Powered by Jasper Roberts - Blog

Visa barnets ansikte eller inte på sociala medier

Jag fick en fråga som dyker upp då och då så jag lyfter upp den här i bloggen helt enkelt så får ni se svaret också.
 
"Jag måste bara fråga. Detta har kanske kommit upp innan.  Men när Charles var liten (mindre ☺️) så visades inte hans ansikte i bloggen. Vad fick er att ändra åsikt kring detta? Jag anser själv att det är tramsigt att dölja men alla har rätt till sina åsikter såklart"
 
 
Charles 4 månader, då publicerade jag inte denna bilden <3.
 
 
 
Ja precis, vi visade inte bilder på ansiktet första halvåret eller nästan första året. När han var 9 månader tror jag första ansiktsbilden skymtade förbi men fortfarande mest bakifrån eller från sidan....
 
Jag visste inte riktigt hur jag ville förhålla mig till att blogga bilder på Charles när han var liten så då valde jag helt enkelt att låta bli - jag tycker inte det är tramsigt utan att var och en har rätt att göra som de vill och om man är osäker är det bättre att låta bli eftersom det blir svårt att ångra sig... Jag visste att man får många "likes" på bebisbilder och jag vile verkligen inte känna att jag utnyttjade faktumet att jag fått barn för mer läsare eller mer likes - jag var liksom rädd att om jag började så skulle jag helt plötsligt ha svårt att gå tillbaka och då kändes det som jag sålde bloggen på bebisbild på mitt barn liksom och det ville jag inte. Det vill jag fortfarande inte så jag är relativt restrektiv med bilder på Charles ansikte och närbilder men eftersom han är en del av mitt liv och bloggen handlar om mitt liv så är han med såklart och idag när jag har landat lite mer i min roll inom föräldraskap men även som bloggare och familjebloggare så känner jag att har hittat en balans som passar mig bra.
 
Bilder som ovan syns sällan i bloggen, det är mer i farten och på avstånd och gärna lite från sidan om jag ska vara ärlig, jag vill fånga känslan av vad som händer hellre än en ruskigt gullig närbild på Charles - dem håller jag för mig själv och trust me, där finns måååånga!! Som alla föräldrar så älskar jag ju att fota Charles alla gulliga miner, grimaser, leenden, gulliga pussmunnar osv osv osv.... Charles har ett brett uttrycksregister och har verkligen ärvt min teaterådra så han är som jag i hur man grimaserar och gestikulerar, haha.
 
 
Hoppas det duger som svar, svårt att förklara hur man tänker men för mig handlade det dels om att jag verkligen ville bottna i valet och även få vara mamma och förälder lite mer i fred i början men även att liksom vänta in att det kändes rätt i magen med hur jag skulle göra.
 
 
 

Det perfekta livet - balansen och prioriteringarna

Jag skrev ju om det perfekta livet och att jag ville uppdatera våra prioriteringar i familjen, det kom utifrån detta inlägget som jag tycker är en så himla bra grund och nu ska jag utveckla lite mer kring vad vi valt att priortera och varför. Men först -  saxat ur inlägget:
 
"Jag läser i senaste Amelia-numret och allt jag redan visste slår mig ändå med full kraft. Det är omöjligt att vara "rätt" och "påläst" och "korrekt" på alla plan idag - kraven är för höga. Och om jag inte är uppmärksam är jag precis den kvinnan som trillar dit på att jag inte sållar bort från bruset och prioriterar vad som är rätt för MIG och OSS. Känner ni igen er?"
 
 
Ur tidningen Amelia september 2015
 
Det här bruset av hur man ska vara och ha det för att uppnå det perfekta livet och att jag inser att jag måste prioritera vad som är viktigt för just MIG och skita i resten om det ska gå - för jag vill hellre leva här och nu och vara lycklig än att alla i min omgivning tycker att jag är korrekt. Då får jag väl vara den som "sockerknarkar" mina barn eftersom jag har prioriterat närvaro och lek framför korrekt, ekologisk hemmalagad mat. Någon annan kanske prioriterar tvärtom - helt okej för alla är olika men jag tänkte priortera vad som passar oss. För det finns ingen chans att jag ska lyckas vara "rätt" på alla plan.
 
