Powered by Jasper Roberts - Blog

Det perfekta livet

Jag läser i senaste Amelia-numret och allt jag redan visste slår mig ändå med full kraft. Det är omöjligt att vara "rätt" och "påläst" och "korrekt" på alla plan idag - kraven är för höga. Och om jag inte är uppmärksam är jag precis den kvinnan som trillar dit på att jag inte sållar bort från bruset och prioriterar vad som är rätt för MIG och OSS. Känner ni igen er?
 
Saxat från artikeln
Bara den här bilden får mig att le och gråta samtidigt för att jag har fått för mig att man måste uppnå precis allt det där - lägg till att hålla igång ett kreativt bolag och ha både mina och min mans föräldrar på två olika orter som ska besökas flera gånger om året.

 
Saxat, en av alla sidorna i artiken.
Inzoomade briljanta citat:
 
 
Jag sprang även på Kittys debattartikel på Expressen som också träffade mitt i prick, har ni läst den? Det är väldigt tydligt att det där inte komma gå ihop. Och jag påminner mig själv, min omgivning och min man ännu en gång att jag inte kommer vara familjens projektledare. Det kanske inte blir precis som jag tänkt mig när Rickard planerar helgen med sin familj eller kommunicerar ut saker på ett sätt som jag inte hade tänkt mig. Men vem säger att så som jag tänkt mig är rätt och bäst? Och alternativet att jag ska hålla igång hela min familj, mina vänner, alla hans vänner och hans familj också går inte. Jag gjorde det i flera år (inte för att Rickard förväntades sig det eller ens önskade att jag skulle göra det utan för att det låg i min natur - ock så i omgivningens att anta att jag hade bäst koll på vår kalender) men kom till en gräns förra året där jag insåg att det är bättre att jag sköter kommunikation, planering osv med min sida och han med sin. Och så får det bli med aktivteter, förskola osv också framöver tänker jag - gemensam kalender och att vi delar upp det på ett sätt som känns ok för oss båda.
 
Men det var egentligen inte jämställheten jag ville skriva om utan det här bruset av hur man ska vara och ha det för att uppnå det perfekta livet och att jag inser att jag måste prioritera vad som är viktigt för just MIG och skita i resten om det ska gå - för jag vill hellre leva här och nu och vara lycklig än att alla i min omgivning tycker att jag är korrekt. Då får jag väl vara den som "sockerknarkar" mina barn eftersom jag har prioriterat närvaro och lek framför korrekt, ekologisk hemmalagad mat. Någon annan kanske prioriterar tvärt om - helt okej för alla är olika men jag tänkte priortera vad som passar oss.
 
Så här långt har jag kommit i dessa funderingar:
 
- Vi är inga rutinmänniskor, varenda dag ser olika ut och vi flänger en hel del. Vi har aldrig varit rutinmänniskor som gör exakt samma saker vid samma tidpunkt varje vecka så att vi skulle ha superstrikta rutiner med Charles är dömt att misslyckas. För en rutinmänniska passar det säkert super med rutiner för barnen men för oss tror jag på att lyssna på Charles signaler och följa honom i det. (Detta betyder dock inte att jag har för avsiikt att inte uppfostra min son, säga nej, sätta punkt osv. Att vara konsekvent i sin uppfostran är väl det bästa man kan vara men också det svåraste har jag förstått. Ett nej är ett nej, det tror jag att jag ska försöka priortera framför exakta rutiner.)
 
- Rickard älskar att träna och gör det helst 4 dagar i veckan men har tänkt försöka få till 3ggr i veckan framöver. Han mår inte bra om han inte tränar och jag vill att den pusselbiten ska vara självklar i hans liv. Jag däremot vill vara frisk och stark men gillar inte att träna utan får hela tiden försöka hitta på nya utmaningar, testa nya saker och locka mig själv på olika sätt att pressa mig igenom träningen. Men jag inser att träning är priortering för mig ockås ändå - även om jag kan avsky det för jag vet att jag mår bättre av det. Så träning 2ggr i veckan och så mycket vardagsmotion som varje dag tillåter. Men hellre busa i trädgården med barnen än ett aerobicpass om jag får välja, jag får väll springa några extra varv runt huset när vi leker dunk-gömme?
 
- Vi gillar båda ett schysst hem med vackra ting för ögat och att det är hyffsat helt och rent och undanplockat. Jag är plockare, Rickard dammsugar gärna, jag dammar och torkar av någon gång i bland och Rickard kör stortvättarna varannan vecka medan jag kör småtvättar med träningskläder och Charles kläder samt kör runt diskmaskinen oftast. Rickard däremot har dille på att slänga glas och panta flaskor så ofta han bara kan bli av med det, haha. Vi gör det vi är bra på och det vi bryr oss på men kräver inte att samma sak ska vara viktigt för den andra. Ett hyffsat helt och rent hem med vackra ting, men inte städande och renbäddande till förbannelse för det passar helt enkelt inte oss och jag tror Charles mår tillräckligt bra ändå. Kanske det här med städhjälp någon gång ibland kan vara något för oss att fundera mer på för att frigöra tid till Charles istället för att städa, vi får se.
 
