Att känna sig otrygg inför sin förlossning – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Att känna sig otrygg inför sin förlossning

 
Foto: Alicia Swedenborg
 
 
 
Phu, nu har jag nog tömt mig på tårar för idag…. Kanske… För mötet gick inte alls som vi tänkt (eller blivit lovade) och både chocken och besvikelsen tog hårt efter att teamet laddat upp sig för att äntligen få klara besked om hur vår förlossning är tänkt.
 
Först av allt vill jag säga att jag självklart förstår att Mr Mini kommer ut på ett eller annat sätt och att det viktigaste är att han mår bra och jag mår bra och sen hur det där går till spelar inte så stor roll i det stora hela och oavsett hur man lägger planen så förändras den i stunden och man får hänga med. En vaginal förlossning kan lika gärna sluta i akut kejsarsnitt (ungefär 9% gör detta) och det har vi haft med i förberedelserna och åtanke hela tiden. Och självklart är ett planerat snitt bättre än ett akut om vi nu skulle få det och självklart är det viktigaste frisk mamma och friskt barn. Jag är med på att allt detta är det viktigaste.
 
MEN.
 
Utöver allt det där ovan så måste man väl ändå få önska att man känner sig trygg och förberedd inför sin förlossning? Det är väl inte orimligt att jag önskar även detta? Även om det viktigaste är att han kommer ut på ett eller annat sätt och att vi mår bra – men man kan väl få önska att få må bäst även om det inte alltid går att uppfylla?
 
Vi var lovade att få kika på ultraljud idag igen för att se om moderkakan hade flyttat sig och annars skulle vi sätta ett datum för planerat snitt idag. För mig är förberedelsen mentalt viktig och jag har svårt att ställa in mig lika mycket på båda, framförallt när det lutar betydligt mer åt snitt. Jag vill förbereda mig mentalt, jobba med mina visuella bilder och se till att vi är peppade inför förlossningen för jag är en planerande människa som trivs bäst så. Alltså skulle ultraljud göras och beslut skulle tas, och vi har varit inställda på att det skulle bli ett planerat kejsarsnitt (efter förra beskedet för några veckor sedan) och att idag var dagen vi skulle få datumet.
 
Men idag blev vi inkallade till en förlossningsläkare som inte hade en aning om varför vi var där ens. Vi kom in på rummet och läkaren sa att hon hade läst min journal och vi sa att vi var nyfikna på att kika så att vi äntligen skulle få veta med säkerhet hur planen ser ut. Läkaren tittar oförstående på oss och säger “här kan vi inte titta med ultraljud, då skulle ni haft en bokad tid på ultragyn längre ner på gatan“. Vi förstod inte riktigt utan sa igen att vi är ju här idag för att vi ska kika och ta beslut samt isf få information om kejsarsnitt om det nu blir så. Remissen har ju gått från min barnmorska till BB Sophia av den anledningen? Hon skakade bara på huvudet och sa att det inte fanns något ultraljud bokad utan det måste gå en remiss och bokas in på nytt isf, eller så får vi vänta till 12 maj när där ligger ett ultraljud inbokat annars (vilket är alldeles för tajt inpå BF för mig, då kan han komma när som helst!). Varken läkaren eller vi visste ens varför vi var där idag helt plötsligt och vi var till och med lovade att vi skulle boka ett kejsarsnitt oavsett idag som vi sen kan avboka om vi önskar men inte ens det kunde hon göra – hon får tydligen inte göra det utan att titta igen och titta kunde hon ju inte heller göra. Helt bakbundna allihop alltså. Jag blev jätteledsen eftersom jag inte orkar gå på paus längre så hon lovade att skicka en remiss till ultragyn och att vi ska få komma in i mitten på nästa vecka för både ultraljud och samtal med beslut. Okej, bara att gråta ut och vänta en vecka till, inget att göra åt men jobbigt såklart. Vi vill ju ha en plan.
 
Sen frågade Rickard vad som händer om det sätter igång i helgen, ringer vi in då och det blir ett “akut kejsarsnitt” (det är så barnmorskan sagt till oss innan) men då säger läkaren att så är det inte alls utan isf får vi komma in direkt och de gör en undersökning då och man bestämmer på plats hur jag ska föda, är det så det kaanske går vaginalt så kör man igång och “testar det” så långt det går för att avbryta om det inte funkar. Men då har ju jag inte förberett mig, läst klart att möta förlossningssmärta eller gått den profylaxen – jag kommer vara livrädd och panikslagen istället för lugn, trygg och stark. Framförallt eftersom jag inte kommer tro på att det går eftersom de gjort så många missar så här långt, att kämpa sig igenom halvvägs utan att ens tro på att det går kommer inte vara så motiverande och göra mer skada än nytta för mig, Mr Mini och min kropp. Hon sa dessutom att ja var i vecka 34+1 men jag är i 35+1 och i hennes system stod helt fel BF -det byggde ju inte mer förtroende direkt utan jag känner hur jag faller mellan stolarna och ingen riktigt har koll. (Och detta har ju hänt mig många gånger förut då läkare gjort fel, så fel så vi var tvungna att anmäla och det blev en långdragen process…)
 
