Powered by Jasper Roberts - Blog

Rosa fluff och IVF-tankar

 
Lite fredagsfluff, hur fina är inte dessa närbilderna Lisa fångade och föreslog att jag skulle ha som insidan av själva bokomslaget istället för ett klassiskt tryck mönster? Rosa fluff - magiskt ändå va?
 
 
Det är första september hörreni, hösten är på ingång men helgens väder verkar ju bli sensommarvärme och sol här nere i Skåne... Härligt ändå, jag ska bada i både pool och hav, spela golf och leka med Charles och hans lillsa kusin Donna i sandlådan utanför huset... Och spela kort hoppas jag, det roligaste jag vet är när hela storfamiljen spelar kort!
 
 
Det som är så fint med den stugan vi ska till är att jag minns 2014 när vi åkte dit dagen efter att vi hade satt in ett litet 2-dagars embyro i min mage. Man vet ju inte innan när exakt man kan plocka ut äggen när man gör IVF utan på slutet av en period med hormoner och sprutor så gör man massor av tester var och varannan dag och helt plötslit så säger de "nu är det dags, ta avslutningsspurtan ikväll och kom in 72h efter så plockar vi ut äggen". och då sätter man alltså in ett äg ytterligare 2 dygn efter, därför visste vi omöjligen om vi skulle kunna vara med på vårt traditionella  "Famljelsaget" det året men visst hann vi ner men vi fick åka en dag senare än planerat och det var en så märklig, overklig och konstig känsla att komma dit till hela familjen med vetenskapet att man liksom verkligen var befruktad eller vad man ska säga. 2 dagar gravid. Världens konstigaste känsla och även om det kändes lite pirrigt så vågade man ju inte få upp hoppet.
 
Därför är det extra speciellt varje år vi åker dit, för det är dit vi åkte när vi precis hade blivit gravida med det som idag är Charles. Snart är det årsdagen av befruktningen för Charles ägg, galen tanke och att det dessutom ligger 1 ägg till som skapades samma dag i frysen i Stockholm är ju ännu galnare tanke. Undra om det är en lillasyster eller en lillebror? Undra om vi kommer använda det en dag? Undra om det klarar av att tinas? Undra om det överlever och blir ett barn om vi sätter in det? Undra, undra, undra...
 
 

7 saker jag inte längtar till om jag blir gravid

Nu är det 2 år och 3 månader sedan jag var gravid sist i 9 evighetslånga och fruktansvärt kämpiga och smärtsamma månader... Att vara gravid var inget som min kropp trivdes så bra med, inte jag heller i psyket förresten för att bli så jäkla begränsad som jag blev med all smärta var hemskt. "Graviditet är ingen sjukdom" säger de, men om man inte ens kan gå 100 meter pga av total kroppslig smärta då? Är det rimligt?

Jag hoppas ju innerligt att vi ska kunna få bli gravida i framtiden och att Charles ska kunna få ett syskon men här är ändå 7 saker jag INTE längtar alls till med en eventuell graviditet...
 
 
 
SMÄRTAN
De säger till endometriospatienter att det bästa som kan hända kroppen är en graviditet för då mår man som bäst, man har inte ont och kroppen läker inifrån eftersom man ha paus i blödningarna... Ehhh, NEJ det hände inte mig - jag hade ont i magen dygnet runt och om någon skulle röra vid magen så gjorde det ont, fysiskt ont inifrån och ut alltså och det blev värre och värre ju större magen blev. Det varvades med foglossning till och från och så mycket vätska i kroppen så jag hade ont i benen och fötterna som såg ut som ballonger. Jippie...
 
VIKTUPPGÅNGEN
Det spelar ingen roll hur mycket man går upp men att gå upp 30 kilo som jag nästan gjorde förra gången ÄR fruktansvärt påfrestande, för både kropp och knopp... Jag hade ju inga cravings och jag rörde på mig och gymmade så gott jag kunde med all smärta och jag fikade verkligen inte loss, dessutom borde kaloriintaget av alkohol som jag inte längre fick i mig hjälpa till men icke - jag gick stadigt upp hela tiden ändå trots mixtrande med levaxin och kontroller stup i kvarten. Det är ärftligt och det är hopplöst, det lär ju bli likadant nästa gång antar jag och det tog 1, nästan 1,5 år innan jag kände mig som vanligt i kroppen igen. Jag var ju hungrig som fasiken hela tiden och ville helst ha lagad, varm mat och när man är så där hungrig måste man ju för tusan få äta! Eller hur? (Pratade med Elaine om detta sist vi hördes, just att det spelar fasiken nästan ingen roll hur hårt du tränar och trixa för om kroppen vill gå upp så gör den det - och det är bara att acceptera.)
 
DEN DÅLIGA HYN
Gravidglow har jag hört talas om men min hy gick bananas under gravidteten och aldrig förr har jag känt mig som en prickig, svettig korv som då - och även detta  tog över 1 år innan jag började känna att den var i balans igen. Håret försämrades också i kvalitén och jag kände mig oftast allmänt ofräsch.
 
DEN DÅLIGA SÖMNEN
Ja, nu sover vi ju mindre ändå eftersom vi har superC men jag blev yr och illamående av att ligga på rygg och fick ont i kroppen av att ligga för länge på en sida så jag vaknade av att jag skulle försöka vända mig flera gånger varje natt och det är en så absurd känsla minns jag.
 
MER SMÄRTA - KRAMP I MUSKLERNA
Jag kompeneserade magen, all vikt och att det gjorde så ont i bäcken och ryggslutet när jag skulle gå med att på något sätt spänna rumpan dygnet runt tror jag och det resulterade i så himla ömma muskler, främst de stora som sitter ovanför rumpan i ryggslutet på varje sida, hur mycket massage jag än tog och hur mycket stödstrumpor jag än hade för cirkulationen så fastnade dessa musklerna alltid och det ömmade så himla mycket.
 