- Vi är inga fan av att laga mat någon av oss. Det är bara att acceptera, vi käkar lagad mat på lunchen och den köper vi alltid för vi har inga matlådor eftersom vi inte lagar mat och på kvällarna äter vi te, mackor och fil, det jag kallar "kvällsmat". Tanken på att barn måste få näringsriktig, ekologisk och bra lagad mat stup i kvarten hemma har stressat mig enormt de senaste åren, mat rent generellt stressar mig till och från och jag gick hos en dietist för två år sedan efter att ha gått ner på tok för mycket i vikt och tappat aptiten helt sommaren 2013. Jag hade tur, min dietist förenklade allt för mig och sa att mackor blir väl toppen på kvällen - se till att variera pålägget och lägg gärna till något grönt bara. VILKEN STEN som släppte från min hjärna då, man skjuts inte om man äter mackor alltså? Phuuu. Nej, vi kommer inte prioritera att laga en massa korrekt mat här hemma, detta måste jag bottna i och bara bestämma mig för att det är fine. Vi duger ändå som föräldrar och medmänniskor. Vissa kommer säkert skrika att vi sockerknarkar våra barn ("vet du vad som FINNS i barnmatsburkar och hur kan man köpa pyttipanna och bara steka på?) men då hoppas jag att jag står stark och låter det rinna av mig. Jag har lagt ner det på min prioriteringslista helt enkelt. Detta ska jag bottna i. Okej?
 
- Teknikens under. Phu, vi har ju pratat lite om det här, ni och jag. Och jag är inte helt säker på var jag står fortfarande så jag ska klura lite till och läsa på lite mer. För jag tror verkligen tekniken är här för att stanna och som någon av er skrev - det kommer vara en så stor del av deras vardag resten av livet... Däremot tänker jag på det här med när de är så pass små som under 1 och 2 år gamla och hjärnorna inte riktigt fattar vad som händer när saker zoomas in och ut på TVn och det hoppar mellan olika personer i bild. Jag tror som många av er skrev att det viktiga är att man gör allt med måtta, att man inte sätter ungen framför en iPad varenda gång den ska äta för barn kunde ju äta utan iPad förr - och visst krävs det mer av oss föräldrar att fokusera på och underhålla om man ska unvika iPaden i tid och otid men jag vill verkligen försöka ge Charles det fokuset och uppmärksamheten. Han kommer få kolla på TV och iPad men jag vill göra aktiva val och ha det som ett verktyg när det krisar - inte varje gång han blir ledsen eller tjorvar med maten. Och jag tror också att Babblarna är rätt ofarligt i superliten mängd medan att han skulle se TVn när där är nyheterna eller någon läskig reklam är betydligt värre. Vi får se, jag är ödmjuk för hur man förändras i denna frågan efterhand.
 
- Vi älskar att resa i vår familj och har alltid gjort det en hel del och det tänker vi fortsätta med. Vissa tycker det är onödigt att flyga världen över med sina barn men jag tror det kommer berika Charles liv men också tanka på vårt energikonto. Och det är nog så viktigt för att vara en bra förälder och medmänniska. Så när det är dags att köpa hus vill jag att vi har prioriterat att där finns pengar kvar att resa varje år. Hellre ett mindre hus då.
 
- Hus ja, åhh vad jag längtar efter hus. Och en trädgård. Men det kommer, jag vill att vi funderar på vad som mer kommer förändras den dagen vi köper hus - vi har t ex ingen bil idag men kommer vilja ha 2 bilar den dagen vi köper hus för att få ihop vardagen på det sätt som passar oss bäst. Och från 0 till 2 bilar kostar ju såklart, det måste man ha med i beräkningen. (Å andra sidan kanske vi börjar storhandla på Maxi eller Forum istället för att småhandla på en av Sveriges dyraste Icabutiker som vi gör nu. Det kanske går jämt upp, haha).
 
- Mitt utseende - min kropp - mitt yttre. Hrmm, detta är nog det tuffaste av allt just nu för mig. Jag VILL bottna i och landa i att det inte spelar så stor roll hur jag ser ut eller om det är 5kg plus eller minus hit och dit. Att det viktigaste är att jag mår så bra jag kan och tränar för att orka och vara stark. Men det är skitsvårt, ska vi prata ytlighet så har jag 13-15kg kvar på vågen tills jag väger samma sak som jag gjorde när jag gick in i graviditeten (om det nu ens är en målvikt?! man förändras ju så det är egentligen jättekonstigt att man vill "tillbaka till sin gamla kropp" - den har man ju helt ärligt sagt tack och hej till för just den kroppen får man aldrig tillbaka. Nu har man ju en ny superkropp - en som skapat ett barn!) och även om jag inte fick några bristningar på magen så fick jag en hel del på låren, rumpan och höfterna och celluliterna är fler än någonsin. Så är det. Nu säger jag det och det ska ju verkligen inte spela någon roll men just nu känns det som jag bryr mig. Fast jag inte vill och det är därför jag skriver det, för att jag mår ju egentligen bra, har kommit igång med träningen och köpt ny garderob efter hur kroppen ser ut just nu. Då ska inte några bristningar eller gropar spela någon roll, love your lines liksom. Jag ska fortsätta träna på detta, att dömma min kropp efter hur den ser ut. Jag har alltid vägrat vågen för att jag tycker det är viktigare hur det känns i kroppen men under gravidteten och nu efter så har jag hamnat i en våghets av någon dum jäkla anledning. Bort, bort, bort. Och börja se till funktionen och hur det känns istället för hur det ser ut. Min prioritering här däremot kanske ska få vara att få unna mig ansiktsmask för att det är skönt, massage, pedikyr och måla naglarna. Små saker som jag faktiskt älskar. Jag älskar att piffa mig, få till sminket och håret osv och det kommer jag fortsätta med men att dra ut med barnvagen i mjukiskläder utan smink på en promenad måste också vara okej. Balans helt enkelt, detta ska jag försöka träna mer på.
 
