Powered by Jasper Roberts - Blog

Att göra IVF som syskonförsök

Alltså, det diskuteras oftare och oftare syskontankar mellan mig och andra människor nu när Charles börjar närma sig 2 år och det är SÅ många som vill påpeka att min kropp KAN och VET hur man blir gravid och är gravid så att om vi kommer försöka igen så kommer vi säkert bara "poff" bli gravida denna gången för att vi är mer avslappnade och kroppen vet vad den ska göra.Det låter ju fantastiskt i teorin, men om det inte  blir så då? Är det mitt fel då att jag inte lyckas och att vi måste gå igenom IVF och bekosta de där 100 000kr eller vad det kostar själva - för att jag inte är avslappnad nog? Nej, den där meningen är en av flera man absolut INTE ska säga till någon som går igenom, eller har gått igenom IVF.
 
Foto LIsa Wikstrand
 
Jag blir fortfarande ledsen när folk pratar om just det där att bara man slappnar av så går det... bara man ställer sig i adoptionskön så går det.... bara man köper en hund så går det.... bara man redan har ett barn så går det - för då SLAPPNAR MAN AAAAAV och det är liksom det enda problemet tydligen för alla som är ofrivilligt barnlösa? Det man gör är ju att man lägger skam och skuld på den som faktiskt försöker och försöker men misslyckas.
 
Jag förstår att man tänker att det ska vara peppande och tröstande och att man inte förstår att det blir en skuldbeläggnign men det är därför jag skriver om det - för att pålysa er som har folk i bekantskapsgretsen som inte blir gravida men som kämpar på - alllt inom "slappna av" eller "tänk inte på det" är det sista ni ska säga - ni ska faktiskt inte säga det alls. 
 
Jag såg att härliga Markiz la ut en längre lista med tips på vad man inte ska säga till någon som går igenom en IVF, den må vara skriven med humor men ack så sann, för fel ordval kan bli en tyngd för personen även om det var menat som tröst.
 
Foto Dayfotografi
 
Nu ska jag vara riktigt ärlig med er, jag är så jävla livrädd att vi kommer misslyckas igen och igen och igen när vi börjar försöka igen, att bära den sorgen och vara i den där dimman igen där man med blod (maaassor med blod), smärta och tårar månad efter månad inser att det gick inte den här gången heller. Att behöva sitta på någon IVF-klinik igen och göra så fruktansvärt många undersökningar så att det känns som en livstid av tortyr där man fortfarande inte ens vet vad resultatet blir och att dessutom försöka fundera ut om man ska chansa på ett paket om 1, 3 eller kanske 5 försök när man "shoppar" IVF-paketen för tiotusentalskronor. Ett lotteri, en chansning med enorma summer pengar ovanpå hoppet om ett syskon. Pengarna spelar ingen roll egentligen såklart, men för varje misslyckande kan jag bara tänka mig att man BLIR lite mer stressad. Och det måste väl få vara okej? Hur kan man inte vara stressad i en sådan situation?
 
Samtidigt så har jag en sån där naiv, underliggande känsla (eller är det kanske förhoppning?) att vi ska vara just en av dem där alla hör om. De som blev hoppsan, hejsan gravida med ett syskon för kroppen hade fattat och man var så jäkla avslappnad så man skulle kunna sväva i luften av meditation eller yoga. Kanske slipper vi allt denna gången och jag får vara smärtfri och pang boom gravid? Det är farligt, så otroligt farligt att leka med den tanken och tron om att det blir vi denna gången.
 
 
 
Jag mötte en superkvinna som varit igenom HELL och lite till i en galleria i Stockholm för något år sedan, hon är läsare här på bloggen och berättade sin livshistoria kring IVF, barn och syskonförsök för mig och jag blev så otrolit berörd och har bärit med mig hennes historia i mig sedan dess. Jag älskar er läsare, ni ger mig så mycket! Jag hade en annan naiv och lite mer rosaskimrande bild av ett eventuellt syskon just då, jag kunde inte tänka på ett barn till men så fyllde Charles 1 år och hormonerna i mig vände och tänkte pang boom klart han ska ha ett syskon, men den vettigare delen av hjärnan sa stopp och nej och vänta vilket jag är så glad för eftersom andra året var minst lika tufft som första. Men jag tänkte att det var värre att vara ofrivilligt barnlös utan barn och att göra IVF när man längtade efter sitt första men att om man skulle in i det en andra gång så skulle det vara lättare för man liksom är glad att man har ett barn och att all den där smärtan och sprutorna och hit var lättare att hantera för att man visste att det kommer ta slut och vad man får på ett helt annat sätt denna gången. Men, för superkvinnan i gallerian hade det varit tvärtom - för denna gången VISSTE man ju att man längtade efter en liten minimänniska på ett helt annat sätt så varje misslyckande gjorde betydligt mer ont andra gången. Det var bra och viktigt att höra den historien för jag tror den har hjälpt oss att vänta och bara njuta av tiden med bara Charles, för hur mycket man än kan försöka "inte tänka på det" så är det allt man gör när man väl sätter igång, då tänker man såklart på det dygnet runt och känner fysiskt i den smärtsamma eendometrioskroppen konstant vad som pågår. Och jag är livrädd.
 