KOMMENTARERNA OM MAGENS STORLEK
"Är du säker på att där inte är två inne", har ni hört den förut? Hur magen ser ut spelar väl ingen roll, det är väl viktigare att fråga hur kvinnan mår? Alla kommentarer om hur man såg ut, hur mycket man hade gått upp och klappandet på magen (som i mitt fall dessutom var öm), jag orkar inte vara en allmän egendoom som man får bedömma och prata om och röra hur som helst igen - nejatack.
 
MATEN & VINET
Råbiffen, tonfisken och rött kött, det gick faktiskt helt okej att vara utan även om jag saknade det ibland... Och att inte dricka alkohol var faktiskt inte lika jobbigt som jag trodde innan, visst känner man sig lite utanför och exkluderad ibland men jag drack lyxiga alkoholfria drinkar och cola light med lime som aldrig förr och det är ju hur gott som helst det med! Däremot alla andras påpekande av vad man borde äta och inte, framförallt om man är en sådan som går upp i vikt. DET kan jag leva utan, att anta att jag ligger och latar mig och äter 10 kanelbullar om dagen känns inte så kul när man kämpar på och gör sitt bästa. Eller om man äter en stor pasta för att hela kroppen, hjärnan och magen skriker efter det eftersom man är utsvulten, då behöver man inte kommentera  - låt mig slippa höra om att man borde vara utan socker,, vitt bröd och pasta nästa gång, pleasee
 
 
 
Phuuuu, peppigt värre ju att tänka på, haha. Nej men trots allt det så finns det ju 1000 saker som var magiskt med att vara gravid såklart, som att känna sparkarna, fantasiera om den lilla minimänniskan där inne och förbereda med kläder och annat för den stora ankomsten. Förra gången var man ju så nervös och nybörjare men TÄNK vad coolt det vore om man fick möjligheten att göra det en gång och denna gången vet man så mycket mer, man har liksom redan lärt sig hur man är gravid, hur man tar hand om en bebis och hur man blir förälder - det vore så himla mäktigt att få ge sig på det en gång till nu när man vet lite mer.. OCH vi vet ju vilket helskotta vi tyckte graviditeten och bebistiden var (kanske därför det inte varit på tal om ett syskon innan, för det finns typ inget rosaskimrande med de tankarna för oss...) MEN vi vet också att DET GÅR ÖVER! Till slut, och så helt plötsligt är man ute på andra sidan med världens roligaste, smartaste, charmigaste och mysigaste lilla 2åring.
 
Nu är det ju mitt jobbår men nästa år kanske vi orkar tänka tanken på drömmen om ett syskon, och även om allt det där jobbiga kommer med OM vi ens lyckas så är det ju värt det till 1000, såklart.
 
 
Hur är ni, älskar eller hatar att vara gravida?
 
<3
 

Förlossningsdepression

En vän till mig har skrivit en fantastisk krönika om den förlossningsdepressionhon drabbades av när hon fick sin dotter som senare drogs så långt som till utmattningsdepression. eftersom hon inte visste vad det var för "fel" på henne och bet ihop. "Det är jobbigt att få barn, alla har det jobbigt", ja hur ska man då veta om det man känner är normalt, okej eller rent åt helskotta?
 
Jag tänkte mycket på det där alla pratade om och längtade efter när jag var gravid, den där meningen "längtan efter att få upp bebisen på bröstet och känna hur lyckan och kärleken bara sköljer över en"... Jag mådde illa av den tanken men vågade inte berätta det för speciellt många men i mitt förlossningssbrev skrev jag att de inte fick säga den meningen eftersom det inte var något jag hade som en visionsbild utan snarare fick ont i magen av - eftersom jag var så nervös inför amningen som jag egentligen inte alls ville ge mig på. Och det vågade jag ju inte heller berätta om - det finns så mycket förväntnigar inför att få barn och så otroligt mycket förväntnignar på vad man ska känna, vad man ska älska och vad man ska finna sig i - och väldigt få av oss vågar vara så modiga som Ellinor och berätta hur det faktiskt kan vara.
 
Utdrag ur krönikan "Jag älskade inte mitt barn" som publicerades i Sydsvenskan 13 augusti 2017
 
"Vi blev gravida så snabbt att det vore som en käftsmäll för dem som verkligen kämpar. Jag hade, som det kändes, en evighetslång magsjuka, tills det från en dag till en annan helt slutade. 22 kilo tyngre och njurar i kläm var jag redo för att få tillbaka min kropp. Jag ville bli som mig själv igen.
Äntligen var det dags! Efter nästan fyrtio timmars intensivt värkarbete låg hon där på mitt bröst och tittade på mig med sina stora blåa ögon. Jag var helt slut och förväntade mig nu att få känna den enorma kärlek som man skulle känna. Jag tittade på henne, på min man, på henne, på läkaren och tillbaka på henne igen. Det började sakta rinna varma tårar nedför mina kinder, men det var inte varma glädjetårar, utan tårar av den panik jag kände över att inte känna att jag älskade mitt barn.
Det var som om hon förstod: här måste jag kämpa och klänga mig fast vid mamma, att kärleken för mamma skulle ta lång tid. Lång tid..."
 
 
Läs hela krönikan här
 
 Jag och Charles, 3,5 månad gammal i Cannes, när jag äntligen hade lagt ner amningen, att bli mamma är en utmaning för vissa och lekande lätt för andra men framförallt så är det något man bara kan lära sig själv att hitta sin inre mamma-kompass...
 
 
<3