- Jobb och föräldrarledighet/ förskola/ vabb osv... Ja, här kraschade jag ju lite för någon vecka sedan som ni vet. Jag och Rickard hade ju bestämt att jag skulle ta ett steg tillbaka och att han skulle köra på med sitt jobb. Vi satte oss verkligen ner och pratade om detta innan C kom och resonerade kring vad som passar oss bäst - och kom fram till att han skulle gasa och jag bromsa. Jag tar mer eller mindre all föräldrarledighet och jag har faktiskt en förhoppning om att Charles inte ska börja förskolan så himla tidigt, jag hoppas att jag kan vara hemma och varva det med hjälp från t ex min mamma när jag vill jobba lite. För liiite vill jag jobba, det gör jag redan men jag vill hålla det på en väldigt låg nivå och det är där jag har svårt att säga nej när roliga och lönsamma uppdrag kommer in. Men nu har jag satt mig ner och funderat igen och påmint mig själv om att det var detta jag ville - jag ville vara hemma med Charles och jag ville ha paus från jobbet. Dettta kanske är enda gången i mitt liv som jag är hemma med en liten knådd och jag vill inte stressa bort den tiden med en massa uppdrag. Så nej är ett ord jag får fortsätta träna på. Jag har inget behov av att Rickard ska dela jämt eller ta pappaledighet, han ser till att få sin egentid med Charles så mycket ändå och det är det viktiga för mig - att de har en närvarande relation och att Rickard vet så mycket han bara kan om hur det är att ta hand om C. Jag ska fortsätta se till att boka upp mig på små tjejkvällar, småjobb osv så Rickard och Charles får vara själva då och då. Men jag tar ett steg tillbaka och sköter hemmaplanet mer de närmsta åren medan Rickard gasar. Vi är inne och petar i varandras jobb rätt mycket och hjälper varandra, investerar i varandras bolag osv så vi ser det som en gemensam satstning - inte jag och du. Det passar oss bäst.
 
- Vänner och familj är viktigt för oss. Det blir lite mindre av det framöver såklart men detta är en rätt hög prioritering hos oss och vi vill fortsätta hinna med att hälsa på i både Skåne och Småland flera gånger om året framöver. (Tänk er att vi hälsar på i Småland mellan 4-6ggr per år och Skåne likaså - det blir alltså en resa i månaden och utöver det så hälsar Rickards familj på oss och sen har vi turen att min mamma och pappa jobbar i Stockholm så vi hinner ses en massa i veckorna utan att någon helg bokas upp av detta. Men ändå, 8-12 resor per år bara för att komma hem till våra respektive föräldrar är rätt meckigt... Vi får nog se över högtiderna framöver och fundera på vad som passar oss bäst!) Och vännerna är viktiga för oss, vi måste bli bättre på att bjuda hem på middagar nu när vi har Charles eftersom AW kommer hamna lite i skymundan framöver. Och eftersom vi inte lagar mat så måste vi sänka kraven och våga säga "kom över på en pizza". Hellre det än att man inte ses ju, eller hur?
 
- Kreativ lek, lärande, pyssel och aktivteter med Charles känns viktigt för mig eftersom jag tycker det är så pass kul. Men jag tror inte på att jag måste springa på öppna förskolan och att Charles behöver träffa andra barn - nej jag tror på att vara närvarande och hitta på saker tillsammans. Jag älskar att pyssla, jag älskar att leka med C och jag är helt säker på att jag kommer älska det 1000 gånger mer när han börjar tycka gungor, sandlåda, skogen, rita osv är kul. Jag vill prioritera bort annat så jag har tiden att sitta ner och rita med min son, gud vad kul! Och jag som inte är så himla allmänbildad längtar tills han börjar skolan och vi ska läsa läxor, tänk vad jag kommer lära mig av min son!! Jag ska passa på att lära mig glosor, historia och träna på att göra stora och små A:n i längder. Jag skulle gärna gå om grundskolan för alla de grejerna låter på riktigt skitkul i mitt huvud, haha.
 
 
- Acceptans om mitt mående och mina begränsningar... Detta måste jag också landa i. Jag har ont i magen 5 dagar av 7 och jag har ont i huvudet 6  dagar av 7. Dessutom ligger jag i fosterställning 2 dagar i månaden och i huvudvärksatack 1 dag i månaden. Så är det, jag måste accepter och jobba runt det och se till vad just jag klarar av och inte jämföra mig med andra. Gör jag något ingrepp, undersökningar, behandlingar eller medicinerar så får jag alla biverkningar i 9 av 10 fall - bara att förbereda sig på det och acceptera. Min kropp är en känslig historia och den måste jag ta hand om, inte vara arg på. Och vi måste se till hur det påverkar vårt liv och göra det bästa av situationen, acceptans acceptans, acceptans...
 
- Kärleken då? Jo kärlek finns i överflöd hemma hos oss, vi har inte glömt bort att kramas, pussas, hålla handen, och bara vara nära med varandra - det ligger naturligt högst på priolistan för oss och vårt äktenskap sätter jag alltid först. Hellre att hänga med ut alla tre och ha med Charles på restaurang än att vi altlid gör saker var och en för sig. Och att komma iväg på små dejter någon gång i månaden, om än bara att träna ihop, äta en lunch ihop på stan eller gå ut och äta en kväll så ska vi fortsätta vara duktiga på att be om hjälp med barnpassning eller helt enkelt dejta hemma när Charles gått och lagt sig. Det går bra det med, tända lite ljus och öppna en flaska skumpa så har vi vardagsfirande och dejt ändå. En grej jag funderar mycket på nu (ja ni hööör ju hur mycket jag klurar och funderar) är det här med att sova borta från Charles. Just nu känns det som jag inte vill lämna bort honom ens en natt innan han är två men det vet jag att det egentligen inte passar oss, vi har ju superbra anknytningspersoner till Charles som är nära och träffar honom flera gånger i veckan så att någon av dem skulle ha honom en natt borde egentligen inte vara några problem men mitt huvud har fastnat lite i Louise Hallintankar och jag vet inte var jag känner... (Det är ju så tidigt än så det ändras kanske i vår, just nu kan jag inte ens tänka mig att jag skulle sova bort från Charles fastän han skulle sova hemma med Rickard. Trodde aldrig det om mig själv!) Det är samma sak här, det är så lätt att jag gör som alla andra och inte tänker på bruset, jag vill läsa på, klura och ta ett aktivt beslut som passar oss. Charles verkar ju än så länge vara en otroligt trygg person med alla oss anknytningspersoner och senaste veckan har både hans morfar och gudfar nattat honom på kvällen så det verkar ju inte vara några problem liksom... Jag fyller ju 30 i vår så en liten snabbweekend med min man kanske inte hade suttit fel, hrmm
 
