“Var ödmjuk och planera inte så mycket” – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Annons

“Var ödmjuk och planera inte så mycket”

Jag har fått lite kommentarer jag funderat på den senaste tiden som jag vill dela med mig tankar kring och jag är ruskigt nyfiken på hur ni tänker på allt det här med förväntningar, planer och chock när det inte blir som man tänkt sig…
 
 Foto av Dayfotografi
 
 
 
Jag fick denna kommentaren idag:
 
“Hej, jag vill verkligen inte vara den negativa som drar ner dig. Hatar den personen. Men jag fick min lilla underbara älskade dotter för två veckor sen och även om mycket är sådär rosaskimrande så är det tufft med en nyfödd och det är tufft att vara nyförlöst. Jag hade inte föreställt mig det, jag hade inte föreStällt mig en förlossningsskada för min del och en närhetssuktande bebis som inte vill sova. Det fanns inte i min bok och jag är vart om vartannat i chock.  Försök vara öppen och ödmjuk inför att det är en omtumlande tid och ge er själva en chans att landa i lugn och ro och utan krav. Kärleken är fantastisk och dom små stunderna av överväldigande bedövande rosaskimrande mammalycka läker alla sår. Önskar dig all lycka i världen, du står inför det största och vackraste i världen, oavsett hur detaljerna blir”
 
 Och jag fick denna kommentaren tidigare i veckan:
 
“Vännen, det kommer GÅ BRA!!! du fixar detta. Vår skatt tittade ut två månader för tidigt och jag minns hur jag hade panik i ambulansen , jag har inte hunnit gå kurs i profylax, jag har inte hunnit skriva brev, jag har inte hunnit det osv PANIK!!! överallt man skall hinna allt man skall förbereda. MEN DU FIXAR DETTA!!! ÅHHH vad jag vill skicka styrka till dig! Jag har haft problem med min rygg i svanken och var livrädd för att denna smärtan skulle komma och visst sjutton kom den så jag höll igen när jag krystade!!! tills barnmorskan och läkaren övertygade mig om att det går, du fixar detta, bit ihop, ner med hakan i bröstet fokusera all kraft på att krysta, skrik inte lägg all din energi, all din kraft på att trycka ut din lilla tös! Hur ont det än gör så är det fantastisk på samma sätt, önskar att du blir av med panikkänslorna och rädslan och försöker se det så istället.  Det där med andningen, galet svårt om jag säger så, jag gjorde helt fel. Har tränat mkt å då andas man ju in snabbt och ut långsamt, det skall man inte med lustgas, men efter ett tag fick jag kläm på det, in långsamt ut långsamt. M fick hålla masken till mig och sedan bort med masken och krysta av bara fn!! genom värken och sedan lite lustgas och slappna av och hämta ny kraft andas lugnt och sedan på det igen, hänger du med??? en enda röra är det helt enkelt och till råga på allt, testa ligga på sidan upp med det benet, upp med andra benet, testa stå på knä, nä orkar inte ont i knäna, på huk, gick inte alls, till slut, när hon skulle ut för det drog ut på tiden, till slut knöt barnmorskan knutar på ett lakan som jag fick hålla i, sedan fick jag ta spjärn mot barnmorskan och undersköterskan med fötterna, läkaren låg uppe på magen och M stod bakom och höll om mig och sedan sa barnmorskan Nu Johanna NU och så drog jag i lakanet spjärna emot med fötterna, läkaren tryckte på magen (samtidigt som jag vrålade henne i örat) och till slut bara plupp sa det och sedan sekunden senare låg vår lilla skatt på min mage och jag tittade på M och sa, vi måste definitivt göra om detta igen!!! önskar så att du ville se hur fantastiskt detta är. Du kommer hitta ett sätt för dig och R så ni fixar detta. Det tar liksom lite tid innan man får kläm på hur man skall krysta och hur man skall slappna av och när man kan hämta andan och mitt i allt detta så tänker man ena stunden va fn håller vi på med och nästa vill man bara gråta och sluta och nästa är det liksom ja fantastiskt… det GÖR ONT SOM FN!!!! visst gör det det och skrämmer jag upp dig? både och min mening…hmmm kan du inte se det som en dansuppvisningen, du vet precis innan man skall in på scenen, sitter nu stegen, är make up och hår ok, LE!!! och så kör man, och du när vattnet går eller hur det nu händer, du kommer vara redo, DU KOMMER FIXA DET HÄR!!! se fram emot det med spänning för det är speciellt spännande och skrämmande och ja alla känslor på en gång. TOM nu ett och ett halvår efter kommer jag ihåg det som om det var igår… åhhh älskade Johanna försök se glädjen i det, det tar ju ofta lite tid innan bäbisen kommer så du hinner ju få kläm på allt, hur ni skall göra med lustgas eller vad du nu vill ha för bedövning, hur du skall andas mellan värkarna och drömma dig bort till en sandstrand där du bara kan andas lugnt och slappna av och hämta kraft, R kommer finna sig och veta precis vad han skall göra för dig, han känner ju dig utan och innan… och du hur mkt du än planerar, planera för det oplanerade!, det blir aldrig som man tänk sig, Ett tag när vi var mitt uppe, där i sjukhussängen, när vi var mitt i det tänkte jag liksom ok, jag slappnar av och go with det flow och ja, DET ORDNAR SIG!!! Varmaste kramen till dig vännen DU FIXAR DETTA!”
 