 
 Okej så hur gör man för att hitt sin balans mellan jobb/kariärr, vänner/socialt liv, träning/hälsa, vackra ting och kläder, matlagning, pardejtingtid, skärmtid, städat hem/tjustigt hem, resor, napp/pottträning/läggningsrutiner osv osv osv. Jag tror man måste inventera, diskutera och bestämma sig för sina egna prioriteringar och vad som är lagom och good enoug för en själv och sin familj. Och kanske kika på den där listan och omvärdera och ändra om någon eller några gånger per år, så att den är up to speed med fasen man är i just nu. För let´s face it - har man barn så är allt en fas och den förändras hela tiden så det gäller att öka och sänka balansen efterhand.
 
 
 
 
Just nu så tänker jag så här om balansen just nu, för ett år sedan såg det annorlunda ut på vissa punkter.
 
 
- Vi är inga rutinmänniskor, varenda dag ser olika ut och vi flänger fortfarnde en hel del på helgerna. Vi har aldrig varit rutinmänniskor som gör exakt samma saker vid samma tidpunkt varje vecka så att vi skulle ha superstrikta rutiner med Charles är dömt att misslyckas och tack och lov är han som oss har vi märkt, hade han varit superkänslig för rutiner så hade vi såklart börjat anpassa oss men att rucka på middagstider, mellis eller sömn är inte speciellt farligt för superC - det enda är att inte ha för lång dagsnap och att den inte får hamna efter klockan 13:15 för annars är det bättre att skippa.  För en rutinmänniska passar det säkert super med rutiner för barnen men för oss tror jag på att lyssna på Charles signaler och följa honom i det. (Detta betyder dock inte att jag har för avsiikt att inte uppfostra min son, säga nej, sätta punkt osv. Att vara konsekvent i sin uppfostran är väl det bästa man kan vara men också det svåraste har jag förstått. Ett nej är ett nej, det tror jag att jag ska försöka priortera framför exakta rutiner.) Däremot tycker jag det är SÅ skönt att tänka i förskolans rutiner och tidpunkterr när man är hemma md C, det underlättar ju att ha riktmärken och hålla ungefär samma tempo och tider som de gör där på vardagarna så det ser jag mer som ett hjälpmedel än rutinlagar.
 
- Träning är viktigt för oss båda så det prioriteras varje vecka och vi pusslar för att få till vars 3 tillfällen där man känner att man faktiskt får dra iväg och träna - men ibland blir det 21 på kvällen och ibland blir det ett pass på gräsmattan här hemma, det viktiga är att vi hjälper varandra att få tiden till detta och peppar varandra för vi mår båda SÅ mycket bättre när vi fått röra på oss, lyssna på en podd och komma iväg på träningen.
 
-  Undanplockat och städhjälp är melodin för hemmet.  Numera har vi städhjälp 2 gånger i månaden och det är SÅ värt pengarna för då får vi tid till att umgås istället för att tänka på det, herregud vad glad jag är att vi valde den investeringen, däremellan är jag plockare av rang och Rickard kör tvätten och så ska ju gräsmattan klippas numera. Vi har pratat om vem som gör vad och har en bra fördelning så att man slipper förvänta sig att den andra ska se att blommorna borde vattnas eller att diskmaskinen ska plockas ur. Förr var superstylat och undanplockat min lägsta nivå men nu är det hyffsat undanplockat och uppstädat, iaf när Charles har somnat som är riktmärket. Ett hyffsat helt och rent hem med vackra ting, men inte städande och renbäddande till förbannelse för det passar helt enkelt inte oss och jag tror Charles mår tillräckligt bra ändå.
 