- Miljöer, plastbanta hemmet och gifter i deon? Nej - detta måste jag också släppa lite på om annat ska kunna vara högt på priolistan... Plastbanta till att bara ha nya och rätt plaster iaf och försöka så långt det bara går att ha träleksaker och giftfritt ekologiskt i leksakerna kanske. Det klarar vi nog. Men nej, detta får inte ta plats i mitt huvudbry just nu - faktiskt...
 
 
 
- Syskon då? Nej, det går faktiskt inte tänka på redan eftersom vi hade det så tufft, jag mådde så fruktansvärt dåligt igenom IVF:erna och dessutom mådde kass genom gravidteten. Att få täta barn är iaf inte aktuellt för oss kan jag säga så de närmsta 2 åren behöver ni inte ens fundera på att fråga om syskon för vi kommer inte ens försöka innan Charles är minst 2. Jag behöver att han är större om jag ska klara av att må så dåligt igen. Och helt egoistiskt så tror jag det passar oss bättre att det är 2,5-3år eller mer mellan syskonen om vi ens kommer lyckas få fler barn. Jag är ödmjuk för tanken och har vant mig sakta vid tanken på att det kanske bara blir ett barn. Framtiden will tell...
 
 
 
 
Phu, hur tänker ni på er prioriteringslista? Vad tänker ni välja bort till förmån för något annat? Som ni ser så väljer jag bort mat, ett perfekt hem, ha kolla på gifter och miljö och en perfekt kropp, det får ligga längst ner på priolistan och högst upp är närvaro, kärlek och lek.
 
 
 
 
 
Sofia:

Så klokt skrivet! Jag känner igen mig i det du skriver. Framförallt om vikten och ångesten kring kroppen. Min lille kille är 9 mån och jag har 7 kg "kvar", har hängt upp mig alldeles för mycket på det. Vi har underlättat vårt liv med matkasse, och när vår kille börjar förskola kommer jag ha städning varje fredag. Jag känner ingen ångest över att lämna bort honom tills hans nära personer, inte över natten heller. För en månad sen var jag på weekend med en kompis, och tänker verkligen inte ha dåligt samvete över det! Jag får dåligt samvete över att jag kommer vilja jobba heltid när han börjar föris, att han kanske får långa dagar. Men jag känner att vi får försöka lösa det på annat sätt! Åh jag orkar inte höra alla pretto-åsikter hela tiden om allt. Därför älskar jag din blogg, tack!

Svar: Meeeh, hallå du ska inte ha ångest över NÅGOT!! Du gör ju det som passar dig, jag hoppas att jag landar i att åka på weekend och bo borta!! Men C är ju fortfarande så liten och vi har kämpat och längtat så länge så inte konstigt att jag inte bil sova borta JUST NU tänker jag. Det ändras säkert! Och vill du börja jobba så good for you - man ska göra som man vill :)
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Så viktigt inlägg och man känner sån hets kring allt. Mitt liv blev inte så som det va tänkt och jag blev helt själv med vår ettåring för en tid sedan. Då blev det ännu viktigare att skala bort tidstjuvar för att prioritera vårt barn. Flyttar senare i höst till radhus från hus för att inte behöva tänka lika mycket på hus och hem. Älskar träning men tränar en gång i veckan när jag har barnvakt och annars så gott det går med dottern. Får se hur det går när jag snart börjar jobba. Lagar gärna mat men blev så tråkigt sen jag blev själv så blir storkok numera istället. Men viktigast för mig är att känner jag mig sliten då sitter jag i soffan hela kvällen efter att barnet somnat. Vila är viktigt ovh ska inte underskattas!

Svar: <3. Sömn och vila går först - herregud det glömde jag skriva i inlägget!! SÖÖÖÖMN
JOHANNA KAJSON

Anna:

Tack för ett fantastiskt bra och otroligt viktigt inlägg. ❤

Svar: Tack för att du läser!
JOHANNA KAJSON

Tess:

Du är klok som en bok Johanna! Så dina blogginlägg och kommentarer från dina läsare berör mig. Så himla skönt med denna igenkänning som finns.
Jag är en typisk "fröken duktig" och det vill jag inte föra vidare till vår dotter. Jag jobbar vareviga dag kring att släppa kontrollen och att "perfekt inte är perfekt". Känner så väl igen mig i mycket du skriver.

Min priolista: träning är a och i för att jag ska må bra, men att träna lika ofta som innan barn kommer bara stressa mig. Så jag och min man kör "första tjing" på träning varannan dag.
Att ha det städat och fint runt oss älskar jag.... Men att göra det själv, nej det räcker med plock och har städhjälp varannan vecka. Vi älskar att laga mat här hemma, men att lägga tid på att handla mat i butik och kånka hem, nej tack, nu kör vi Mathem.
I vänskapskretsen är det få som fått barn och naturligt så kan de inte förstå skillnaden ett barn gör. Att jag inte kan/orkar/vill följa med på allt som tidigare. Här övar jag på att tacka nej utan dåligt samvete, även om de som är Sanna vänner verkligen förstår.