Forts:
 
“Finaste du, såklart har alla sin egen upplevelse och du och Rickard kommer få er. Det är väl just det jag ville ha sagt! Att alla får sin egen speciella och att hur mkt du än planerar fixar donar så ja planera för det oplanerade!Media målar upp en bild av hur det SKALL vara, det går så mkt trender, man SKALL ha läst just de där böckerna, tittat på just den bloggen, det skall kännas precis sådär osv… gör det till din upplevelse istället. Alla har precis som du säger sina rädslor och sina farhågor, men jag tror att mycket av detta bottnar i att saker och ting inte blir som man tänkt sig, vi tappar kontrollen… vi glömmer njuta och bara va, och planerar istället så in i minsta detalj hur det skall bli och så händer något på vägen som förändrar vår plan och då rasar hela vår värld…  suck, ja ja strunt samma, det kommer bli bra och ordna sig skall du se, njut när du kan, blunda och hoppas på det bästa… och försök att inte PLANERA ALLT i minsta detalj, tänk om det inte blir så som du planerat då? Vad händer då? Det finns en scen i sex and the city, Charlotte har precis gift sig för andra gången och står och gråter på toaletten för inget blir som hon tänkt, Carrie försöker få henne att vakna, du missar ju allt! Missa inte din graviditet i all oro och planering… hmmm blev visst helt fel det här, LYCKA TILL i alla fall och ta hand om dig och var rädd om dig, och försök njuta, lite i alla fall…”
 
 
PHU, tänker jag när jag läser dessa två kommentarerna ovan. (Jag känner inte er som kommenterade men skriver inte ut namnen ändå.)  Och så sänder jag ut all kärlek, empati och tröst jag bara kan till er som verkar ha haft det och har det tufft i just era upplevelser. Man är så olika, man går in i detta med så olika saker i sin ryggsäck och man reagerar på så otroligt olika saker – det måste man komma ihåg när man pratar med andra om sina upplevelser – att man kan bara berätta om sin egen som en historia och inte som något som den andra ska lyfta in i sin ryggsäck. Här på bloggen berättar jag ju alltid om just mina tankar, funderingar, idéer och förslag men de är ju utifrån mig och inte alla andra – för det finns ingen mall. Och likadant kommer det bli med uppfostran och föräldraskapet – alla barn är olika och det finns ingen mall. Vi får lära känna vår lilla son och se vad som passar i just vår familj.
 
Hur som helst, jag funderar lite på hur man tolkar mig som person när man läser bloggen för båda dessa kommentarerna försöker berätta något för mig som jag absolut redan vet vilket är lite roligt. (Missförstå mig inte – jag ÄLSKAR när ni kommenterar och älskar att vi är fler och fler här inne som berättar, stöttar, peppar varandra, kommer med tips och råd och storys om sig själva!! Fortsätt gärna kommentera för det är så kul!)
 