 
 
<3

Hur går ett planerat kejsarsnitt till

Jag skrev ju om hur man bäst förbereder sig inför ett planerat kejsarsnitt (ni kan läsa om det här) och nu kommer vi till delen kring hur ett planerat kejsarsnitt faktiskt går till och vad man ska tänka på efter som några av er frågade efter.
 
 
 
Före
Förbered dig med förlossningsbrev, musiklista och packa BB-väskan inför ert planerade kejsarsnitt. Sedan ska ett blodprov göras 24h innan ert bokade snitt och kvällen innan ska du duscha både kropp och hår ordentligt, ibland får du ett speciellt duschmedel från sjukhuset du ska använda (Hibiscrub eller Descutan som går att köpa på apoteket) men annars går vanligt tvål och shampo bra. Passa även på att ha renbäddat sängen innan läggdags och ta en sen kvällmacka såklart. Du måste vara helt fastande från mat från midnatt kvällen innan kejsarsnittet och du får inte dricka någon som helst vätska från 05 på morgonen samma dag.
 
Ni åker till ert BB på avtalad tid och då skrivs ni in och får träffa er barnmorska som ger er operationskläder (sjukhusskjorta, långa strumpor och nättrosor) samt två alvedon för smärtstillande innan operationen. Ibland sätts katetern in vid detta läget men oftast sätts den in när ni väl är inne i operationssalen och bedövningen är satt och då märker man det inte alls. Sedan är det dags att invänta er tur, om allt går som planerat brukar ni få åka till operationssalen inom en timme från det att ni kommit till sjukhuset. När ni träffar barnmorskan som ska vara er ansvariga så lämna över förlossningsbrevet och be denne läsa detta samt fråga direkt om ni kan koppla in egen musik i salen och när det isf kan göras.
 
 
 
Under
När ni kallas till operation så är det dags att ta på hårskyddet för er båda och så rullas du in eller så går ni in på i operationssalen där det oftast är full aktivtet och runt 10 personer som håller på att förbereda, försök fokusera på dig själv och din partner och bara precis det som barnmorskan och sköterskorna ber er om. Det första brukar vara att man får sätta sig på britsen och försöka kuta ryggen allt man kan för att man ska få en spinalbedövning av narkosläkaren. Be din partner vara framför dig och hålla dig i handen så att du har något att fokusera på när du ska slappna av och kuta ryggen allt vad du kan, detta går oftast relativt fort och sedan är det dags att lägga dig ner med armarna utåt mot sidorna och din partner får sitta bredvid dig på en pall medan alla olika sladdar kopplas på (detta är inget som gör ont utan en manick sätts på fingret, några med kliserlappar på överkroppen osv) och nu brukar ett skynke sättas upp framför magen så att varken du eller din partner ska se vad som händer där bakom. Medan bedövningen tar så sätts kateter in (känns inte om det görs nu) och sedan börjar de testa om bedövningen tagit genom att fråga om det känns när de rör på olika ställen på magen, oftast känner de med något kallt. Det är viktigt att veta att det SKA kännas - bedövningen tar bort smärta men inte all känsel och det kan låta läskigt men det är alltså så det ska vara och fullt normalt. Kan vara skönt att veta innan så man inte tänker hjälp det känns ju - hur ska de kunna  börja nu. När de drar igång så kan man känna hur de rör underkroppen och iblnd känns det till och med som att de ryster hela kroppen för överkroppen hänger ju med men det är fullt normalt som sagt, andas och fokusera på din partner och småsnacka i lugn och ro.
 
