Powered by Jasper Roberts - Blog

2årstrots och att vara bekväm med andra kring utbrott

Vilken dag, jag har fått gjort så himla mycket men utan att varken stressa eller pressa in saker, många pauser och vila och ett lugnt tempo så när jag skulle hämta Charles vid fyra så smsade jag grannen längre ner på gatan som också har barn på samma avdelning och hörde om de ville haka på hem för nån timmes lek eftersom regnet vräkte ner utanför oss. De bjöd hem till sig istället, i alla enkelhet men alltås att ta sällskap den där första timmen mellan 16 och 17/ 17:30 tycker jag är toppen för det känns som att killarna verkligen får lagom nervarvning då och får leka lite till istället för att man är hemma 16:05 och ska vara tillsammans till nattningen vid 20 och på något sätt orka underhålla när man själv inte är på topp.
 
 
 
Sagt och gjort, först plaskade vi i vattenpölar tills vattnet rann ur gummistövlarna och sen hittade vi en spännande lastbil vi stod och undersökte länge. (Kolla på instastories vilken lycka det var för Charles och Henry när de sprang mot lastbilen, haha.)
 
Full fart framåt!
 
 
Charles är ju 2 år och 3 månader nu och har hamnat i "det är min...(fyll i valfritt ord men typ vad som helst och allt och verkligen saker som INTE stämmer...)" och jag försöker vara pedagogisk kring det hela när han tar någon sak från någon annan men en trött eftermiddag så låter inte protesterna, även kallat totala utbrotten, sig väntas... Det är så jäkla tufft att säga nej, lyfta bort och stå ut med att det skapar "dålig stämning" när man tränar sitt barn på vad som är okej och inte, att man måste säga förlåt och att om man gör fel så får man inte vara med. Det hände två gånger idag, denf första skulle jag skippat och sett genom fingrarna inser jag för att de tar saker från varandra på förskolan händer ju hela tiden och jag tror de löser det bäst själva egentligen, jag har svårt att tro att pedagogernna kan medla och trixa hela dagarna utan man märker att de egentligenä är vana vid att hantera varandra kring sånt så det var ett litet misstag av mig... För andra gången jag fick säga stopp och nej var när Charles blev frustrerad och knuffade till Henry. De satt ner och det var inte hårt alls men för mig är att knuffas eller slåss ALDRIG okej - jag säger alltifd alltid ifrån direkt, lyfter bort och kräver att man ber om ursäkt när man gjort fel. Även om det är ett 10 minuter högljutt, helt ärligt fruktansvärt utbrott som man måste härda ut och vänligt men bestämt fortsätta stå fast vid att man måste säga förlåt innan man kan fortsätta leka. PHU, jag är så tacksam att mamman till Henry, Louise, är en person som jag snabbt blivit så otroligt bekväm med så jag vet att det är okej med henne och inget konstigt även om man "förstår stämningen" lite när man inte bara slätar över det lite snabbt. Det är inte så många människor jag är så där bekväm med att få vara den jag är som jag blivit direkt med Louise, en skön känsla och precis det man behöver om man ska umgås med någon efter förskolan en vardag. Henry är ju ett halvår yngre än Charles så han är oftast bara glad att de leker, haha, och sitter obrydd om C tar något eller så men det är ändå inte okej för mig.
 
Hur som, hur tycker ni att sånt här är? Hur gör ni om det blir totala frustrationsutbrott bland folk eller när man har gäster hemme eller när man är hemma hos någon?
 
 
 
(Det kom ett "flåt" till slut och sen lekte alla glatt igen <3)
 
 
Anonym:

Visst är det svårt! Jag har en son som är en månad äldre än Charles och har exakt samma "problem".
Vi har jobbat hårt med vad som är rätt och fel, och han vet så väl. Men han testar ju hela tiden. Och det är ju en naturlig del i deras utveckling. Att hitta sin identitet. Men jag gör som du, markerar direkt om han gör något som inte är ok. Att säga förlåt om han gjort någon ledsen osv.
Och jag kommer fortsätta, för jag märker att han förstår, och i något annat sammanhang är det han som säger; nej mamma, inte göra så, aja baja! Huuuur gulligt spm helst! Så kämpa på som du gör tycker jag! Vi kämpar tillsammans med våra älskade barn. För det måste man komma ihåg, man gör det av kärlek! Kram.

