruten psykiskt.

  11. JohannaIsabella - Nybliven mamma

    Jag ammar inte heller och visste redan innan att jag inte skulle göra det, skulle inte alls känna mig bekväm med det, definitivt inte offentligt eller ens om jag var hemma och vi hade gäster. Folk borde vara tysta om de inte har något trevligt att säga, blir arg när någon tror att jag skulle göra något som är dåligt för mitt barn eller inte har läst på. Min kille får ibland gå in och avbryta om han hör någon påpeka något negativt om det här till mig, så arg kan jag bli hehe!! Alla gör det som är bäst för dem och deras familj!

  12. Anonym

    Kör på ditt eget race! Highfive! Hade samma känslor som dig men de ändrades faktiskt när plutten kom. Hade det inte gjort de så hade jag lagt av med detsamma faktiskt!! Heja alla mammor och heja dig!

  13. Linda

    Förstår dig precis! Kämpade på i två månader men stod inte ut mer! Tydligen inte ovanligt att få ångest av amning men tabu att prata om. Min BVC sköterska berättade för mig om D-MER som det forskas en del om nu. Långt ifrån alla mår bra av att amma, du är inte ensam!

  14. Anonym

    Klart man ska göra det som är bäst för sin familj! Blir så trött på allas åsikter ibland. Jag slutade amma helt när dottern var 13 månader och då hade jag bara ammat en gång per dag i 3 månader men fick höra från jättemånga, faktiskt främst min egen familj " ska du inte sluta snart?"