 
 
 
 
Mina tankar
 
Jag är en rätt positiv person för det mesta men som faktiskt ser på utmaningar och nya grejer med realistisk (okej ibland nästan pessimistiskt) syn. Att slänga P-pillerna och börja försöka var inte rosaskimrande alls för oss eftersom vi tvingade oss själva att göra det mycket tidigare än vi tänkt pga av informationen om mina AMH-värden. Jag såg en rätt lång, smärtsam resa framför mig, inte hoppet om att det skulle gå snabbt och smärtfritt just för oss. Att ge oss in i utredningarna för ofrivillig barnlöshet och sedan IVF-kampen var också något jag såg som en lång, smärtsam resa som vi behövde kämpa oss igenom och jag tvingade mig att fundera på adoption väldigt tidigt i processen. Lite “worst case” tänkande ligger naturligt för mig och jag är verkligen inte en person som tänker “det där händer inte mig”. Tvärtom.
 
Klart jag hade hoppats innerligt efter allt ovan plus min kroniska huvudvärk och min endometrios att jag skulle vara “den där kvinnan” som mår som en prinsessa under sin graviditet. Alla sa till mig att du ska se att dina smärtor och symptom försvinner så fort du blir gravid – din kropp kommer älskar vara gravid om ni bara lyckas. Klart jag hoppades lite – men jag var inställd på att det nog likagärna skulle kunna vara tvärtom och att alla symptom förvärrades. Och så blev det ju och det har varit tufft men kom därmed inte som någon chock. För min kropp reagerar ruskigt starkt på allt sånt och det har jag lärt mig nu – jag har lärt mig hur min kropp funkar. Och jag kan bara fundera, planera och tänka utifrån just min kropp och vår erfarenhet, någon annans kropp funkar helt annorlunda såklart!
 
 
Nu är det två större utmaningar kvar den närmsta tiden och jag tänker återigen på hur min kropp har hanterat alla undersökningar, operationer, biverkningar osv de senaste åren och ställer därför in mig på att jag mycket väl kan få “det värsta” av allt. Blir det kejsarsnitt räknar jag med lång återhämtning och mycket smärta, jag har till och med lyft tanken att det kanske bli värre med sammanväxningarna i magen eftersom avslaget kan vara värre och tänkt att ja – då får vi väl göra en ny bukoperation bara där de rensa mig. Så kan det gå. Jag hoppas såklart att det inte blir så men har med det i tanken. Och blir det vaginal förlossning så har jag insett vidden av förlossningsskador i Sverige och att många förstagångsföderskor går därifrån med ett trauma som upplevelse som de aldrig trodde de skulle känna. Ett trauma med mer smärta än de trodde och där saker inte blev som de tänkt. Så jag har varit öppen för att man får hänga på vad som händer efterhand, för man kan inte veta.  Jag har tänkt att en vaginal förlossning för mig kommer säkert innebär 2-3 dygn med smärtsamma värkar, att smärtlindringen kanske inte fungerar utan man får klara sig ändå och att det när som helst kan sluta i ett akut kejsarsnitt. Allt sånt får man ta som det kommer och försöka vara i nuet, känna tillit till de omkring en och hänga på.
 
Det jag kan förbereda däremot är att vara påläst så jag vet vad som kan hända (för att det passar mig, andra vill inte läsa på någonting och det passar kanske dem bättre att inte veta), jag kan träna avslappning i smärta, jag kan fundera på hur jag hanterat smärta förut, hur jag hanterar nya personer i rummet (räknar med personalbyte och inte att jag kan hänga fast i en barnmorska som en livboj) och vad omgivningen kan göra för att få mig att känna mig trygg. Sånt kan jag fundera på och förbereda och det tror jag starkt på – men folk verkar missuppfattat det till att jag är ett kontrollfreak som planerat och skrivit ner exakt hur saker och ting ska gå till. Och det är det sista jag gjort, ni kanske får läsa mitt förlossningsbrev när allt är över, vi får se…
 
 
 Och lite samma inställning har vi haft till första tiden som småbarnsföräldrar – att man får ta det som det kommer och hänga med, för alla barn är olika och man vet inte hur man mår efter en förlossning och hur lång tid återhämtningen tar. Så vi har inte planerat in något alls i sommar för vi får se vad det är för liten filur som flyttar in hos oss, det kanske är ett kolikbarn som är vaken dygnets alla timmar och kräver närhet och mat precis hela tiden och då tror får vi stanna här hemma och ge honom det – och det kommer ju bli skitjobbigt såklart men också ur-härligt för vi har äntligen vår lilla son. Rosaskimrande och kaos utan sömn, så är det väl att vara småbarnsförälder enligt vad jag har hört de senaste åren? (Fast mest har jag bara hört om sömnbristen ,kaoset, smärtorna, förlossningsskadorna och kolikbarn… Folk är inte så bra på att göra reklam för småbarnslivet utan lär hellre ut om kaoset än det underbara.) Så kan det bli.
 