När bedövningen är klar så är det dags att börja och oftast så tar själva födelsen bara ett par minuter, så var beredda när de säger "nu börjar vi" för inom ett par minuter så kommer de säga grattis och ni får träffa ert barn. De brukar hålla upp hen ovanför skynket lite snabbt så att ni får se honom/henne innan det tar några minuter till bakom skynket som de förbereder för att gå runt och lämna över barnet till mammans bröstkorg. (Ibland behöver kejsarsnittsbarn lite extra hjälp med andningen precis i början och då går de iväg med pappan och barnet till barnbordet vilket är normalt så försök förbereda er på det så ni inte blir oroliga eller stressade då utan se det som en del i processen - partnern kan då prata så att barnet hör din röst och mamman kan be en sjuksköterska sätta sig bredvid henne och småprata för hjälp med fokus och avslappning innan partnern kommer tillbaka.) Nu är ni en samlad familj och medan ni lär känna ert barn så ordnar operatören med att sy ihop och fixa allt bakom skynket. Man märker inte ens vad de gör där bakom just då.
 
Efter en stund är det dags att klippa navelsträngen igen (de har klippt av den lång men nu är sista klippet) och då brukar pappan och barnmorskan få gå in till barnbordet och göra detta och sedan när allt är ordnat så brukar pappan få bära in barnet till mamman igen som ligger kvar och då brukar barnet gärna få komma tillbaka till mamman för hud mot hud. Vill man försöka amma redan här så går det såklart bra. När operationen är klar så är det dags att rullas ut till uppvaket (det heter så även om man inte varit sövd) och då kan barnet antingen stanna hos mammans eller så får papapn gå och bära barnet i lugn och ro bredvid sängen som rullas mot uppvaket. En häftig syn för mamman! Väl på uppvaket så är det dags att väga och mäta och sedan kan man försöka amma om man vill eller om man ska flaskmata - se till att ha pratat med barnmorskan om detta innan och skriv hur ni vill ha det i förlossningsbrevet. På uppvaket kontrollerar de sedan när bedövningen börjar släppa genom att be dig vicka på tårna eller röra benen, det är däför man får ligga kvar där tills bedövningen släppt innan man får rullas upp till sitt rum för lugn och ro.
 
 
 
Efter
Nu är ni äntligen själva och även om känslen är tillbaka i benen så tar det tid innan man kan resa sig och målet nu för mamman är verkligen att lyckas resa sig och sedan att gå på toa och kissa. Det är svårt att hitta sina muskler och man får ha kateter fram tills dess att man har lyckats resa sig och sedan behöver man få till att kissa inom ett par timmar därefter, annars behöver man bli tömd med kateter igen. (Urinkatetern tas efter ca 12-24 timmar, därefter är det viktigt att du dricker mycket, du bör kissa inom 3-4 timmar efter borttagandet av katetern.) Att ta ut katetern gör inte heller ont och när man väl lyckats kissa så är det en seger - nu funkar allt! Man får smärtstillande för efterhand om spinalen släpper så börjar man känna av att man har ont i magen när livmodern drag ihop sig. Man är rätt mör efter en sdan här operation och man rör sig i slow motion de första dygnen såklart och det är viktigt att man är försiktig när man ska ta sig i och ur sängen och lyfter med hjälp av armarna och händerna. Men, man är rätt mör efter en vaginal förlossning också så att man skulle vara helt förstöd efter ett kejsarsnitt är överdrivet även om återhämtningen är lite längre och försiktigare.
 
Hur som helst - det är ju dags för FÖRLOSSNINGSBRICKAN med de där underbara mackorna såklart!! Den får man på sitt rum och då har man ju inte ätit på ett tag så de smakar helt ljuvligt gott. Och sedan får man bo kvar 1-3 dygn beroende på hur snabbt man är uppe och går och står (det är bara bra att försöka gå lite försiktigt fram och tillbaka, ju fortare kroppen kommer igång destu kortare blir återhämtningen) och sedan väntar de vanliga undersökningarna för barnet såklart och så länge dina livmoder börjar dra ihop sig som den ska så behandlas du nu likt en vaginal förlossning.
 
Man får åka hem efter 1-3 dygn om allt gått bra och du är återställd.
 
Väl hemma - räkna med att du är tröttare i kroppen än du tror de första dagarna men hormonpåslaget hjälpe dig att vara pigg och alert i hjärnan. Du har förlorat mer kondition jämfört med en vaginal förlossning så att börja med korta promenader och använda barnvagnen som stöd är lagom men först efter par dagar. Man bör inte bära eller lyfta tungt de första fem veckorna men att bära ditt barn går såklar hur bra som helst. Efter sex-åtta veckor kan man boka efterkontroll på MVC och om de godkänner hur du återhämtat dig så brukar man kunna börja med lite lättare gymnastik då även om mammamage och knipövningar går bra direkt. Operationen gör att du förlorar styrka i bukmusklerna eftersom man inte kunnat använda dessa på vanligt sätt. Det är normalt att det stramar och gör lite ont i såret upp till 10-12 veckor efter operationen men jag hade inte ont alls i såret. Känseln runt ärret blir påverkad och du kan ha domningskänsla eller obehag vid beröring ett år eller längre tid efter operationen men det gör inte ont. Snittet sitter i bikinilinjen så det syns inte, det är alltså under troskanten.
 
