Powered by Jasper Roberts - Blog

Förlossningsdepression

En vän till mig har skrivit en fantastisk krönika om den förlossningsdepressionhon drabbades av när hon fick sin dotter som senare drogs så långt som till utmattningsdepression. eftersom hon inte visste vad det var för "fel" på henne och bet ihop. "Det är jobbigt att få barn, alla har det jobbigt", ja hur ska man då veta om det man känner är normalt, okej eller rent åt helskotta?
 
Jag tänkte mycket på det där alla pratade om och längtade efter när jag var gravid, den där meningen "längtan efter att få upp bebisen på bröstet och känna hur lyckan och kärleken bara sköljer över en"... Jag mådde illa av den tanken men vågade inte berätta det för speciellt många men i mitt förlossningssbrev skrev jag att de inte fick säga den meningen eftersom det inte var något jag hade som en visionsbild utan snarare fick ont i magen av - eftersom jag var så nervös inför amningen som jag egentligen inte alls ville ge mig på. Och det vågade jag ju inte heller berätta om - det finns så mycket förväntnigar inför att få barn och så otroligt mycket förväntnignar på vad man ska känna, vad man ska älska och vad man ska finna sig i - och väldigt få av oss vågar vara så modiga som Ellinor och berätta hur det faktiskt kan vara.
 
Utdrag ur krönikan "Jag älskade inte mitt barn" som publicerades i Sydsvenskan 13 augusti 2017
 
"Vi blev gravida så snabbt att det vore som en käftsmäll för dem som verkligen kämpar. Jag hade, som det kändes, en evighetslång magsjuka, tills det från en dag till en annan helt slutade. 22 kilo tyngre och njurar i kläm var jag redo för att få tillbaka min kropp. Jag ville bli som mig själv igen.
Äntligen var det dags! Efter nästan fyrtio timmars intensivt värkarbete låg hon där på mitt bröst och tittade på mig med sina stora blåa ögon. Jag var helt slut och förväntade mig nu att få känna den enorma kärlek som man skulle känna. Jag tittade på henne, på min man, på henne, på läkaren och tillbaka på henne igen. Det började sakta rinna varma tårar nedför mina kinder, men det var inte varma glädjetårar, utan tårar av den panik jag kände över att inte känna att jag älskade mitt barn.
Det var som om hon förstod: här måste jag kämpa och klänga mig fast vid mamma, att kärleken för mamma skulle ta lång tid. Lång tid..."
 
 
Läs hela krönikan här
 
 Jag och Charles, 3,5 månad gammal i Cannes, när jag äntligen hade lagt ner amningen, att bli mamma är en utmaning för vissa och lekande lätt för andra men framförallt så är det något man bara kan lära sig själv att hitta sin inre mamma-kompass...
 
 
<3

Ny krönikör på blogg.se!

Jag är så himla spänd och glad över att äntligen få berätta för er att jag är ny krönikör på blogg.se och att jag ska skriva en krönika i månaden till startsidan. Att utveckla skrivandet är något jag längtat länge efter men inte hittat rätt format för så att få börja med att skriva en krönika varje månad, 12 olika i år för min portal känns som en riktigt kul utmaning - och redan idag är min allra första uppe.
 
Den heter "Sluta fråg folk när de ska "skaffa" barn!
 
 
 
 
Ni kan läsa resten av krönikan här, be kind för det är min första krönika någonsin...
 
 
 
 
 
Gillar ni krönikan? Klicka gärna på hjärtat, dela den på facebook eller klicka på rekommendera <3
 
 

Nannys & långa dagar på förskolan

 
 
Låt oss ta det ännu ett steg vidar när vi ändå berört ämnet så mycket - detta var på omslaget på vår stadsdels tidning för någon vecka sedan. Nannys är ju en het potatis i Sverige där många skriker med stora bokstäver att om man inte hinner ta hand om sitt barn så borde man aldrig skaffat dem. (Ni kan läsa artikeln här)
 
 
 
 
Rickard har lyft frågan om en nanny ett par gånger sedan C föddes, just eftersom han har behövt jobba och jag har också velat småjobba emellanåt men då har jag sagt nej och tänkt att jag inte vill ta hjälp av något så extremt som en nanny - för att jobba. Tänk om detta är det enda barnet vi får, då vill jag inte slösa bort tiden med honom för att jobba och dessutom köpa in en person som tar hand om honom. MEN. Så fick vi ingen förskola under hösten som vi hade tänkt och jag hade tackat ja till mer jobb än tidigare, just eftersom vi hade tänkt att C skulle börja förskolan i oktober. Hur gör man då? Vi har ju turen, som jag nämnt en massa gånger tidigare, att det finns familj som kan stötta och hjälpa till men om man inte har det då? Ska det då vara "fult" att köpa in tjänsten istället?
 
Det blir ju vanligare och vanligare att vi flyttar ifrån vår hemstad och därmed ifrån barnens mor- och farföräldrar och många känner att de inte har en enda person i sin stad som de kan be om lite avlastning och hjälp ifrån för passning av barnen. I mitt fall har det handlat om jobb men jag tnäker även för att man ska hinna träna och ta hand om sig själv, vila, klippa håret, gå på dejt med sin man - you name it. Små saker som man faktiskt FÅR lov att tycka är viktiga trots att man fått gåvan av ett barn till sin familj. Jag vet vänner som har nannys just för när de ska gå på dejt på varandra och folk bli tokiga av sånt men har man ingen annan man kan be så anser jag att det är en bra lösning, för relationen måste verkligen få sin tid den också för att man ska orka. Och det är väl bättre att föräldrarna fortsätter vara tillsammans än att de inte fick dejta på 10 år? Jag tänker att det viktiga då är väl att man hittar en och samma seroösa nanny så att barnet får regelbundenhet i träffarna och därmed känner sig trygg och anknuten?
 
Likaså när barnen börjar förskolan, när det nu än må vara. I många fall jobbar båda förldrarna heltid och för några av dem är heltid dessutom inte bara 40h i veckan utan kanske 50-60h, är det bättre att en ettåring går i förskolan 40h i veckan eller kan en nanny som hämtar tidigare två dagar i veckan vara ett alternativ? Någon som återigen är regelbunden och anknuten - bara för att man köper tjänsten betyder det itnte att de inte kan få lika fin anknytning som en moster eller faster tänker jag.
 
Hur tänker ni? Har ni provat använda er av nanny?