- Vi är fortfarande inga fan av att laga mat någon av oss. Det är bara att acceptera, vi käkar lagad mat på lunchen och den köper vi alltid för vi har inga matlådor eftersom vi inte lagar mat och på kvällarna äter vi te, mackor och fil, det jag kallar "kvällsmat". Tanken på att barn måste få näringsriktig, ekologisk och bra lagad mat stup i kvarten hemma har stressat mig enormt de senaste åren, mat rent generellt stressar mig till och från och jag gick hos en dietist för två år sedan efter att ha gått ner på tok för mycket i vikt och tappat aptiten helt sommaren 2013. Jag hade tur, min dietist förenklade allt för mig och sa att mackor blir väl toppen på kvällen - se till att variera pålägget och lägg gärna till något grönt bara. VILKEN STEN som släppte från min hjärna då, man skjuts inte om man äter mackor alltså? Phuuu. Charles är ju en liten minimänniska som är matvägrare av rang och avskyr nästintill all lagad mat trots att jag förbenat försökte servera honom alla sortess burkmark, plockmat, lagad mat osv under sitt första matår, jag försökte verkligen med ALLT men nej, det är majs, ärtor, morot, mackor, naturell fil, bär och banan som han äter och det är nästintill that´s it. Pasta utan sås och korv i olika former går ibland och bananpannkakor älskar han för tillfället. Jag har gråtit ögonen ur mig för detta och undrat om det är mitt fel och verkligen vändt ut och in på mig själv för att försöka få honom att äta mat men han vill inte och det intygar även förskolan som trodde de kunde vända honom. Frukost och mellis däremot äter han gärna.  Nej, vi kommer inte prioritera att laga en massa korrekt mat här hemma, vi duger ändå och alla mår bra.
 
- Teknikens under. Så fylle han då äntligen 2 år och jag läste ju på massor innan om att barn under 2 år helst inte ska titta på TV/skärm alls (vilket han såklart gjort) men nu fyller han till och med 2 år och jag tror som många av er att det viktiga är att man gör allt med måtta. Att man inte sätter ungen framför en iPad varenda gång den ska äta för barn kunde ju äta utan iPad förr - och visst krävs det mer av oss föräldrar att fokusera på och underhålla om man ska unvika iPaden i tid och otid men jag vill verkligen försöka ge Charles det fokuset och uppmärksamheten. Han får kolla på TV och iPad varje dag men vi vill göra aktiva val och ha det som ett verktyg när det krisar - inte varje gång han blir ledsen eller tjorvar med maten. Och jag tror också att Babblarna är rätt ofarligt i superliten mängd medan att han skulle se TVn när där är nyheterna eller någon läskig reklam är betydligt värre så det har han fortfarande aldrig gjort - vi har aldrig på TVn med något annat än barnkanaler eller sport här hemma när C är vaken, jag kan faktiskt sakna nyhetsmorgon lite men jag minns verkligen hur läskigt det kunde vara med sorglig eller läskig musik som dök upp pang bom på TVn så därför är jag nog extra känslig med detta och låter inte TVn stå på. Vi får se, jag är ödmjuk för hur man förändras i denna frågan efterhand.
 
- Vi älskar att resa i vår familj och har alltid gjort det en hel del och det tänker vi fortsätta med. Vissa tycker det är onödigt att flyga världen över med sina barn men jag tror det kommer berika Charles liv men också tanka på vårt energikonto. Och det är nog så viktigt för att vara en bra förälder och medmänniska. Charles har varit med på massor av resor redan och det är lika fantastiskt att se honom utvecklas under resorna varje gång.
 
- Hus - ett projekt som aldrig tar slut. Ja, så är det verkligen har jag insett och jag måste  bli bättre på att släppa och låta saker få ta sin tid - jag blir lätt lite småstressad över att gardinerna inte är uppe än och de där inramningarna som borde gjorts och att trappan ska målas och att vi egentligen vill plantera buskar längst ena sidan - det komemr ALLTID innas tusen saker som man "borde" göra eller få gjort med huslivet och jag måste lära mig att lägga mig på soffan och vila ibland och inte bara köra på med världens länsta todo varje helg. Här är Rickard och jag rätt lika och vi kan få gjort milslånga listor varje helg och trycka in både träning och jobb i helgkalendern också men jag vet innerst inne att vi skulle må bra av att vila lite mer, bara sitta och fika och låta allt annat vänta.
 