Jag grät och grät och jag inser att allt detta handlar om att jag inte vill att detta ska vara en sjukdom, jag har kämpat efter operationen där jag fick endometriosdiagnosen, sen kämpade vi för att bli gravida, sen kämpade vi och framförallt jag och min kropp igenom IVF efter IVF och nu har jag kämpat hela graviditeten med smärtor dygnet runt. Det har varit svårt att inte koppla ihop allt detta med sjukdom och tidigare diagnoser och sjukhusbesök men vi har lyckats hålla detta till något annat – ett positivt stadie där vi ville förbereda oss på bästa sätt för att skapa en positiv förlossning (först när vi förberedde oss för vaginal med alla smärta det innebär – men den här gången skulle det vara POSITIV smärta som tog oss framåt och inte all annan hemsk, negativ smärta vi gått igenom) och sedan när vi istället förberedde oss för planerat kejsarsnitt – en operation. Igen. Men även den har vi jobbat hårt för att bygga upp en positiv bild kring, en positiv upplevelse där vi år möta vår son och där vi känner oss delaktiga.
 
Men nu känns det inte alls som vi får vara delaktiga, nu känns alltihop som sjukvård, sjukdom, sjukhus och tillit till att andra bestämmer och förlöser oss utan att vi får vara med på tåget. Och det gör så jäkla ont precis på mig eftersom det blir en negativ upplevelse med alla jäkla sjukhusrockar och komplikationer jag gått igenom, nu känns det fina som en förlossning ska vara som ännu ett hemskt sjukhusbesök. Och DET gör mig jätteledsen, osäker och otrygg.
 
 
Just nu kan vi inte göra någonting, det är bara att sätta alla känslor , tankar och förberedelser inför detta stora, fina på paus i en vecka. Hålla andan och hoppas att Mr mini trivs så bra så han stanna inne under denna tiden så jag slipper ringa in i panik och skräck utan att veta vad som ska hända.
 
Det viktigaste är att han kommer ut på bästa sätt just då och att han och jag mår så bra som möjligt men jag har en önskan om att jag får känna mig trygg och upplever delaktighet och en positiv upplevelse på hans födelsedag!
 
 
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Therése

    Men nej! Så ska ni inte bli behandlade! Man ska ha rätt att känna sig så trygg man kan inför sin förlossning. För de som arbetar med förlossningar så är det vardag, men för många av oss som ska föda och speciellt första gången så är det det största och framförallt någonting man inte kan föreställa sig helt. Därför behöver man få känna sig så trygg man kan på de punkter man kan. Usch så arg jag blir! Men fasen vad du och Rickard och mini kämpar. Heja er!!

  2. Laura

    Fina fina ni… Har inga kloka ord men skickar alla värme och styrkekramar och kärlek jag bara kan. Oavsett hur allt blir så hoppas jag att ni kan hitta er egen verklighet och glädje och fina stund mitt i röran och det osäkra. Du, Rickard och Mini, trygga i er kärlek till varandra. Och att allt ska gå så bra som möjligt förstås <3

  3. Nina Thorkelsson

    Johanna, lägg inte dina känslor i paus som du skriver i din blogg. Känn dem, upplev dem, gråt dem och agera på dem så som du behöver just nu. Det är ok att vara både rädd, frustrerad, osäker, otrygg OCH förhoppningsfull, längtande och lycklig inför sin förlossning. Det enda vi inte kan göra är att ha kontroll inför en förlossning, den blir ändå inte som man tänkt. Men det kommer bli bra! Finn din styrka och ditt lugn igen. Luta dig mot din järnman som står stark vid din sida, och lita på Mini ( han har ditt blod och kommer kämpa med dig hela vägen. Och lita på barnmorskan, även om jag förstår att det blev svårare efter idag. Känn inte stress, det sker när det sker, men gör vad DU behöver för att ta hand om dig fram till förlossningen. Det här är din viktigaste EGO-tid nånsin i livet, ta tillvara på den även om du inte fått klarhet i hur länge det är kvar innan det blir 100% Mini-tid istället. Se det som en del i processen. En tanke – när du hamnar i frustration och ledsenhet som idag över en viss situation – känn igenom känslorna och ta sedan ett djupt andetag. Och välj när du behöver fundera på det nästa gång. Då har du skapat en viss kontroll trots allt. Däremellan skänker du dina tankar på tiden efter förlossningen – inte på praktiska saker, utan en mental förberedelse på en enorm förändring i ert liv. Dvs dagarna efter att ni kommit hem från BB och det nya livet som ni börjar då. Kanske lättar molnen lite inför förlossningen då, när blicken får lov att även se till nästa mål, inte bara den första målgången. Du är fantastisk Johanna, ta hand om dig och fortsätt njuta av din graviditet hela vägen in i mål. Mörka moln på himlen kommer bara för att sväva förbi, inte för att stanna. Kram

  4. Iman

    Låter inte roligt.. hoppas det löser sig! Är själv i v 36 nu och den mentala förberedelsen är oerhört viktig för mig med. För att bli trygg & stark inför det som väntar. Hoppas du också kan få förbereda dig för allt det spännande som väntar dig! Kram

  5. Ida

    Dåligt! Extra dåligt att läkaren inte var förberedd och läst på om din bakgrund, dina behov och inte kunde reda upp situationen på plats. Hoppas verkligen att ni snabbt får tid för ultraljud och klara besked. Stress är ju det sista du behöver nu.