 
Första barnvagnspromenaden, hurra!
 
 
 
Jag kan ärligt säga att vi hade en HELT fantastiskt upplevelse med vårt planerade kejsarsnitt. Vill ni läsa min förlossningsberättelse med planerat kejsarsnitt finns del 1, del 2 och del 3 här som alltså är före, under och efter vårt fina planerade kejsarsnitt där vår son kom till världen.
 
 
 
 
 

Hur förbereder man sig inför ett kejsarsnitt?

Jag fick en fråga från en tjej som ville höra mer om planerat kejsarsnitt då hon var supernervös inför det efter en hemsk första förlossning som slutade i akut kejsarsnitt efter 50h kämpande och hon mindes knappt något vilket jag kan förstå, i den situationen är man ju helt slutkörd och vill bara få slut på eländet så jag förstår HELT att ett kejsarsnitt kan upplevas både jobbigt och läskigt i den situationen.
 
Jag tycker verkligen det finns för lite information om kejsarsnitt, mest skrämsel och någon urdum uppfattning om att det är den "enkla vägen" eller att man misslyckades om man avslutade med kejsarsnitt. ALLA borde läsa på lite mer om kejsarsnitt och fundera på hur man skulle vilja ha det om det skulle bli så att man av någon anledning hamnar där planerat eller oplanerat eller till och med akut eller urakut så man blir sövd. Om man förbereder sig inför det precis som allt annat så kanske man känner sig lite er trygg med vad som händer och varför.
 
 
 

 
 Jag har skrivit om förberedelserna inför ett kejsarsnitt förr men det var innan jag själv upplevt det. Jag ska skriva om hur själva kejsarsnittet går till också (för er som vill läsa min förlossningsberättelse med planerat kejsarsnitt kan ni läsa del 1, del 2 och del 3) men det kommer längre fram.
 
 
 
 
Hur förbereder man sig bäst inför ett kejsarsnitt?
 
Det är lätt att tro att man inte kan förbereda sig något inför ett kejsarsnitt till skillnad från en vaginal förlossning där man kan läsa på, gå profylaxkurser, läsa sig till vad som är bra att ha i BB-väskan för mamman osv osv osv men att man bara åker in och "plockar ut barnet" när det är ett kejsarsnitt och att man själv inte kan påverka men så är det ju inte alls. Det är viktig att ta till sig att oavsett hur ert barn kommer till världens så är detta dagen av ert barns födelse. En FÖDELSEDAG och den är viktig, värdefull och otroligt mäktiga oavsett hur den går till.
 
Några saker man kan träna på inör förlossningen för att bygga självförtroende innan man går in i operationssalen är att måla upp visionen av hur ert kejsarsnitt kommer att gå till. Man ligger på rygg med armarna rakt utsträckta mot sidorna och det kan kännas som en rätt utsatt position så den tyckte jag var superbra att ha tränat på hemma bara för att känna att jag var trygg i den och hade kontroll. Så lägg dig i sängen med armarna rakt ut på sidorna med handflatorna uppåt och blunda och andas lugnt. Träna på andningen, in och ut i lugn takt så att du med hjälp av din andning kan lugna ner dig om du blir nervös på plats - är man inte vad vid en operationssal kan alla slangar och all personal kännas läskig och too much så visualisera hur ni kommer in på OP och hur ni tillsammans fokuserar på varandra och andningen. Träna gärna med din partner på att ligga i armarna-ut-ställningen och se om det finns något din partner kan göra för att lugna dig och få dig att känna dig trygg när du ligger så. Trycka på punkten mellan ögonen med tummen brukar vara skönt eller bara bli klappad över håret, människan gillar att känna igen sig i positioner och rörelser för att känna sig trygg så ju mer ni gjort liknande hemma destu mindre utsatt kommer du känna dig på operationsbordet.
 
En annan sak man kan förbereda är faktiskt en förlossningslista med musik som man ber personalen spela o OP-rummet. Spela låtlistan hemma och visualisera hur stark och trygg du känner dig när ni kliver in i salen och när du ligger där med armarna ut - redo att möta ditt barn med din famn! Lugna favoritlåtar som får dig att känna dig trygg och avslappnad kan verkligen hjälpa till såväl inför som under kejsarsnittet.
 