Svar: Eeexakt <3
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Hej, ett litet tips är att knte tvinga barn att säga förlåt! Vi gjorde det med vår dotter men sen när jag läste på i efterhand så ångrade jag mig så! Så nu tipsar jag andra föräldrar att läsa på om att tvinga barn till att säga förlåt innan de bestämmer sig!

Svar: Varför skulle man inte få dem att säga förlåt när du läste på? Puttar eller slår man någon måste man lära sig att sägs förlåt precis som man säger tack när någon hjälper eller ger en något t ex?
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Känner igen mig:) Min dotter är 2 år och 2 månader och allt är min och jag kan. Så svårt när de vill prova att göra saker själva, ibland går det ju men ibland är farlig att de ska gör det själva. Hon kan slå och sparka oss någon gång eller kasta saker när hon inte får som hon vill, försöker verkligen sätta stop för det beteendet men inte så lätt.

Anonym:

Oj, ska man inte tvinga barn att säga förlåt läste jag i en kommentar? Det gör vi. Gör man fel och vet om det tycker jag att man ska be om ursäkt för att lära sig. Då är det bra och man kan gå vidare. Om man inte ber om ursäkt - blir det inte att man aldrig kan erkänna sina fel och alltid skabestämna då?! 🤔
Min 4-åring hade vägrat säga förlåt till en kompis på förskolan en dag. Då gick vi hem till honom efter hämtning och väntade en svettig halvtimme innan min lille klämde ur sig en ursäkt. Vi var supernöjda med vårt föräldraskap efter det. Förra veckan vägrade just samma kompis be om ursäkt och då trodde vår kille att han skulle komma hem till oss. Nix. Vi hade ett prat om det och förklarade hur vi tänker.
Tror att alla får utgå från sina värderingar och sin magkänsla i ditt föräldraskap. Vi säger ifrån och ger oss inte för att det känns rätt för oss.
Kram till dig!
-Jenny-

Svar: Wow - ja jag säger då eloge till er!!
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Jenny Klefbom svarar ganska bra på en fråga om huruvida man ska tvinga barn att säga förlåt eller ej: http://www.psykologiguiden.se/fragor-och-svar/svarsbanken/?ID=4621&Q=Ska%20man%20tvinga%20barn%20att%20säga%20förlåt?

Svar: Jag gillar henne skarpt - men återigen så är detta ett exempel till en 6åring och det funkar ju inte alls med en 2åring?
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Vi tvingar heller aldrig till förlåt. Alltså, vi är noga med att GÖRA förlåt, att komma till försoning. Men om jag skulle tvinga fram ett förlåt varje gång så hade det bara blivit ett ord i mängden tillslut. Minns själv under uppväxten när andra barn kved fram ett förlåt efter tvång från vuxna, men det betydde ju inget. Vi är precis som du väldigt noga med att sätta gränser och lära barnen vilka beteenden som är ok och inte, men förlåtet och försoningen ska komma från hjärtat och man ska mena det på riktigt. Ibland behöver konflikten svalna lite och man kan säga förlåt när man är redo (så fungerar f.ö. jag själv när jag bråkar med min man hehe) . Med det sagt så föreslår vi alltid ett förlåt och hur man kan göra rätt för sig så att det blir bra igen. Mina barn är ofta snabba med att säga förlåt spontant, men om de inte "är redo" så tvingar jag dem inte. 4-åringen vet känslan av att gå och lägga sig utan att ha sagt förlåt och rett ut en konflikt på förskolan och han gillade det inte, dagen efter gick det snabbt att reda ut.

Svar: Ja exakt, "göra förlåt" var ett extremt bra utryck!! Ibland är ordet såå svårt att säga ser man men en klapp på armen, en kram eller ett ge tillbaka en bil frivillig kan ju också vara att "göra förlåt", men även de handlingarna kan man ju göra utan mena det så jag håller med dig - viktigast är att der kommer från hjärtat
JOHANNA KAJSON

Ellen:

Känner igen mig så, vi har samma tantrum med våran 2år, 3 mån tjej. Jag tycker det är så svårt också när man tex är i lekparken och man lär dom att dela med sig av sina saker, men sen om dom tar något av ett annat barn så är man så snabb på att säga nej ge tillbaks den det är pojkens spade osv, blir så dubbla budskap kan jag känna även fast jag såklart VILL att hon ska dela med sig så måste ju öven mitt få vara mitt ibland. Men slåss/puttas gör vi som ni, är aldrig ok eller ses bort utan alltid ett förlåt/kram.
Min dotter har även tantrum när vi är och handlar tex så vet hon precis var klubborna/glassen är och det blir skrik, svårt när man står där svettig och trött att inte ge med sig!