- Mitt utseende - min kropp - mitt yttre. Hrmm, detta är nog det tuffaste av allt just nu för mig. Jag VILL bottna i och landa i att det inte spelar så stor roll hur jag ser ut eller om det är 5kg plus eller minus hit och dit. Att det viktigaste är att jag mår så bra jag kan och tränar för att orka och vara stark. Men det är skitsvårt, ska vi prata ytlighet så har jag fått oförskämt många kommentarer om jag inte kan skriva om "hur jag blivit så smal" eller "hur jag gåt ner i vikt" och det har jag inte gjort medvetet vilket får mig att tänka att när jag går upp till min normalvikt igen och balansen är återställd så kommer folk alltså reagera och tänka att jag gått upp? Och är vadå, tjock?Även om jag inte fick några bristningar på magen vid graviditeten så fick jag en hel del på låren, rumpan och höfterna och celluliterna är fler än någonsin. Så är det. Nu säger jag det och det ska ju verkligen inte spela någon roll men just nu känns det som jag bryr mig. Fast jag inte vill och det är därför jag skriver det, för att jag mår ju egentligen bra, har kommit igång med träningen och köpt ny garderob efter hur kroppen ser ut just nu. Då ska inte några bristningar eller gropar spela någon roll, love your lines liksom. Jag ska fortsätta träna på detta, att dömma min kropp efter hur den ser ut. Jag har alltid vägrat vågen för att jag tycker det är viktigare hur det känns i kroppen men under gravidteten och nu efter så har jag hamnat i en våghets av någon dum jäkla anledning. Bort, bort, bort. Och börja se till funktionen och hur det känns istället för hur det ser ut. Min prioritering här däremot kanske ska få vara att få unna mig ansiktsmask för att det är skönt, massage, pedikyr och måla naglarna. Små saker som jag faktiskt älskar men jag kan också gå osminkad och i mjukis en vecka i streck och det är också okej. Balans helt enkelt, detta ska jag försöka träna mer på.
 
- Jobb och föräldrarledighet/ förskola/ vabb osv... Ni som läser flitigt vet ju var jag står här så det behöver vi inte ta en svängom igen... Men att jobba max 8h per dag är mitt mål och att dra ner på kvälls och helgjobb, jag behöver vila mer.
 
- Vänner och familj är viktigt för oss. Det har det blivit lite mindre av såklart efter flytten men detta är en rätt hög prioritering hos oss och vi vill fortsätta hinna med att hälsa på i i Småland men även Stockholm flera gånger om året framöver. (Tänk er att vi hälsar på i Småland mellan 4-6ggr per år och Stockholm 3-4ggr per år  - det blir alltså en resa i månaden och utöver det så hälsar Rickards familj på oss men flytten till Skåne har gjort att vi äntligen har fler hemmahelger vilket är skönt. Mindre fläng 2017!) Och vännerna är viktiga för oss, vi måste bli bättre på att bjuda hem på middagar nu när vi har Charles eftersom AW är bortfluget sedan ett tag, och i sommar vill vi verkligen bjuda in till grillhäng och helghäng för alla våra vänner. Och eftersom vi inte lagar mat så måste vi sänka kraven och våga säga "kom över på en pizza". Hellre det än att man inte ses ju, eller hur?
 
- Kreativ lek, lärande, pyssel och aktivteter med Charles känns viktigt för mig eftersom jag tycker det är så pass kul.  Charlese trivs ju superbra i förskolan och att hämta honom vid 16 varje dag känns lagom (innan hämtade jag 15 men han kändes inte riktigt färdig då eftersom hans närmsta kompisar var kvar till 16 och han älskar att leka med dem, han är en social lite varelse med mycket energi.) Jag tror  på att vara närvarande och hitta på saker tillsamans. Jag älskar att pyssla, jag älskar att leka med C och jag är helt säker på att jag kommer älska det 1000 gånger mer när han börjar tycka gungor, sandlåda, skogen, rita osv är kul. Jag vill prioritera bort annat så jag har tiden att sitta ner och rita med min son, gud vad kul! Och jag som inte är så himla allmänbildad längtar tills han börjar skolan och vi ska läsa läxor, tänk vad jag kommer lära mig av min son!! Jag ska passa på att lära mig glosor, historia och träna på att göra stora och små A:n i längder. Jag skulle gärna gå om grundskolan för alla de grejerna låter på riktigt skitkul i mitt huvud, haha.
 