Sen jobb.... Tänkte förverkliga både en och två affärsidéer under föräldraledigheten... Trodde jag ja! Nej jag måste släppa den stressen och njuta av att dottern tar så mycket tid, faktiskt. Men svårt är det!
Sen verkligen att släppa att jag ska koordinera allt, fixa alla julklappar etc för att jag alltid VILL och velat ha på ett visst sätt.... Inte för att min man inte vill göra eller gör. Ååå ja listan kan göras ännu längre men nu pockar någon på min uppmärksamhet här och då ska telefonen bort och mitt fokus riktas dit :).

Svar: De där affärsidéerna trodde jag också jag skulle hinna med och det kanske vissa gör som har ett lugnt barn som gillar att pilla själv och sova mycket. :).
JOHANNA KAJSON

V:

Hej Johanna! Jag är inte mamma än (hoppas det händer inom ett år), men jag läser redan ett par mammabloggar, och du är min favorit. Jag hoppas att jag kommer att vara en sån mamma som du är: grym och down to earth. Och du har ju så underbara läsare, aldrig har sett en enda elak kommentar här!!

Svar: Oj, tusen tack!! Och visst har jag världens bästa läsare?!
JOHANNA KAJSON

Suss:

Du är sååå klok! Jag håller med om allt. Sänka kraven, mamma Scan gör goda köttbullar tex! :-)

Sedan det där med vikten, läs vad lady dahmer, Stina Wollter mfl skriver om detta på instagram och bloggar. Mkt tänkvärt. Varför kan vi inte bara få se ut hur vi vill? Varför vill jag vara smal, är det för att JAG vill eller för att samhället dikterar en norm kring hur vi bör se ut? Stark och några kilon för mycket, ja det går också!! Överallt tapetseras det med bilder på pinnsmala modeller och bloggar där det tränas och minskad i kilo bara månader efter att barnet har fötts. Och jag är likadan! Jag stressade ner alla kilon, kände mig ful fast jag inte var det!! Uppdaterade om träning och mat på instagram och Facebook: helt ärligt, för vem?!? Jo för att visa "åh vad jag är duktig". Usch, skäms lite.

Jag har iallafall bestämt några saker:
Jag är inte familjens projektledare, min man får hålla koll på hans familjs födelsedagar osv.
Jag lämnar över ansvar för sonen till min man 50/50, han kan lika bra som jag.
Halvfabrikat är bra, vällingpulver och Sempergröt super!! (Som gravid tänkte jag göra egen gröt osv, det försvann som en vind när jag insåg hur smidigt det är m pulver ;-) )
Så lite skärmtid som möjligt under 2 år men ibland kommer den att komma fram, vid kris på flygplan tex.
Jag och min mans relation är grunden för att vår son finns så den måste vårdas. Kramar, fina ord, dejter, mys etc. Barnvakt en kväll då och då. Kanske inte sova borta förrän han är över 1 år, då räcker nog en natt.

Jag tycker själv jag är en sjukt bra mamma! Good enough mum, som slösar med kärlek och omsorg men serverar lite pulvervälling varje natt!! :-)

Svar: Heja dig!!!!
JOHANNA KAJSON

Helena:

Så bra skrivet! Era val är era val och det kommer bli så bra för er! Jag trodde när jag fick vårt första barn att jag skulle vilja börja jobba lite smått igen runt barnets tremånadersdag och kanske helt igen vid sex-nio månader då maken skulle ta över. Idag har jag varit hemma med vår äldsta i tre år och vi har hunnit få ett barn till som jag hoppas kunna vara hemma med lika länge. Vi, eller rättare sagt jag, har alltså prioriterat ned karriären rejält. Ibland funderar jag över hur det ska påverka min framtida yrkesbana, men när jag är med barnen om dagarna så känns det bara så himla rätt i hjärtat. När jag sen tänker på hur jag vill se tillbaka på mitt liv när jag en dag (om förhoppningsvis många långa år) inte ska leva länge till så vet jag att jag aldrig aldrig kommer att ångra att jag var med barnen varje dag under deras första år. Jag känner mig så hel som människa, för första gången i livet, och då får det bli som det vill med karriären. Troligen kommer det gå jättebra det med när jag börjar jobba igen! Jag kan bli så ledsen när folk pratar om föräldraledighet som en "kvinnofälla", för jag kände mig alltid fångad och fast på mitt gamla jobb. Idag, som "hemmamamma" känner jag mig fri och lycklig, söndagsångest har jag aldrig. Och då är jag ändå hemma med en tvååring och en niomånaders hela dagarna! Jag kan ibland märka att det provocerar människor, att jag har valt detta, men en klok väninna skickade ett citat av Paolo Roberto till mig nyligen som jag tänker på varje gång någon ifrågasätter mina val (inte bara gällande familjesituation utan i allt): "Det finns få saker som är så provocerande som människor som har modet att gå sin egen väg. Och när du väl bestämmer dig för att inte vara en blek kopia så kommer du att få det jobbigt. Det som provocerar andra är att du lever din dröm medan de harvar på".

Ett så jädra skönt citat tycker jag! Jag tycker att alla ska våga gå sin egen väg, man har bara ett liv, klyschigt men sant.