Svar: Ja verkligen, jag tänker att man inte får ta ur någon annans hand alltså - men om där är spade på marken så kanske man kan låna den, fattar vad du menar. Det där med handlingen är ju hemskt jag känner alltid efter innan vi går in om jag kommer orka stå emot eller inte, ett nej är ett nej och då måste jag stå fast men en maaasssa gånger säger jag ja direkt trots att det är tisdag t ex. Men jag ändrar sällan ett nej, hellre ja direkt då (och försöka lura runt så det t ex blir smoothieglassen istället för världens största mjukglass, haha)
JOHANNA KAJSON

Josefin:

Min är bara 21 månader än så länge så vi har inte kommit till samma utvecklingsfas med henne än, men här är två bra texter ang att tvinga fram förlåt: http://petrakrantzlindgren.se/2017/04/26/hur-lar-man-barn-att-saga-forlat-och-att-mena-det/
http://petrakrantzlindgren.se/2017/04/19/sag-forlat-till-anna-nu-tre-tips-till-dig-som-vill-lara-barn-ta-ansvar-och-saga-forlat/
Finns fler bra artiklar om man googlar.

Svar: Hrmm, ja jag tycker dessa artiklarna är jättebra - men de funkar ju inte på en 2åring, man kan liksom inte argumentera så med en 2åring och man ska inte göra det heller enligt många - man ska säga kort stopp och nej och lyfta bort en bit enligt t ex louise hallin. Jag tycker hennes förklaringar verkar vettiga när det är så himla små barn, petras artiklar passar till en 4-5 eller 9åring tänker jag?
JOHANNA KAJSON

Anna:

Ser att en del kommenterat ang att "tvinga" fram ett förlåt. Länkar till en text jag läste ang detta. Var helt ovetandes om det innan, men har nu börjat tänka mig för. Det är dock inte alltid lätt, då det som ligger närmast till hands är att just be barnet att säga förlåt. Min dotter är 2,5 år och man kan inte riktigt resonera med henne alla gånger. Kan känna att jag framstår som obrydd inför det andra barnets förälder, då man liksom förväntas uppmana sitt barn att säga förlåt.
Det finns så många pekpinnar när det gäller föräldrskap, men precis som alla barn är unika så är vi föräldrar det med och man får nog följa sin instinkt, men kan vara intressant att höra om andra uppfattningar och reflektera över saker man inte funderat på tidigare.
Tack för en bra blogg! Har just fått hem din bok och ska sätta igång med bröllopsplaneringen på riktigt, spännande!
http://petrakrantzlindgren.se/2017/04/26/hur-lar-man-barn-att-saga-forlat-och-att-mena-det/

Svar: Nej alltså den texten var ju JÄTTEBRA men nog mer baserad på en 4åring eller äldre hoppas jag för precis överallt som jag lyssnat och läst om så här små barn så har jag förstått att man INTE ska förklara förklar förklara och babbla långa meningar på det sättet utan att man bara ska säga kort - stopp eller nej så får man inte göra och lyfta bort ett par meter - louise hallin pratar mycket om den lilla actionen som "om man slåss eller puttas får man inte vara med - jag ser att du blir arg nu men nu blir det så här " osv. Korta, inte alls så utsvävande?
Det jag tänker är att om man kan lära ett barn säga tack när det känner tacksamhet och glädje så borde man kunna lära dem säga förlåt när de känner skuld. Eller "göra förlåt" som någon så fint sa <3

Men åhhh vad spännande med bröllopsplaneringen - lycka till!!
JOHANNA KAJSON

SARA:

Hej! Som förskollärare är det enkelt att svara men som mamma tusen gånger svårare 😂
Men något av det jag håller hårt i är att ett förlåt inte är att eftersträva. Dels för att barn inte kan förstå alls innebörden av ett förlåt och dels för att ordet förlåt tillslut används som ett "det är okej bara jag säger förlåt" Har haft många barn i mitt yrke som "gör fel" och säger sedan ett snabbt förlåt innan de ens hinner tänka på va de gjort.
Men jag tycker du gör helt rätt i att ett snabbt tydligt nej och lyft undan. När det är gjort är det antingen "klart" eller följs av ett stort känsloutbrott och då kan man trösta och prata. För det är vid utbrotten och tårarna som barnen förstår och tar in. Sen är det bara att upprepa detta 30 gånger om dagen varje dag 😂
Nä men ärligt så är det så mycket tuffare att uppfostra sitt eget barn än 18 andra på förskolan! Har själv en 2.5 åring hemma och puh vad utbrott vi har nu och det tar på krafterna! Man kan bara inte göra rätt hela tiden!!! 😥 Kram

Svar: SÅ sant, hrmmm. Men om man säger nej och stoppat lyfter bort så är det nog som markering menar du? Jag brukar sätta mig direkt på golvet en bit därifrån som jag satt ner C (typ 2-3 meter bort max) och när han blir jätteledsen (och precis som du säger, därmed inser att här var det stopp och att det var fel) så brukar jag sitta där och säga att jag förstår att han blir ledsen och att det är jobbigt att t ex man inte får en glass men man får ändå aldrig puttas, och så frågar jag honom om han vill ha en kram så han har möjligheten att själv komma fram till mig och kramas. Men här kanske man ska stoppa då, för han hae förstått att han gjorde fel? Så han behöver inte säga förlåt/ge tillbaka / ge en klapp eller kram till den han gjorde fel mot? Hänger jag med? :)
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Precis dom andra säger har jag också förstått att ordet förlåt inte är att eftersträva när barnen är så små. Däremot brukar barn kunna göra förlåt genom att tex klappa på armen på sin kompis eller kanske bara nicka eller upprepa när vi vuxna säger "nu är vi snälla när vi leker" efter en markering. Det brukar funka för oss och det blir väldigt många färre skrik och avbrott runt leken. Och sen runt två år brukar barn bli rätt duktiga på att byta, så om det är mycket "min" hela tiden så kan det ibland gå minst lika bra med en annan sak, eller erbjuda kompisen en annan sak. Att prata om att låna är också effektivt hos oss, "nej det är inte din men du får låna den". Ni hittar säkert ert sätt och som vanligt finns inget som alltid funkar för alla barn, men det kan vara skönt med tips att testa sig fram runt.

Svar: Ja vi kör också mycket på låna, ordet min är ju inte hela världen att han säger hela tiden :)
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Jag brukar säga "du ville också leka med den leksaken. Den är upptagen. Kom så hittar vi något annat till dig sålänge".

Om att säga förlåt: http://petrakrantzlindgren.se/2017/04/19/sag-forlat-till-anna-nu-tre-tips-till-dig-som-vill-lara-barn-ta-ansvar-och-saga-forlat/


Svar: Ja vad bekräftande och bra! Dock svårare när barnet redan ryckt en leksak ur någon annans hand, då måste man ju ge tillbaka den på ett eller annat sätt först
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Desto mer ni kommer "neja" och ta ifrån honom desto mer mån om att behålla och "vakta" på sina saker kommer han bli. Var istället med i leken, förebygg att han tar andras saker och hjälp honom innan han gör "fel".

Galet tycker jag att tvinga sitt barn att säga förlåt. De har ju ingen aning om vad det innebär. När barn är så små behöver de lära sig innebörden av ordet och när det kan användas. Det gör dem genom att se och höra när ni och andra säger förlåt.

Svar: Men hur kan de veta vad tack innebär men inte förlåt? Eller att man säger hej när man ses och hejdå när man går?

Man kan ju omöjligen förebygga hela tiden om man är hos vänner och barnen leker bra med varandra? Vi var i köket i öppen yta när jag sig att han helt enkelt tog en sal ur det andra barnets hand (de satt lugnt mittemot varandra och lekte med en tågbana) och då sa jag att så får man inte göra. Men oftast löser de husbåt själv - men att förhindra och vakta då de aldrig puttar till t ex tror jag inte på - någon gång händer det ju.
JOHANNA KAJSON

Therese :

Jag har två söner hemma som är 2 och 3 år gamla. Lilebror är 2 år och 5 månader och har senaste veckan "gått" in i en ny utvecklingsfas. Antar att det är den klassiska 2 -års trotsen som är på gång.. :) Han vill göra mer saker själv och springa iväg från oss när vi är ute. Konflikter som uppstår brukar jag sätta mig på knä bredvid barnen och säga "Nu hade Pelle den, nu får du lämna tillbaka den". Ibland räcker det men ibland vill dom såklart inte lämna tillbaka leksaken. Då brukar jag försöka visa någon leksak att leka med och säga att han får vänta. Än så länge fungerar det att i troducera en ny leksak och sen ger dom em "mjuk"/klapp som förlåt.