    Vi har också stått mellan vanlig förlossning och kejsarsnitt och varit på extra kontroller och ultraljud. Men upplever att vi fått klara besked som vi känt oss trygga med. Viktigt! Även om de man möter inom vården jobbar med detta varje dag så måste dom se till individen och dennes behov. Det får aldrig bli slentrian.

    Styrkekram från mig och Ms Mini i magen (som jag tror kom till i samma lab som er lilla Mr)

  6. Anna

    Fina du! Känner inte dig, men har följt er resa via bloggen ett tag. Du verkar vara en så otroligt positiv och härlig människa, så fruktansvärt tråkigt att höra dessa tråkigheter du drabbas av… Som du säger kommer ju allt lösa sig och jag håller tummarna för att ni får en plan att förhålla er till snart!! Kram kram:)

  7. Åsa

    Usch, va struligt det låter men tänk att han snart är här. Skickar en massa massaa styrkekramar!! Kom ihåg att du är grym! <3

  8. Anonym

    Det smärtar mig att läsa det du skriver. Det är så viktigt att förbereda sig mentalt så därför kan jag inte förstå hur vården kan behandla dig så.
    Vid mitt besök hos bm i v 28 frågade hon om jag börjat tänka på förlossningen och jag började gråta där och då bara inför tanken på förlossning. Mitt sätt att förbereda mig blev att läsa in mig så mycket som möjligt för att ha en klar bild över vad som skulle kunna hända. Men att veta vad som väntar, lider så med er.

    Ps. Allt gick jättebra för oss och jag hade inte behövt ha sån oro innan. Håller tummarna att det löser sig för er. Ring din bm och kolla!
    Kram

  9. Anna J

    Ursh och fy 😖 Hemskt att bli så utelämnad och oproffsigt bemött. Hoppas innerligt att du får en snabb tid för UL och en plan som du kan känna dig trygg med 💗

    Ska själv på planeringsmöte hos min läk den 5/5 och det du beskriver ovan är min mardröm, att inte veta alls hur det ska bli ochinte få känna sig omhändertagen och trygg.

    Stärkande kramar

  10. Helena

    Även om min upplevelse skiljer sig från din så förstår jag lite av vad du känner.Vi har också ett IVF barn och i v 30 var hon på väg ut. Jag låt g inne igen vecka och de lyckades på stop på allt men ingen trodde att jag skulle nå Bf med henne i magen.Jag hade massor av förvärkar och dessutom var hon liten och mitt flöde inte optimalt så vi var på kontroller varje vecka och varje gång så visste vi inte om de skulle besluta att det var dags.Vi höll på så i 10 veckor till BF plus 2 då jag blev igångsatt för att jag höll på att bryta ihop och min puls var skyhög. Precis som du skriver,fick inte ro att förbereda mig för jag visste aldrig hur jag skulle föda. Vi hade för det mesta bra läkare men möttes ibland av otrevliga barnmorskor som fick mig att gå gråtandes från kontroller. Men även om jag kan känna mig ledsen för hur det var ibland så blev det ändå rätt bra tillslut och precis som du säger så kommer de ut på ett eller annat sätt. Jag hoppas att ni får en härlig helg och att Mr Mini inte kommer än på ett tag så att ni får ett nytt ultraljud och tid för snitt om det behövs! Jag tycker du har varit en fantastisk kämpe under din graviditet och jag tror de flesta andra hade packat ihop och lagt sig på "det är så synd om mig" soffan för länge sedan! Han kommer få en grym mamma den där killen! Styrkekramar från en annan som förstår hur du längtat

  11. Anonym

    Usch, blir illa till mods när jag läser vad du går igenom eftersom jag var i samma sits för ett år sedan med en moderkaka som inte ville flytta på sig och en oro för att inte ha en plan. På BB Stockholm blev jag dock bemött på ett bra sätt och de tog min oro på allvar och jag fick snitt bokat. Jag hade dock lite längre tidsramar än du eftersom problemet med min moderkakas placering syntes redan på rul. De sa ingenting om din moderkakas läge på rul (den flyttar ju aldrig uppifrån och ner vad jag vet, bara tvärt om)? Hur som helst – styrkekrsm och pepp! Håller tummarna för er.