 
 
Men jag är säker på att det kommer bli underbart ändå, och att det är värt det alla gånger tusen om! Och jag är säker på att man inte kan föreställa sig hur det blir, varken det jobbiga eller det himlastormande. 
 
 
 
Hur tänker ni? 
 
 
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Hanna

    Tror du har helt rätt inställning! Jag var jätteorolig och rädd inför min förlossning men när vattnet gick hemma kunde jag inte sluta nervösskratta. Den pirriga känslan blandat med rädsla och nervositet var större än att gå upp och sjunga inför 100-tals människor. Väl framme på bb-sophia var rädslan bortblåst och kände mig helt trygg. Det var så glad och lugn stämning där så jag och min man high-fivade och sa "nu kör vi".
    Lycka till, tror det kommer gå super för dig! Kram

  2. Nina K

    Jag var precis som dig, ville veta precis allt så jag kunde vara förberedd på det. Det funkade för mig, sen blev allt så himla bra för mig så det är jag glad för <3 folk är så snabba på att klaga och vara negativa (jag kan erkänna mig skyldig) när det är tufft emellanåt men nivån på det är liksom rätt låg, man klagar i ena sekunden sen ler man i andra. Men man måste tänka sig för när man vill ventilera sig och inte göra det för någon som är gravid, det är så fel och det skulle jag aldrig göra! Jag är fortfarande irriterad på människor som sa "passa på att sov nu" jag menar hur sjuttsingen ska man kunna lagra sömn, sånt klantigt uttryck! Det jag inte kunde föreställa mig innan var hur stor kärleken är, den övervinner allt. Allt klag lixom bleknar ochförtivar i jämförelse 🙂

  3. Carolin

    Jag känner lite tvärtom. Min förlossning och första tiden med bebisen blev såå många gånger bättre och lättare än jag kunnat föreställa mig. Så jag vill bara berätta om och dela med mig av det för alla. Men det blir kanske fel det också? Allas upplevelser är trots allt individuella och det finns inga rätt eller fel i hur man upplever, tänker eller känner kring det.

  4. Carolin

    Jag känner lite tvärtom. Min förlossning och första tiden med bebisen blev såå många gånger bättre och lättare än jag kunnat föreställa mig. Så jag vill bara berätta om och dela med mig av det för alla. Men det blir kanske fel det också? Allas upplevelser är trots allt individuella och det finns inga rätt eller fel i hur man upplever, tänker eller känner kring det.

  5. Anonym

    Adoption är inget Worst case så oerhört ledsamt det är att ständigt bli matad av alla magmammor som så nöjt vill berätta att dom minsann inte behövde gå igenom sitt Worst case adoption.

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      Hoppas verkligen du läst mina tidigare inlägg om adoption, mina släktingar osv så du förstår att så är VERKLIGEN inte fallet, klumpigt uttryckt bada <3

  6. Anonym

    Hittade till din blogg alldeles precis och detta var det första inlägget jag läste. Otroligt bra skrivet, gå på din taktik, du är den som känner dig och din kropp bäst. Lusläs allt om det får dig att känna dig trygg, ställ tusen frågor och nöj dig inte förrän du fått svar.
    Folk är bra på att vara negativa, låta bittra och "skrämmas", men glömmer ofta att prata om allt det fantastiska. Jag hade en jättejobbig första förlossning, amningen gjorde ont och krånglade, vi fick inte sova en hel natt på 1,5 år. MEN nu sitter jag här med lillebror i famnen två år senare:) så trots allt jobbigt så vägs det upp ggr tusen av allt bra! Inte för en sekund är det inte värt det! Mitt råd till dig, från en mamma till en blivande, lyssna på din kropp och låt inte någon ta ifrån dig dina känslor. Det är DIN förlossning och DIN upplevelse och framför allt DITT älskade barn. Det är ok att tycka det är skit ibland, det är ok att studsa på små rosa moln. Ditt gryn kommer vara det bästa som nånsin hänt dig och dagen han kommer är då allt börjar på riktigt:) stort lycka till!