Svar: Ohhh att introducera ny leksak funkar iiinte på min envisa lilla älskling som har enormt bra minne och är uthållig som tusan med hans envishet, haha
JOHANNA KAJSON

Anna i stugan :

Jag tjatar varken om tack, förlåt, hej /hejdå eller annat med min son om han inte vill. Jag tänker att de lär sig det så småningom ändå om man själv är noga med det. Hej och hejdå är nästan svårast för min femåring som är rätt blyg.

Det där med att hantera att barnen snor leksaker från varann har jag också alltid tyckt varit skitsvårt. Ibland ser jag mellan fingrarna om det andra barnet inte verkar bry sig. Ibland håller jag på principer. Men generellt tror jag också att barn lär sig att turas om och dela med tiden, även om man släpper vissa strider i tvåårsåldern. En tvååring är ju fortfarande jätteliten rent kognitivt. De flesta principstrider känns såhär i efterhand onödiga innan tre år, tycker jag. Om jag rannsaka mig själv så har jag tagit många fajter bara på grund av oro för vad andra ska tycka, och det är egentligen en dålig anledning. Men svårt att ignorera...

Svar: Ja exakt, färre strider tänker jag men att puttas eller slåss är absolut stopp och nej varje gång. Sno leksaker är jag också lite till och från med tänker jsg...
JOHANNA KAJSON

Hilda:

Förskollärare här och mamma till en otroligt envis tvååring. Som en del förskollärare har skrivit så tvingar vi aldrig fram förlåt i förskolan. Jag känner att jag som vuxen till och med har svårt för det där himla ordet för att jag har blivit tvingad till det. Däremot så tror jag att en markering är viktigast och att försöka hålla en låg affekt från din sida. Det barn inte har är konsekvenstänkande. De förstår inte att det andra barnet blir ledset.
Däremot kan du prata med din son och liksom ta med ditt barn till det andra och trösta tillsammans och liksom visa ditt barn hur det andra barnet kände sig. Till exempel-titta vad ledsen Pelle blev när du puttade honom. Han fick ont och vi ska trösta Pelle. Skulle Pelle få putta dig? Jag förstår att du blir arg när du inte får spaden som du ville ha men man får inte puttas ändå. Du får fråga om du får låna med mera.
Det här är ju en lång process. I början kanske du inte får med Charles alls men till slut kommer han nog och hjälper till att trösta. I förskolan lägger vi alltid fokus på den som "blev utsatt" först. Typ ta undan och sedan trösta. Låt utbrottet komma ut och prata sen.
Blev ett långt flummigt inlägg men du kanske hajar haha
Kan bara säga att det är en miljon gånger svårare att vara förälder än förskollärare haha

Svar: Haha, ja alla säger det 😂
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Vad är hans behov bakom puttar och knuffar? Vad behöver han mer av som han uttrycker såhär? Känner han sig frustrerad i situationen? Kan han behöva hjälp att göra sig förstådd innan han tar till knuffar?

Dela med er mycket till honom - av allt. Visa glädje bär han delar med sig till er och när ni delar med er till honom. Prata om lyckan att vara tillsammans och dela. Får han känna känslan av att någon delar med sig till honom kommer han göra likadant till andra.

Vem vill ha ett framtvingat förlåt? Ingen jag känner? Barn lär sig det genom att observera och lära. Han har säkert varit med 100000000 gånger när ni sagt hej och hejdå men kanske inte lika många gånger när ni eller andra sagt förlåt.

Svar: Alltså han är världens snällaste lilla kille och puttas SÄLLAN, vi pratar givetvis om allt och delar allt och han hör oss OFTA säga förlåt, eller "Tölle" som vi också säger till varandra här hemma... du förenklar livet mellan två tvååringar vääääldigt mycket i din text upplever jag...
JOHANNA KAJSON

Kommentera inlägget här: