Powered by Jasper Roberts - Blog

#JagochmittSnitt

Alltså, finaste, bästa ni. Ni stöttar mig i vått och torrt - det är helt ärligt ni läsare som får mig att våga sånt som jag vill göra för att det känns viktigt även om det egentligen känns för läskigt. TACK för alla fina kommentarer om reportaget i tidningen MAMA om mitt kejsarsnitt!! Jag har ju flera ärr på magen, ett ovanför naveln, ett i naveln och så kejsarsnittet som vi fick dra ner troskanten för att visa men som på just mig faktiskt aldrig syns för att det dels är så ljust så fotografen knappt hittade det i kameralinsen och dels så sitter det egentligen under troskanten. Jag tänker aldrig på mitt snitt men så har jag som sagt ärret ovanför naveln och i naveln som jag levt med länge så för mig så är det bara minnen från ens historia.
 
Fotograf Hanna Hedin
 
 
 
Jag vet att många saknar positiva förlossningsberättelser kring kejsarsnitt så för er som vill läsa min förlossningsberättelse som är ett planerat kejsarsnitt i juni 2015 så finns det här - del 1, del 2 och del 3 som alltså är före, under och efter vårt fina planerade kejsarsnitt där vår son kom till världen. Jag kan ärligt säga att vi hade en HELT fantastiskt upplevelse med vårt planerade kejsarsnitt.
 
Jag har skrivit om hur man bäst förbereder sig inför ett planerat kejsarsnitt här och vill ni läsa hur ett planerat kejsarsnitt oftast går till så har jag skrivit en guide om det här.
 
 
Många frågar mig om hur jag tänker inför ett eventuellt syskon till Charles och den förlossningen, skulle jag önska mig ett kejsarsnitt då eller en vaginal förlossning och jag vet faktiskt inte - för en finare förlossning än den vi hade med Charles kan jag inte tänka mig och då undrar jag varför jag skulle utsätta mig själv och min kropp för något annat. (Jag har ju endometrios och statistiken visar att endometriospatienter har högre risk att ändå hamna i akut kejsarsnitt). Jag är faktiskt avundsjuk på mina vänner som har gått igenom en vaginal förlossning och där det gått bra och de har mått bra efteråt, jag vet ju att jag kan smärta och är galet tränad i att hantera långvarig smärta som håller i sig i flera dygn men där man vet att det kommer ta slut - jag är liskom tränad för det där tänker jag och är lite sugen på att anta utmaningen att ta mig igenom värkarbetetet och själva förlossningen eller utdrivningsskedet är jag faktiskt inte ett dugg rädd för, smärtan är jag inte rädd för utan snarare taggad för att ta mig an  - däremot så är jag LIVRÄDD för förlossningsskador och att gå därifrån med ännu en kronisk smärta och den tanken orkar jag bara inte - jag lever med 2 kroniska smärtor varje dag, dygnet runt och att dra på mig en till ger mig lätt panikänslor. DET är jag rädd för och jag vet inte hur jag ska hantera det, för sånt kan man ju inte veta - däremot vet jag hur jag tar mig an ett kejsarsnitt eller vilken operation som helst. Jag vet hur jag tar mig an återhämtningen från ett kejsarsnitt och den passar mig och jag vet precis hur jag ska tänka kring min kropp och hur den reagerar i såna lägen. Och som sagt - jag älskade ju vårt kejsarsnitt så varför skulle man inte ha en sådan fin förlossning igen?
 
 
 
 
Hur tänker ni andra som enbart gjort kejsarsnitt men är lite nyfikna på en vaginal förlossnig?
 
 
 
 
 
 
Tryck gärna på hjärtat för att gilla så att inlägget sprids och dela det gärna på facebook och andra sociala kanaler så att guiderna för planerade kejsarsnitt når dem som önskar läsa mer om kejsarsnitt <3
 
 

Visa barnets ansikte eller inte på sociala medier

Jag fick en fråga som dyker upp då och då så jag lyfter upp den här i bloggen helt enkelt så får ni se svaret också.
 
"Jag måste bara fråga. Detta har kanske kommit upp innan.  Men när Charles var liten (mindre ☺️) så visades inte hans ansikte i bloggen. Vad fick er att ändra åsikt kring detta? Jag anser själv att det är tramsigt att dölja men alla har rätt till sina åsikter såklart"
 
 
Charles 4 månader, då publicerade jag inte denna bilden <3.
 
 
 
Ja precis, vi visade inte bilder på ansiktet första halvåret eller nästan första året. När han var 9 månader tror jag första ansiktsbilden skymtade förbi men fortfarande mest bakifrån eller från sidan....
 
Jag visste inte riktigt hur jag ville förhålla mig till att blogga bilder på Charles när han var liten så då valde jag helt enkelt att låta bli - jag tycker inte det är tramsigt utan att var och en har rätt att göra som de vill och om man är osäker är det bättre att låta bli eftersom det blir svårt att ångra sig... Jag visste att man får många "likes" på bebisbilder och jag vile verkligen inte känna att jag utnyttjade faktumet att jag fått barn för mer läsare eller mer likes - jag var liksom rädd att om jag började så skulle jag helt plötsligt ha svårt att gå tillbaka och då kändes det som jag sålde bloggen på bebisbild på mitt barn liksom och det ville jag inte. Det vill jag fortfarande inte så jag är relativt restrektiv med bilder på Charles ansikte och närbilder men eftersom han är en del av mitt liv och bloggen handlar om mitt liv så är han med såklart och idag när jag har landat lite mer i min roll inom föräldraskap men även som bloggare och familjebloggare så känner jag att har hittat en balans som passar mig bra.
 
Bilder som ovan syns sällan i bloggen, det är mer i farten och på avstånd och gärna lite från sidan om jag ska vara ärlig, jag vill fånga känslan av vad som händer hellre än en ruskigt gullig närbild på Charles - dem håller jag för mig själv och trust me, där finns måååånga!! Som alla föräldrar så älskar jag ju att fota Charles alla gulliga miner, grimaser, leenden, gulliga pussmunnar osv osv osv.... Charles har ett brett uttrycksregister och har verkligen ärvt min teaterådra så han är som jag i hur man grimaserar och gestikulerar, haha.
 
 
Hoppas det duger som svar, svårt att förklara hur man tänker men för mig handlade det dels om att jag verkligen ville bottna i valet och även få vara mamma och förälder lite mer i fred i början men även att liksom vänta in att det kändes rätt i magen med hur jag skulle göra.
 
 
 

#SläppinmigpåBB

Jag läste Cissi Wallins krönika om BB-krisen och deras kampanj på MAMA #SläppinmigpåBB och satt och grät, hur fan kunde det bli så här? Att kvinnor är livrädda för att ens bli gravida för de vet inte hur de ska våga föda barn, eller om de ens kommer få hjälp?
 
Foto av Alicia Swedenborg, gravid med Charlesi  vecka 31 - 2 veckor senare får jag veta att jag måste göra kejsarsnitt pga av att moderkakan låg för långt ner och för utvägen, idag känns kejsarsnitt som det säkrare alternativet för mig helt plösligt...
 
 
Jag känner mig maktlöst och trött på att debattera kring förlossningar, hur kan vi inte kommit längre?