  7. Sofia

    Jag tror absolut på att vara positiv! Det enda jag tror är bra är att vara medveten om hur en kan må psykiskt första tiden med bebis. Jag hade te x hört om babyblues typ tre dagar, men själv hade jag sån jäkla ångest i tre veckor. Det trodde jag var onormalt och sen visade det sig att många känner så. Det jag hade önskat var bara att veta att det inte är något fel på MIG utan att det är en normal känsla 🙂

  8. Linn

    Åh, fina Johanna! Jag önskar er verkligen all lycka i det fantastiska som väntar er.

    Jag känner igen mig extremt i det du skriver – lider själv av endometrios och fick beskedet för drygt 1,5 år sen efter att ha blivit slängd mellan olika läkare och diagnoser i åtta år. Jag läste på allt jag kunde om sjukdomen, fertilitet, IVF, adoption – you name it! Min sambo rycker däremot på axlarna och säger "det löser sig". Frustrerande men samtidigt fungerar vi ju alla olika. Jag vill vara förberedd och göra vad jag KAN för att underlätta, precis som du. Idag har jag dragit ned på stress, alkohol och socker. Försöker röra på mig och må så bra som möjligt – allt för att underlätta för en kommande graviditet!

  9. Alice

    Var det inte du som skrev på ett förnedrande sätt ang hur folk mådde efter sin förlossning/ kejsarsnitt, att många klagade på att de kände sig snuvade på hela grejen, typ?! Nu skriver du dag in och dag ut om att du i princip också känner dig snuvad (pga oklarheterna hur du ska välja att föda osv..) Du är själv väldigt negativ och kände dig "bortglömd" av läkare. Man kanske inte ska va så snabb på att döma andra och hur dem upplever olika situationer??
    Med det sagt så önskar jag er lycka till, försök håll modet uppe och lyssna inte på allt utan sortera, välj vad du vill höra. Ja, tiden efter förlossning är tuff, men kärleken du kommer uppleva kommer överväga all trötthet, smärta och liknande! Finns ingen mäktigare känsla än kärleken till sitt barn! Kram

  10. Suss

    Första veckorna var lite kaos men helt ärligt, sen jag fick första leendet har det bara varit underbart. Ja, han vaknar på natten och vill ha mat, ja, han är svårsövd, tar ej napp och vaknar lätt. Men vad gör det? Varje gång han ser in i mina ögon och ler glömmer jag all sömnbrist.

    Vad gäller förlossningsupplevelser så tycker jag inte folk ska dela med sig av dessa till gravida förstagångsföderskor. Det är så otroligt individuellt hur man upplever det. Det enda som räknas är er resa tillsammans. Många ville pracka på mig än det ena och än det andra, jäkligt tröttsamt faktiskt. "Du kommer vilja ha epidural", tex. Eh, nä, hur vet du det? Eller som skulle skrämmas och vara negativa. Det är inte så kul.

  11. Frida

    Jag hade både en tuff graviditet och en tuff förlossning. Havandeskapsförgiftning och sedan 18 h värkar som tillslut gick superform med krystande i 15 minuter. Min bebis var stor och ihop med snabbt krystskede, så sprack jag massor. MEN det var inget jag kände när bebis var ute och mina stygn läkte prima och jag mår bra där nere. Kan absolut tänka mig att göra om det igen imorgon, även om jag hade vetat utgången. Så min upplevelse är att bara för man får en förlossning skada så behöver inte det betyda att man har men för livet. Stort lycka till, det kommer gå bra hur det än går , vilket val ni än gör.

  12. Anonym

    Hej!
    Tycker det är bra att du lyfter det här då man som gravid (är själv i vecka 31) blir på packad massa historier om förlossningar och första tiden med bebisen. Ofta negativt. Ofta stänger jag av öronen man ibland blir jag bara kontrar jag och säger "vad tråkigt att din förlossning inte blev som du hade tänkt dig, om det är så jobbigt kanske du ska prata med någon proffesionell om det" eller "det du berättade, ska det hjälpa mig eller till vilken nytta tror du det är för mig?" Ofta är responsen tyst. Jag vet inte varför folk känner att de har rätt i att pracka på mig historier som jag inte ens har bett om. Det är skillnad på att fråga och be om information om tex hur de upplevde det.

