Dagens tacksamhet – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Dagens tacksamhet

Jag har insett (eller håller på att inse var och varannan dag men framförallt försöker ACCEPTERA…) att jag inte kan gå längre med min foglossning och magsmärta. Alls. Vi har Ica, apoteket och en rad restauranger väldigt nära oss och trots att jag bara ska ut på ett par små ärenden som ligger inom de närmsta 5 kvarteren så får jag superont i både låren och magen. Det räcker med en promenad på 3 minuter numera.
 
Och det stressar mig ska ni veta, att inte kunna flänga runt som jag vill, fixa och dona och bära och trixa. Det hindrar mig rätt mycket i mitt jobb, därav alla admintimmar hemifrån skrivbordet, och det hindrar mig rätt mycket i mitt sociala liv. Jag är en rätt flängig person som brukar fika, gå promenader och gå på AW och restauranger med Rickard och våra vänner men det mesta ger mig bakslag i form av mycket smärta, jag får helt enkelt offra en kvälls smärtor för att inte känna att jag missar allt  utanför fönstret.
 
Hur som helst så har jag lite svårt för det där med acceptansen. Idag t ex när solen strålade igen så ville jag bara ut och gå en promenad eller sätta mig på något härligt ställe med solens strålar mot mig. Helst nere vid vattnet vid Karlberg som jag brukar – och det går inte vilket gör mig lite lätt stressad i tanken märker jag. Frustrerad kanske är mer rätt ord – man SKA ju ut och njuta av våren och solen så fort man bara kan och min hjärna tror fortfarande att jag kan, måste ta ett snack med den om det…
 
Så länge gör jag allt jag kan för att fortsätta vara glad, positiv, ödmjuk och tacksam för min situation och anpassa mig efter hur mitt liv ser ut just nu. Det kommer ju gå över, även om det känns som oceaner av tid bort nu att jag ska kunna promenera och hitta på saker igen. Så länge måste jag fortsätta att hitta komplement som gör livet lite härligare just nu, som i förmiddags när jag satt på balkongen eller just precis nu när jag öppnat upp fönsterna ut mot Karlbergskanalen och parkerat mig med en bok i solens strålar. Det får bli mitt mål – att fånga solens strålar i fönstret och få frisk luft på balkongen istället helt enkelt. Och att fortsätta försöka vara positiv, glad, harmonisk och tacksam.
 
 
 
 
 
Saker jag är tacksam för just nu:
 
– Att vi har en balkong så jag kan inhämta frisk luft när jag vill och så länge jag vill
 
– Att vi har fönster dit solen når med djupa fönsterbräden som jag kan sitta i
 
– Att Mr Mini mår bra och har mått bra hela tiden genom denna graviditeten
 
– Att vi ens är gravida och väntar vårt barn
 
– Att gravidyoga fortfarande funkar och stärker mig och min kropp, idag körde jag ett pass Gravidyoga Närvaro hemma på mattan och ryggen tackar mig varje sekund efter. Sedan avslutade jag med Sittande avslappning mindfulness. – båda passen borde jag egentligen göra varje dag för jag mår så mycket bättre av det!
 
– Att Rickard är världens bästa stöd och vaktar mig dag och natt för att se till att vi gör det bästa av situationen och kollar av om han kan hjälpa till med något.
 
– Att våren är på väg, jag får lyckopirr i magen av bara en enda minut med en kopp kaffe i handen på balkongen.
 
 
Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Lisa B

    Du har ju kanonbra koll på att vända den instinktiva negativa känslan till någonting bra! Vissa dagar blir du akanke ledsen ändå men kämpa kämpa på!
    Jag hade nytt jobb i höstas, älskade det och skämdes att säga att jag var gravid. Ambitionen var att jobba till mitten av mars (ca v 36) men jag blev sjukskriven för alla mina krämpor i v 28! Usch va det sved. Men jag njuuuuuuter! Jag har gott om tid att boa och fixa och gulla med hans små kläder som ligger och väntar. Jag har svårt att göra saker utanför hemmet men vad gör det när jag har det mysigt hemma. Klart jag önskat stt jag kunde träna, träffa vänner, ta en promenad i solen. Men nej. Jag får göra annat njutbart! Tänker ofta på alla kvinnor som inte får chansen att vara hemma den här tiden, de som somnar på jobbet och har ont dagarna i ända. Jag kan vila när jag vill! Så precis som du, tar jag vara på det som står framför mig, inte som ett hinder utan som någonting positiv för mig, min kropp, vår bebis! Ha en fin dag

    1. johannakajson
      JOHANNA KAJSON

      ÅH vad bra tankesätt!!! Tänker också på alla som jobbar och kämpar på och måste prestera och vara fokuserade – det skulle aldrig funka för mig om jag inte kunde styra mina tider själv! Men jag älskar som du skriver att mysa runt hemma med kläder och fix och vil när kroppen säger till. Jag ska bli ÄNNU bättre på det nu!

  2. Anonym

    Kämpa på! 👏 min räddning va cykeln när magen blev för tung. Hade inga problem med foglossning så vet inte hur det funkar att cykla med det.

  3. Anna J

    Låter som min första graviditet. Mentalt (fruktansvärt) tärande, jag vet, men du har rätt inställning. Acceptansen är a och o. När man accepterar kan man göra det bästa av (den värsta) situationen. Du har en styrka i din inställning, optimism och ödmjukhet.

    Det kändes som lidandet aldrig skulle ta slut under förra graviditet, men det gör det. Kämpa på som du gör och unna dig allt som gör dig glad.

    Nu grav nr. 2 är det lättare (trots foglossning från avgrunden). Kämpa på❤️

  4. Nea

    Förstår att det suger och är superfrustrerande men som vanligt är du en sån inspiration som gör allt för att det ska bli så bra som möjligt och tar vara på allt som är bra <3

  5. Therése

    Jag förstår precis vad du menar! Efter att konstsnt spytt i 16 veckor och därefter "endast" må konstsnt illa så tänkte jag att "jag kanske slipper foglossning". Men tji fick jag, förra veckan (då v26) slog det till från ingenstans. Jag blev så ledsen och frustrerad och kände att nu skiter jag i det här. Hur underbart det än ska bli att få träffa får dotter, så orkar jag inte mer nu…..det känns inte rättvist.
    Det jag varit så glad över är att jag trots hur jag mått ändå kunnat hålla mig aktiv, ngt som är en viktig del i mitt liv.

    Jag har ännu inte fullt accepterat läget och tyvärr förvärrar det bara för mig själv just nu, men jag börjar sakta men säkert visa mig själv och min kropp lite mer respekt, lyssna på signalerna, hur tråkigt det än känns. Så att fokusera på det jag kan nu. Njutaav solens strålar kan jag faktiskt. På baljong eller parkbänk. Och då kanske jag faktiskt tar mig tiden och njuter av att läsa den där boken jag "aldrig hinner läsa", eller bara iakttar omgivningen…vilket är rätt fascinerande. Jag ska försöka se det så…..även om det är tufft, måste tänka så, för den enda som jag annars bara drar ner är mig själv.

    Sorry för om detta blev en klagomur, men blev (sorgligt nog) glad för ditt inlägg, …..för det är rätt lätt att känna sig ensam i det här, när man inte har en omgivning i samma situation, eller som upplevt samma sak.

    Stor styrkekram till dig! Snart är Mr Mini här och då kan du rulla vagn så många timmar om dagen 🙂