Att träna på sin beslutsångest – Johanna Kajson
johannakajson

Johanna Kajson

Att träna på sin beslutsångest

Att träna på sin beslutsångest

Igår när jag och Rickard skulle ta en fika i området på eftermiddagen hade vi bestämt oss för att testa XOXO som vi aldrig varit på tidigare. Jag har önskat att vi ska äta frukost där på min 25årsdag med Millan och Alex för de verkar ha magiska desserter (varför inte äta dessert till frukost på sin 25årsdag?!) så jag var spänd på vad det skulle bli för fika igår när Rickard föreslog XOXO.

När vi väl kom dit var där tokfullt dock så vi hade inte en chans att komma till. Då sa Rickard att jag fick bestämma vart vi skulle gå och en krypande känsla av panik kröp inom mig. Hjälp. Vart vill jag gå? Det spelar mig ingen roll var min första tanke. Men Rickard envisades med att jag skulle träna (tack gode gud för denna underbara man som tar hand om mig och ger mig tiden att arbeta med mig själv!!) så det fick ta den tid det tog att välja fik.

Och det tog tid. När jag väl kom till första stället (Chokladbollen) slog det mig att sist jag åt där smakade kaffet inte så gott så då ångrade jag mig och vi gick vidare. Kaffeverket stod näst på tur men utanför stod två barnvagnar och då slog det mig att sist jag var inne och vände (vi fikade aldrig där den gången heller) var där bara mammagrupper och skrikande barn och det var vi ju inte så sugna på (vill poängtera att det är INGET FEL på mammagrupper -tycker de är världens bästa uppfinning för nyblivna mammor som behöver någon annan i samma situation att bolla med!! Men som icke-mamma så fikar man hellre någonstans där det inte är skrikande barn bredvid tårtan och det blir ju mitt val att flytta på mig! Jag tycker de gör helt rätt i att mysa på Kaffeverket!). Nog om Kaffeverket. Vi gick vidare till den lilla Cupcakesbutiken men där var det stängt och nästa stopp var över vägen till Bagel Street där de inte hade gottis-saker att fika på utan endast mackor och bagels.

TYPSISKT! Att jag dessutom ska ha sån otur när jag försöker ta detta beslutet tänkte jag… Vi gick vidare förbi Mellqvist och utanför NON SOLO BAR lyckades jag tillslut stanna oss och säga att vi skulle testa fika där!

PHU. Paniken avtog i samma stund som vi fick ett bord. Men återkom snart när jag skulle bestämma vad jag ville fika på. Jag frågade Rickard vad han ville ha av gammal vana (själv hade jag spanat in en chokladtårta, en cheesecake eller en chokladfylld croissant). En cookie sa han. Och då kände jag genast att jag inte kunde ta en gigantisk cheesecakebit om han bara skulle ha en kaka. Och sakta men säkert började det krypa i mig igen…

LÖJLIGT! Tänker nog ni. Men ungefär så här går tankarna när man ska träna på att förändra sitt beteende. Man blir så fruktansvärt livrädd att det beslut man tar blir misslyckat och alla andra blir besvikna. I mitt fall är det värst när mitt beslut involverar andra -som igår när jag skulle välja fikastället. För tänk om jag säger Chokladbollen och vi går dit och när vi väl sitter där så smakar kaffet rävpiss! Kommer Rickard tycka att jag har sämst smak i världen då? Och att det var onödigt att vi gick ut och fikade när vi har så gott kaffe hemma? Nej då är det bättre att jag anspassar mig och någon annan får bestämma! Även om det skulle innebära att vi hamnade på det fiket jag gillar minst. Det är säkrast så tänker jag.

Märkliga tankar jag vet.

Eller om jag tar den gigantiska cheesecaken och Rickard en kaka -tänker alla runtomkring mig att jag är ett kak-och bakmonster då? Nej bättre att anpassa sig och också bara ta en liten kaka..

DUM TANKE!

Jag tog cheescaken och tränade lite till.

Fördelen med att träna med Rickard är att han är så stöttande och tålmodig när jag är på väg att börja gråta för att tredje förslaget är stängt. Han kramar mig och säger att vi ska testa något annat. Inga konstigheter, inget dömmande. Det är därför jag vågar träna med honom.

För med andra undrar de ju vad det är för fel på mig. VAD FAN ÄR PROBLEMET MED ATT DET VAR STÄNGT?! VARFÖR GRÅTER DU?! LIPAR DU FÖR MINSTA LILLA ELLER? De reaktionerna orkar man inte med när man tränar. Men jag förstår att det är människors första tanke när man ser en tjej gråta över en meny för att hon inte kan bestämma sig för om hon ska ta en kycklingsallad eller en omelette.

Jahapp. Här kom ännu ett sånt där superutlämnande inlägg om mig från ingenstans. Men jag hoppas såklart att genom min ärlighet kan jag hjälpa någon annan!

Jag kämpar på, hej och hå!

//Fröken Kajson

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
johannakajson

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Martina

    Men Wille skriker aldrig så oss kan du fika massor med och vi har all tid i världen att gå runt o kolla olika ställen 😉 go girl!!!! Håller tummarna för dig vännen!!! Kram