    Jag har/haft mycket kämpor, så är det i deras ögon =en dålig graviditet. Väldigt snabb på att sortera in en i ett fack. Medans jag känner att oavsett om jag har mått dåligt fysiskt, vilket också har gjort det jobbigt psykiskt vissa dagar, så har jag haft en bra graviditet än så länge. Det är som om man måste försvara sig för de vet tydligen bättre än en själv. Det är tydligen svart eller vitt. Och det sticker i ögonen om hur lugn jag är över förlossningen. Ja, det kommer göra ont men det är inget jag inte kan hantera. Jag tror på mental förberedelse, andas och lyssna på sin kropp. Har förberett mig på kejsarsnitt med om det skulle behövas. Läst böcker. Knipövningar. Prolyfax. Det är hur jag har förberett mig och det känns jättebra för MIG. Så om alla kunde bara acceptera att allas graviditeter/förlossningar och bebistiden är olika, skulle det vara awesome. Låt alla få ha sina egna visioner, drömmar och sluta komma med "vänta du bara" "du ska få se" så skulle det vara awesome x 2.

  13. apan anna

    Tycker du har helt rätt! Allas upplevelser är olika, och alla har olika saker i bagaget, så att komma med råd kan så lätt landa fel, oavsett hur välmenande de är.

    Själv är jag optimist och räknar kallt med att allt kommer att gå bra. Kan bli lite besviken och putt när det inte gör det, men det brukar gå över rätt fort. Nu hade jag en lätt graviditet och förlossning, men däremot har det varit rätt struligt med både mat och sömn för lillemannen. Brukar försöka peppa mig själv med att tänka på hur pass lycklig jag blir om lillen nån gång sover bra eller äter bra, den lyckan får de som har "lätta" barn ju inte känna på samma sätt!

    Hursomhelst så håller jag tummarna stenhårt för att du får en fin förlossningsupplevelse och en bra första tid med mr Mini! Har du förresten läst Susanna Helis "Föda utan rädsla"? Den läste jag innan förlossningen (vill helst vara så påläst som möjligt, liksom du), och tyckte den var jättebra. Fick dock inte till det med andningen, men det gick bra ändå 🙂

  14. JohannaIsabella - Gravidblogg

    Jag personligen är allergisk mot negativa människor. Har fått många "välmenande" kommentarer på saker när jag skrivit något om bebben på sociala medier, tex ‘passa på att sov för det kommer du aldrig göra sen’ och ‘du borde inte köpa så mycket kläder, hon kommer inte hinna använda hälften’. Och igår stog en vakt på jobbet och ville "förbereda" mig på hur himla jobbigt allt kommer bli.

    Är helt inne på det du skriver, vara förberedd och påläst men inte negativ! Ja det kommer säkert bli jobbigare än jag tror, jag kanske inte kommer känna den stora kärleken till bebben som jag tror att jag kommer direkt och jag kommer säkert ha sjukt jävla ont under/efter förlossningen men det kommer vara det bästa som hänt oss och jag vill behålla min hittills positiva inställning tack!! Har jag lyckats behålla den genom min inte helt lätta graviditet har jag hopp om att den klarar resten också =)

  15. Johanna

    Jag tycker att man verkligen trots alla råd och rön ska försöka ha en positiv syn på både förlossning och tiden efter. Inställning gör väldigt mycket och det kan kännas skönt att kunna känna trygghet och glädje i det som komma skall och att vi fixar detta ihop. Sen är det såklart viktigt att vara medveten och kanske även påläst om risker, saker som kan gå snett och att tiden efter med en ny bebis inte bara är rosaskimrande. Men jag tycker det vore synd att lägga över fokusen på det negativa som kan ske. Jag försöker verkligen tänka positivt och att jag och min man fixar detta med förlossning och spädbarnstiden med allt vad det innebär så tar vi oss igenom det tillsammans. Kan också tycka det är tråkigt när folk vill försöka packa på sig sin egna upplevelser på ett ofta negativt sätt. Jag tror du och R och mini kommer få en fantastisk upplevelse att se tillbaka oavsett vad som händer, för ni gjorde ju det tillsammans! Kram och ha en härlig helg!

Annons