Helena:

Så bra skrivet! Era val är era val och det kommer bli så bra för er! Jag trodde när jag fick vårt första barn att jag skulle vilja börja jobba lite smått igen runt barnets tremånadersdag och kanske helt igen vid sex-nio månader då maken skulle ta över. Idag har jag varit hemma med vår äldsta i tre år och vi har hunnit få ett barn till som jag hoppas kunna vara hemma med lika länge. Vi, eller rättare sagt jag, har alltså prioriterat ned karriären rejält. Ibland funderar jag över hur det ska påverka min framtida yrkesbana, men när jag är med barnen om dagarna så känns det bara så himla rätt i hjärtat. När jag sen tänker på hur jag vill se tillbaka på mitt liv när jag en dag (om förhoppningsvis många långa år) inte ska leva länge till så vet jag att jag aldrig aldrig kommer att ångra att jag var med barnen varje dag under deras första år. Jag känner mig så hel som människa, för första gången i livet, och då får det bli som det vill med karriären. Troligen kommer det gå jättebra det med när jag börjar jobba igen! Jag kan bli så ledsen när folk pratar om föräldraledighet som en "kvinnofälla", för jag kände mig alltid fångad och fast på mitt gamla jobb. Idag, som "hemmamamma" känner jag mig fri och lycklig, söndagsångest har jag aldrig. Och då är jag ändå hemma med en tvååring och en niomånaders hela dagarna! Jag kan ibland märka att det provocerar människor, att jag har valt detta, men en klok väninna skickade ett citat av Paolo Roberto till mig nyligen som jag tänker på varje gång någon ifrågasätter mina val (inte bara gällande familjesituation utan i allt): "Det finns få saker som är så provocerande som människor som har modet att gå sin egen väg. Och när du väl bestämmer dig för att inte vara en blek kopia så kommer du att få det jobbigt. Det som provocerar andra är att du lever din dröm medan de harvar på".

Ett så jädra skönt citat tycker jag! Jag tycker att alla ska våga gå sin egen väg, man har bara ett liv, klyschigt men sant.

Helena:

Så bra skrivet! Era val är era val och det kommer bli så bra för er! Jag trodde när jag fick vårt första barn att jag skulle vilja börja jobba lite smått igen runt barnets tremånadersdag och kanske helt igen vid sex-nio månader då maken skulle ta över. Idag har jag varit hemma med vår äldsta i tre år och vi har hunnit få ett barn till som jag hoppas kunna vara hemma med lika länge. Vi, eller rättare sagt jag, har alltså prioriterat ned karriären rejält. Ibland funderar jag över hur det ska påverka min framtida yrkesbana, men när jag är med barnen om dagarna så känns det bara så himla rätt i hjärtat. När jag sen tänker på hur jag vill se tillbaka på mitt liv när jag en dag (om förhoppningsvis många långa år) inte ska leva länge till så vet jag att jag aldrig aldrig kommer att ångra att jag var med barnen varje dag under deras första år. Jag känner mig så hel som människa, för första gången i livet, och då får det bli som det vill med karriären. Troligen kommer det gå jättebra det med när jag börjar jobba igen! Jag kan bli så ledsen när folk pratar om föräldraledighet som en "kvinnofälla", för jag kände mig alltid fångad och fast på mitt gamla jobb. Idag, som "hemmamamma" känner jag mig fri och lycklig, söndagsångest har jag aldrig. Och då är jag ändå hemma med en tvååring och en niomånaders hela dagarna! Jag kan ibland märka att det provocerar människor, att jag har valt detta, men en klok väninna skickade ett citat av Paolo Roberto till mig nyligen som jag tänker på varje gång någon ifrågasätter mina val (inte bara gällande familjesituation utan i allt): "Det finns få saker som är så provocerande som människor som har modet att gå sin egen väg. Och när du väl bestämmer dig för att inte vara en blek kopia så kommer du att få det jobbigt. Det som provocerar andra är att du lever din dröm medan de harvar på".

Ett så jädra skönt citat tycker jag! Jag tycker att alla ska våga gå sin egen väg, man har bara ett liv, klyschigt men sant.

Svar: Heja dig som känner efter dig vad som passar DIG!
JOHANNA KAJSON

Lisa:

Men johanna,vilket inlägg, de här borde ju publiceras i en stor tidning.
Tack för att du delar med dig du är fantastiskt, klok, smart, omtänksam, vacker ja..allt!😄💗💪

Svar: Meeeh, TACK!
JOHANNA KAJSON

Madde:

Så klokt! Jag fastnr lätt i fällan också, men försöker att inte göra det...har inte hunnit fundera kring allt ännu, men tänker väl att närhet, trygghet och hälsa kommer först för mig.

Svar: Bra att spalta ner!!
JOHANNA KAJSON

Frida :

Vilket fint och personligt inlägg. Verkligen härligt med någon som vågar blotta den riktiga verkligheten.

När jag blev gravid hade jag en lite skev blid av hur tiden hemma skulle se ut. Det skulle vara långa promenader i vagn, lagas egen mat och helammas så länge det gick.

Istället fick jag havandeskapsförgiftning, gick upp 33 kilo, bebisen blev sjuk i början vilket gjorde att det blev flaskan (vilket har funkar sååååå bra förutom lite knorrig mage i början). Sen hinner jag på sin höjd laga någon rätt då och då så det blir kanske 80% burkmat (som är ekologisk o säkert mycket nyttigare än den jag gör själv)

Nu är jag på en resa tillbaka mot en stark och normalviktig kropp och har släppt alla krav. Det blir som det blir, så länge alla i familjen mår bra!

Svar: Ja den där bilden man hade innan alltså... Phuu
JOHANNA KAJSON

Sandra:

Jätteviktigt inlägg det där alltså! Tänker mycket på det engelska uttrycket at the end of the day. Vad vill vi se tillbaka på? Vi måste sluta att tävla och döma varandra (framförallt vi kvinnor!) och istället tänka att vi sitter alla i samma båt och alla gör sitt bästa. Vill också tipsa om den danska familjeterapeuten Jesper Juul han har skrivit många bra böcker (tycker jag) om det här med familj, barnuppfostran mm. Ha en riktigt trevlig resa till Frankrike! Njut! Ett tips jag fick när jag skulle flyga med barn är att också ha med ett extra ombytte (typ en tröja) till sig själv om ens baby skulle råka spy eller något liknande på en. Enjoy!