 
- Acceptans om mitt mående och mina begränsningar... Detta måste jag också landa i. Jag har ont i magen 5 dagar av 7 och jag har ont i huvudet 6  dagar av 7. Dessutom ligger jag i fosterställning 2 dagar i månaden och i huvudvärksatack 1 dag i månaden. Så är det, jag måste accepter och jobba runt det och se till vad just jag klarar av och inte jämföra mig med andra. Gör jag något ingrepp, undersökningar, behandlingar eller medicinerar så får jag alla biverkningar i 9 av 10 fall - bara att förbereda sig på det och acceptera. Min kropp är en känslig historia och den måste jag ta hand om, inte vara arg på. Och vi måste se till hur det påverkar vårt liv och göra det bästa av situationen, acceptans acceptans, acceptans... Jag har precis skrivit in mig i ett smärtprogram som går i höst och ska ta ett helt nytt grepp om min smärt- och sjukdomssitation. Det är dags nu.
 
- Kärleken då? Jo kärlek finns i överflöd hemma hos oss, vi har inte glömt bort att kramas, pussas, hålla handen, och bara vara nära med varandra - det ligger naturligt högst på priolistan för oss och vårt äktenskap sätter jag alltid först. Hellre att hänga med ut alla tre och ha med Charles på restaurang än att vi altlid gör saker var och en för sig. Och att komma iväg på små dejter någon gång i månaden, om än bara att träna ihop, äta en lunch ihop på stan eller gå ut och äta en kväll så ska vi fortsätta vara duktiga på att be om hjälp med barnpassning eller helt enkelt dejta hemma när Charles gått och lagt sig. Det går bra det med, tända lite ljus och öppna en flaska skumpa så har vi vardagsfirande och dejt ändå.  Han älskar ju att bo hos mormor och morfar så att fortsätta våga hitta på saker på egen hand tror jag på - vad är det Louise Hallin säger? 1 kväll i veckan 1 helg i månaden och 1 vecka per år? Det är extremt mycket men 1 riktig dejt i månaden på ett eller annat sätt är lagom och får oss att tanka på kärleksenergi.
 
- Miljöer, plastbanta hemmet och gifter i deon? Nej - detta måste jag också släppa lite på om annat ska kunna vara högt på priolistan... Plastbanta till att bara ha nya och rätt plaster iaf och försöka så långt det bara går att ha träleksaker i leksakerna kanske men det börjar bli svårt med duplo, bilar och utomhusleksaker.  Nej, detta får inte ta plats i mitt huvudbry just nu - faktiskt...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Phu, hur tänker ni på er prioriteringslista? Vad tänker ni välja bort till förmån för något annat? Som ni ser så väljer jag bort mat, ett perfekt hem, ha kolla på gifter och miljö och en perfekt kropp, det får ligga längst ner på priolistan och högst upp är närvaro, kärlek, hälsa och lek.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mot New York!

Alltså TITTA på denna jäkla fantastiska mannen, ahhhh. Mannen i mitt liv, tänk att denna pizzan på Gorm's är starten på 4,5 dygns non-stop dejtande!! Ahhh, helt galet!



Att säga hejdå till lilla älsklingen gick jättebra, han var med på noterna och vinkade hejdå och jag höll ihop det och log men bröt ihop totalt i taxin när jag tittade ut genom rutan på min stora kille i sin mormors famn. Vi bröt ihop båda två och tårarna sprutade faktiskt, mer hos mig såklart, haha. Men efter en stunds tystnad i taxin torkade vi tårarna och laddade om för vår magiska 10-år-tillsammans-resa. (Fast. Nu i dagarna är det faktiskt ganska exakt 11 år sedan vi träffades för första gången på en Shell-mack parkeing.)




Nu ska vi strax boarda planet, jag flyger med Therese Lindgrens bok "ibland mår jag inte så bra", jag jobbade ihop med henne för en herrans massa år sedan när hon var just säljare - cool brud det där!! Sen reserjag  med en av sommarens brudar, Kenza. Tycker hennes omslag för Plaza är fantastiskt!



Vi hörs imorgon från New York!!!!