Skriv ett förlossningsbrev till den barnmorska som kommer vara ansvarig för ert kejsarsnitt och dela med dig av era tankar, rädslor, förhoppningar och önskemål. Där kan man t ex skriva att man önskar lugn och ro, att man vill få upp barnet på bröstet direkt om möjligt (många kejsarsnittsbebisar behöver ju ofta lite hjälp på traven med andningen vid barnbordet så man ska inte bli rädd om partnern och läkarna behöver gå iväg med det en sväng men om allt går bra så får man upp barnet direkt på bröstet, eller direkt efter att de svängt om barnbordet). Man kan även be personalen vara så tyst och lugn som möjligt precis när barnet kommer till världen så man som föräldrar får ta sig an barnet, prata med det och de första rösterna barnet hör är sina föräldrars som hen känner igen. Partnern kan tänka på detta också om barnet behöver gå iväg till barnbordet för lite hjälp, att han kan prata med sin lilla nyföding så hen hör rösten. Skriv också om hur ni önskar ha det med amning, om du har önskemål om hur sjuksystern ska agera när partnern och barnet försvinner en liten stund till barnbordet (t ex då vill jag ha någon vid mig som pratar med mig, jag vill inte vara själv då) osv.
 
(Om man skulle bli sövd vid ett kejsarsnitt kan man ha skrivit i sitt förlossningsbrev att man önskar att de ändå lägga barnet på bröstet en stund (om det är möjligt och barnet mår bra) så man inte missar den första hud mot hud kontakten. Be dem gärna ta med kameran in och fota och dokumentera så ni får se efteråt då pappan aldrig får vara med vid kejsarsnittet om kvinnan är sövd. Det kan vara skönt att få se att sitt barn faktiskt låg hud mot hud en sväng hur det var de första minuterna i livet. Tyvärr funkar det fortfarande inte så på alla ställen i Sverige att man hålla ihop familjen hela tiden men man kan alltid försöka begära att partner och barn får vara med kvinnan vid uppvaket så man slipper vara separerade då. Skriv det i förlossningsbrevet och driv på, att partnern sitter på en stol bredvid sängen i lugn och ro med barnet är faktiskt inte så jäkla besvärligt för personalen - försök stå på er.)
 
 
Förbered er på att det är många människor och många sladdar i operationssalen, runt 10 personer brukar det vara som rör sig i rummet och är delaktiga under er förlossning och ni behöver såklart inte hålla koll på alla utan prata ihop er om hur ni ska hålla fokus på varandra. Många är nervösa för att sätta spinalen, alltså bedövningen i ryggslutet och den ska man sitta och kuta likt en katt precis som vid en epidural så fokusera på hur din partner kan sitta framför dig, hålla dig i handen och att andas igenom det. Prata, prata, prata om hur du önskar att din partner ska agera på plats för att du ska känna dig trygg.
 
BB-väskan ser ju lite annorlunda ut men man kan tänka ganska likt. Främst ska man tänka på att ha med sig sköna, stora trosor med hög kant så de inte sitter in i snitt-såret. Likaså med byxor, även mjukisbyxor med resår kan sitta illa om de är i samma höjd som snittet så ha med sånt med högre kant. Man blöder ju fortfarande minst lika mycket (oftast mer) efter ett snitt så lång kofta som går ner över rumpan och alla såna tips är fortfarande aktuella. Jag fick tipset om att ha sköna tajts istället för luftiga mjukisbyxor och det tyckte jag var skönt, bara de går upp i midjan.  Stödstrumpor kan också vara skönt  att ha packat ner om man inte kommer upp och går så fort efter och är rädd för blodpropp, inget måste men en skön reservplan om man blir liggande lite längre. Välj en bebisfilt som ni sover med sista veckorna, extra skönt att veta att om barnet skulle behöva svänga till neonentalen en sväng så kan de ta med filten och ha den hos barnet så den luktar er... Små grejor man nog inte tänker på men som gör att man känner sig mer delaktig i processen på plats.
 
Min målbild var att se min man med mitt  barn, ofta får ju pappan följa med in till barnbordet där navelsträngen klipps (den klipps först av men som lång vid kejsarsnittet och sedan görs slutklippet inne vid barnbordet och detta får alltså pappan göra om man vill) och just när han kom gående tillbaka med vårt barn var så otroligt fint att se.
 
 
 
Sammanfattningsvis - förbered er med musik, visualisering, andning och att ligga på rygg med armarna rakt ut och handflatorna uppåt och skriv förlossningsbrev med önskemål. Detta är ert barns födesledag - klart den ska vara fantastisk!