Svar: Haha, fick exakt samma tips igår!! Hade inte en tanke på det innan men tackar jag oxh tar emot!
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Ja visst är det viktigt att ha koll på sina prioriteringar! Man kan verkligen inte göra allt. Och alla är vi olika och måste göra det som känns bäst för oss! Jag prioriterar nog typ tvärtom dig på många sätt. Vi städar extremt sällan och låter hemmet se ut som ett bombnedslag om vi inte orkar städa. Men däremot känns det jätteviktigt för oss att laga ordentlig mat varje dag. Att dela lika på föräldraledigheten kändes också helt självklart för oss. Jag trodde aldrig att jag skulle hänga på öppna förskolan men nu när sonen är 7 månader har jag märkt att både jag och han har jättekul där och det har blivit något jag - helt otippat - prioriterar i den föräldralediga vardagen. Ja man lär sig hela tiden om sig själv som förälder. Lycka till med allt!

Svar: Vad fint att det kan se så olika ut!
JOHANNA KAJSON

Elin:

Kloka, härliga du! Tack för en underbar blogg! Jag hittade hit för inte så länge sedan men gör nu ett besök här varje dag. Jag fick själv en liten pojke precis två veckor efter dig (har jag förstått) och tycker det är så roligt att följa din o lille Charles vardag. Igenkänningsfaktorn är ofta hög kan jag säga!:) Vilket viktigt inlägg detta är! Tack för att du delar med dig av dina tankar och är så ärlig! Älskar att du betonar vikten av att lyssna till sig själv och göra det som passar en själv och sin familj bäst! Så försöker jag också tänka :) Du är grym och en fantastisk mamma till Charles! Tack igen för en underbar blogg!

Carin:

Så mycket bättre din blogg blivit sedan ni fick Charles! Så härligt ärlig! :) Ja så otroligt viktigt det är att prioritera rätt så man inte går sönder inifrån. Ska nog sätta mig ner och skriva ner mina egna tankar kring det här i veckan. Så lätt att bara jäkta på i erkorrhjulet för att hålla samma tempo som någon annan/vem då lixom? Ska nog börja med en promenad med barnvagnen och köpa Amelia imorgon. Tack för värdefullt inlägg och för att du delar med dig av dina tankar.

Svar: Oj, tack!
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Håller med de andra här, verkligen klokt skrivet, å så väldans intressant att man prioriterar olika å i slutändan är våra barn lika lyckliga och älskade! Vi har mkt rutiner för vår skatt för det mår hon bäst av, barnmat har hon aldrig ätit vilket har resulterat i att hon sedan i våras knappt 1 1/2 år äter precis samma som vi. Vi behöver aldrig fundera när vi lyxar till å går på restaurang hon äter det hon får, älskar oliver, avocado soltorkad, tomat "vuxensmak" enligt våra vänner... Men givetvis rasar inte hela världen om hon äter sex istället för fem, somnar åtta istället för sju... Äter morfars kanelsnäcka lr ett figestivkex istället för ngt fullkornskex. Vi har en plan som vi för det mesta följer å vår skatt mår bra av det. Sedan måste man givetvis alltid anpassa å vara lyhörd för barnen... Mitt tips till dig är att ändå nånstans ha rutiner... Märker så tydligt när vi umgås med vänner som inte har det utan är mer spontana med sina barn, de barnen är ofta väldigt inte otrygga men hmm rastlösa osäkra... Tänk dig själv du kommer till jobbet du vet inte riktigt vad du får och inte får göra, så du måste hela tiden testa dig fram, du vet att du får mat ngn gång under dagen, men inte när, så du måste kolla lite då och då, du vet också att du skall ta en rast men inte när, du vet inte heller när du skall gå hem igen så du vet inte riktigt vilken arbetsuppgift du skall ta itu med... Låter det som ett roligt jobb? Många pratar idag om att det är synd om barnen de får aldrig bestämma... Om vår snart 2 åring fick bestämma skulle hon äta korv å morfars kanelsnäcka till lunch korv till mellis å ogräddad smulpaj till kvällsmat, helst vara baken jämt å aldrig sova.. Nu behöver hon inte bry sig om allt det där viktiga med mat å sova å kläder osv hon vet vad som gäller vi får jämt höra att hon verkar alltid så lugn och glad å trygg... Charles kommer få en helt fantastisk uppväxt hos dig å Rickard men som sagt fundera lite över rutiner.. Är ju inget fult i sig det gäller ju att hitta era...

Svar: Men du beskriver är ju uppfostran - inte bara rutiner? Självklart (som jag skrev) kommer vi uppfostra vår son, sätta gränser, han kommer ha mattider när han blir större. Charles känns som ett väldigt tryggt barn så här långt så det ordnar sig nog.
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Håller med de andra här, verkligen klokt skrivet, å så väldans intressant att man prioriterar olika å i slutändan är våra barn lika lyckliga och älskade! Vi har mkt rutiner för vår skatt för det mår hon bäst av, barnmat har hon aldrig ätit vilket har resulterat i att hon sedan i våras knappt 1 1/2 år äter precis samma som vi. Vi behöver aldrig fundera när vi lyxar till å går på restaurang hon äter det hon får, älskar oliver, avocado soltorkad, tomat "vuxensmak" enligt våra vänner... Men givetvis rasar inte hela världen om hon äter sex istället för fem, somnar åtta istället för sju... Äter morfars kanelsnäcka lr ett figestivkex istället för ngt fullkornskex. Vi har en plan som vi för det mesta följer å vår skatt mår bra av det. Sedan måste man givetvis alltid anpassa å vara lyhörd för barnen... Mitt tips till dig är att ändå nånstans ha rutiner... Märker så tydligt när vi umgås med vänner som inte har det utan är mer spontana med sina barn, de barnen är ofta väldigt inte otrygga men hmm rastlösa osäkra... Tänk dig själv du kommer till jobbet du vet inte riktigt vad du får och inte får göra, så du måste hela tiden testa dig fram, du vet att du får mat ngn gång under dagen, men inte när, så du måste kolla lite då och då, du vet också att du skall ta en rast men inte när, du vet inte heller när du skall gå hem igen så du vet inte riktigt vilken arbetsuppgift du skall ta itu med... Låter det som ett roligt jobb? Många pratar idag om att det är synd om barnen de får aldrig bestämma... Om vår snart 2 åring fick bestämma skulle hon äta korv å morfars kanelsnäcka till lunch korv till mellis å ogräddad smulpaj till kvällsmat, helst vara baken jämt å aldrig sova.. Nu behöver hon inte bry sig om allt det där viktiga med mat å sova å kläder osv hon vet vad som gäller vi får jämt höra att hon verkar alltid så lugn och glad å trygg... Charles kommer få en helt fantastisk uppväxt hos dig å Rickard men som sagt fundera lite över rutiner.. Är ju inget fult i sig det gäller ju att hitta era...

Anonym:

Håller med de andra här, verkligen klokt skrivet, å så väldans intressant att man prioriterar olika å i slutändan är våra barn lika lyckliga och älskade! Vi har mkt rutiner för vår skatt för det mår hon bäst av, barnmat har hon aldrig ätit vilket har resulterat i att hon sedan i våras knappt 1 1/2 år äter precis samma som vi. Vi behöver aldrig fundera när vi lyxar till å går på restaurang hon äter det hon får, älskar oliver, avocado soltorkad, tomat "vuxensmak" enligt våra vänner... Men givetvis rasar inte hela världen om hon äter sex istället för fem, somnar åtta istället för sju... Äter morfars kanelsnäcka lr ett figestivkex istället för ngt fullkornskex. Vi har en plan som vi för det mesta följer å vår skatt mår bra av det. Sedan måste man givetvis alltid anpassa å vara lyhörd för barnen... Mitt tips till dig är att ändå nånstans ha rutiner... Märker så tydligt när vi umgås med vänner som inte har det utan är mer spontana med sina barn, de barnen är ofta väldigt inte otrygga men hmm rastlösa osäkra... Tänk dig själv du kommer till jobbet du vet inte riktigt vad du får och inte får göra, så du måste hela tiden testa dig fram, du vet att du får mat ngn gång under dagen, men inte när, så du måste kolla lite då och då, du vet också att du skall ta en rast men inte när, du vet inte heller när du skall gå hem igen så du vet inte riktigt vilken arbetsuppgift du skall ta itu med... Låter det som ett roligt jobb? Många pratar idag om att det är synd om barnen de får aldrig bestämma... Om vår snart 2 åring fick bestämma skulle hon äta korv å morfars kanelsnäcka till lunch korv till mellis å ogräddad smulpaj till kvällsmat, helst vara baken jämt å aldrig sova.. Nu behöver hon inte bry sig om allt det där viktiga med mat å sova å kläder osv hon vet vad som gäller vi får jämt höra att hon verkar alltid så lugn och glad å trygg... Charles kommer få en helt fantastisk uppväxt hos dig å Rickard men som sagt fundera lite över rutiner.. Är ju inget fult i sig det gäller ju att hitta era...

B:

Det var rätt nyligen jag upptäckte din blogg men åh jag gillar den verkligen. Du är så klok!

Vi har några ivf försök bakom oss och är mitt i ett just nu och det tär verkligen på oss båda. Hur tufft det är både psykiskt och fysiskt kunde jag nog inte riktigt föreställa mig innan... och jag har nog också drabbats av varenda biverkning som finns nu!! Men att läsa dina upplevelser gör att det känns lite lättare och jag tror på riktigt du blivit en extra bra mamma för att ni har fått kämpa så. Den lyckan och tacksamheten ni visar efter att ha kämpat och längtat så länge kommer ge er lilla pojk en uppväxt så full med kärlek. Jag hoppas att jag får bli en lika bra och kärleksfull mamma som du nån gång i framtiden. <3

Svar: Åh all kärlek till er!! Håller tummarna <3
JOHANNA KAJSON

Anonym:

Hej! Ville bara säga tack för ett riktigt bra blogginlägg. Du satte verkligen ord på hur jag känner och som jag tror väldigt många känner. Känslan av att alltid vara otillräcklig hur mycket man än håller på. Jag länkade till detta inlägg från min egen blogg för jag tycker du förklarade så himla bra.

Svar: Åhh tack - kan inte du skriva länken till ditt inlägg? <3
JOHANNA KAJSON

Karin:

Vilket bra och viktigt inlägg! Jag har hittat din blogg genom din julkalender (så rolig att göra!) och läste det här från din länk idag. Viktigt tror jag att reflektera på det här sättet, vad passar MIG, OSS, särskilt när man blivit en familj! Det har jag och min sambo blivit nu (har en Oskar sen 9 månader tillbaka! <3) och som tur är fungerar vi rätt lika och prioriterar rätt lika så det funkar bra än så länge, men det här inlägget påminde mig om vikten av att faktiskt tänka igenom och stämma av med varandra, inte bara ta för givet att vi tycker likadant om allt..! Så, tack!

Svar: Hurra - vad bra! Precis så jag vill inspirera!!
JOHANNA KAJSON

Kommentera inlägget här: